Resan till Tropea genomförs i samarbete med Solresor

Jag har kört långt idag. Längs södra Italiens stolthet, A3, den enda moderna väg som skär igenom landet. Visar långfingret mot alla de tusentals halsbrytande serpentinvägarna som sjavar på där nedanför.

Pentedattilo

Anländer till Pentedattilo, längst i söder på Italiens tåspets. Pentedattilo är spökstaden som övergivits pga sitt enskilda och svårtillgängliga läge. Parkerar bilen och vandrar långsamt upp mot staden som klättrar på bergskanten framför mig.  Det ser, inte förvånande öde ut. Solen gassar, en hund skäller i fjärran från den ännu levande byn långt där nedanför. I övrigt är allt tyst och stilla, denna vårsöndag på italienska landsbygden.

Pentedattilo

Plötsligt hörs motorljud. En vit BMW sladdar förbi mig på grusvägen. Vänder någonstans där uppe, kommer ner igen med samma fart. Tvärbromsar in i en parkering precis framför mina fötter. Föraren som ser min förskräckta min viftar avvärjande med händerna där inne. ”Ingen fara”, tror jag att de säger.

Ut hoppar en svart man i prästkrage och lila skjorta. Jag vet inte vilken av de två delarna av hans uppenbarelse som förvånar mig mest. En präst som kör så våldsamt. Och de svarta män jag hittills träffat i Kalabrien har sålt saronger och armband på stranden i Tropea. Inte kört BMW i öde bergsbyar iförda prästkragar.

Pentedattilo Pentedattilo

Mannen sätter av igen uppför backen till fots.

Jag hinner faktiskt glömma bort honom. Jag har ju en spännande spökstad att upptäcka. Förfallna hus. Igenväxta gator. Raserade balkonger.

Men det går inte mer än någon minut innan tystnaden klyvs på mitten. Luften, spökstaden och söndagen fylls plötsligt av hög dånande psalmsång.

Pentedattilo

Jag har sett ett kyrktorn högst upp i staden och styr nu mina steg dit. Kyrkan är öppen och inte det minsta förfallen, utan inredd med bänkar, altare och utsmyckningar. I dag till brädden fylld av scouter i sina uniformer. Vuxna, ungdomar och barn som sjunger psalmer tillsammans med ”min” präst.

Pentedattilo

Känner mig lite som en italiensk version av Edith Södergran faktiskt. ”Jag sökte en öde spökstad, men fann en missionspastor”. Inte kan jag väl bli besviken?

Pentedattilo
Också en prästkrage…

Läs alla inlägg från Tropea här.

Välkommen att gilla 4000mil på Facebook för mer reseinspiration i dina flöden.

 

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *