Jag såg dem aldrig förut. Visste inte att de fanns.

De utkämpade sina krig någon annanstans. I en lägenhet, på ett vårdhem, på ett rehabiliteringscenter, i en gympasal. På en yogamatta. De är levande döda. För de har varit på andra sidan och vänt. Deras hjärna har exploderat.

Förr så dog de bara. Min egen mormor dog så. En hjärnblödning en kväll. Nästa eftermiddag var hon död och borta. Det fanns ingen nåd. Då. Hjärnan exploderade och så var det bra med det.

Läkarvetenskapen idag erbjuder nåd. Det tycks inte finnas någon bortre gräns för vad man kan göra. Så hejdas dödens gång. Den dömda hämtas tillbaka. På respit till livet. En andra chans.

De har varit på andra sidan och vänt. Men nåden hämtade dem tillbaka. Nu får de lära sig allt igen. Att andas, svälja, kissa, kontrollera blåsa och tarm. Tala, gå och tänka. Långsamt som döden självt reser de sig upp.
För de är Stroke-survivors. Och nu finns de överallt i min värld. I mina facebook-flöden.

Men hos Försäkringskassan finns ingen nåd. Den vankar otåligt. Måste, måste prövas mot hela arbetsmarknaden. Produktion och lönsamhet. Den vi valde att skona ska nu långsamt malas ner i döden. I lönsamhetens namn.

Superhjältar utan värde.

Nej det här handlar inte om oss. Inte om Christofer. Det har gått bra för honom. Han har klarat sig ok. Och har mycket gynnsamma försäkringar. Bor i Sveriges bästa landsting för stroke-rehabilitering. Det här inlägget handlar om alla de andra. De som inte ens orkar göra sin röst hörd. Och hur vi tar hand om dem som sjukvården har bestämt ska leva. De valde det inte själva och många gånger har de önskat att de skulle ha varit döda. Istället.

I många landsting får de inte ens en rehabilitering. Någon får rehabilitering med inte ledsagare för att kunna ta sig dit. Många får ingen assistans. Sambor och makar måste skilja sig och flytta för att få vila. För att hjälp och assistans kanske, kanske ska beviljas.

Vi har råd att ta hand om dem. Vi är ett av världens rikaste länder. Men vi väljer att inte göra det. Vi väljer att se åt sidan. Och lämna dem.

Men de finns där. I mina Facebookgrupper.

 

Tags

8 Comments

  1. Anneli

    Så väl formulerat och tyvärr tyvärr så sant…😢 Vilket samhälle vill vi ha?

    • Gunilla Yourstone

      Verkligen! Och måste vi inte ta hand om dem som lever med funktionshindren som våra avancerade hjärtkirurgi skapar? Lika mycket resurser som läggs på neuroforskning måste läggas på rehab och omsorg.

  2. Tina Pettersson

    Jag tillhör också en av dem som ändå haft tur, som fått snabb o bra vård och som FK behandlat bra. Men lider så med dem som inte har haft samma tur. Människor jag träffat under rehab-perioder som fått lägga energi de inte har på att slåss för sin rätt att få bra eftervård och som t o m blivit utkastade ur systemet. Blir så ledsen o bedrövad. Min fasters man är en av de drabbade, han fick en stroke exakt en månad efter min hjärnhinneblödning och har inte fått mycket hjälp alls.

    • Gunilla Yourstone

      Det är så fruktansvärt varje gång man läser och hör om någon som inte får hjälp, som tvingas ut på arbetsmarknaden utan att klara det osv!

  3. Margreth Björkstedt

    Fantastigt bra skrivet, beskriver precis som vi vanliga människor uppfattar det
    Helt vansinnigt att det får fortgå. 😍😢🥀

    • Gunilla Yourstone

      Ja jag tror nog att vi alla vill att detta ska funka, den dagen vi eller våra nära drabbas. Ändå är vi lättflörtade med skattesänkningar i valtider.

  4. ann beutler

    Tyvärr är det så som du skriver. Visst är det skamligt! Rehab är inte så glamouröst som hjärnkirurgi..Dags att börja tänka om Sverige!

    • Gunilla Yourstone

      Samma nu med de svårt Covid- sjuka. ECMO-team som kommer i privatflygplan och hämtar sjuka till Karolinska. Men rehab efteråt är bristfälligt.

Leave a Comment

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *