Vi har ju själva planerat för hemfärd egentligen hela veckan, ända sen förra fredagen.
Operationen av ”knappen” på magen blev av i måndags och på onsdagen började jag bli lite stressad. ”Du måste säga till dem, Christofer”, sa jag som nu jobbar halvtid och inte är med på ronden. ”Så att det säkert blir av. Annars kanske de liksom bara glömmer kvar dig över helgen.”
Vi vet ju att de har andra så mycket sjukare att fokusera på nu.
Men på torsdag eftermiddag rasslar det till. Överläkaren kommer förbi. Utskrivningskoordinatorn kommer förbi. ”Åka hem på fredag? Ja det ska väl gå att ordna”. Jag är euforisk. Äntligen, äntligen! Kommer på fredag efter lunch. Har storhandlat och fyllt kylskåpet med lättsvalda saker innan. Vi packar och fixar. Man hinner dra dit en hel del saker på 3 veckor och 1 dag ändå. Kläder, kort och presenter, en nyinköpt rakapparat och en trimmer. Massor av mediciner får han med sig hem. Och ett strokebälte och en duschstol.
Ungefär där någonstans känner jag hur jag får ont i magen. Och trycker över bröstet, min förtrogna vän de senaste veckorna, kommer tillbaka. För det är jag som är ansvarig nu. Vet jag vad jag ska göra om det plötsligt kommer en stroke till? Jag har varit inställd på att kasta oss i bilen. Har till och med provkört vägen till akuten, för att veta säkert, de har ju byggt om så mycket här uppe på sjukhuset på senare år. Men är det egentligen bättre att ringa 112? Så får de skicka en ambulans? Det finns inga utrymmen för misstag.
Jag kör fram bilen till entrén, Christofer kliver i. En absurd känsla, för han har aldrig sett det här.
”Ser du, här har de byggt en helt ny entré, Södra entrén. Jag visste inte ens att den fanns”, säger jag. ”Och här är parkeringen där jag slagits om plats varje dag.”
”Var är vi?”, säger Christofer.
”Ja men vid Gluntens väg, du vet”.
Nu känner han igen sig.
Att åka bil är överväldigande, Fler intryck längs den 10 minuter långa vägen, än under 3 veckor på Strokecenter.
Hemma är allt så vant och ändå ovant. För när man ser Christofer där vid köksbordet, så tänker man ju att allt borde vara sig likt. Och känslan är ju samma för honom. Hemvant, men ändå helt fel. Jag blir nästan rädd att snava på honom, som man ibland gör med hunden, när jag vant och hastigt far runt i köket som jag brukar. För han rör ju sig så långsamt, långsamt.
Hur mycket hjälp vill han ha? Hur ska jag göra? Och plötsligt har han plockat ur diskmaskinen. Det gick ju bra?
Vi ser Rapport och På spåret. Känner oss som mina föräldrar.
Äntligen sover han i sängen hos mig. Men Trulles snarkningar är visst för högljudda. Går inte att klara av nu. Många små praktiska saker som vi inte tänkt på innan.
Och vilka ska vi vara nu? Vem ska jag vara? Ska jag vårda, leda, stötta, ta om hand? Eller bara vara jag? Kan jag vara trött, sur, lättstött, egoistisk och tankspridd någon gång? Finns det utrymme för sånt? Eller hur ska vårt liv se ut från och med nu?
Nåja, det får ordna sig.
Vad härligt att Christofer är hemma igen och som du säger det ordnar sig även om det förstås känns ”konstigt” i början.
Maken har en kronisk sjukdom som vi till viss del får anpassa oss till men inget jag tänker på varje dag.
Åka till Thailand kan vi, bra sjukvård ( testats 2 gånger), men Indien och Maldiverna och en massa andra länder, törs vi oss tyvärr inte på.
Kul se vart ni skulle bott på er resa.
Kerala har jag besökt flera gånger, även undre längre perioder, men det är många år sedan.
Firade jul där 1996.
Önskar er en fin tredje advent.
Så kan det ju mycket väl bli för oss också. Att vi vägar resa, men bara till hysfat ”civiliserade” platser. Farväl Afrika, snyft!
Stor styrkekram till er! Skönt att för Christopher att äntligen få komma hem igen. Hoppas ni får en mysig jul, även fast det inte blev någon resa denna gången!
Tack. Ja verkligen skönt att ha honom hemma.
Du skriver så fint och berörande Gunilla- och med hopp trots allt
Nu önskar jag er en God Jul av hela mitt hjärta
Tack. Vi har absolut hopp för framtiden. God Jul till dig också.
Allt gott! Håll ut och Kram och kram igen!
Tack Anja.
Va fint att ni fått hem honom!
Ja känns skönt.