Helgen som var tillbringade Christofer, igen, som ledare på en militär utbildning. Han kom hem efter en helg fylld av nattvaka, snuskburkar och logementssalar. Fullständigt skinandes av lycka.
-Du förstår, försöker han förklara, när jag är är militär är jag liksom helt och hållet inuti den person som är jag. Det finns ingen del av det militära som inte passar i mig och det finns ingen del av mig som inte passar i det militära.

Jag förstår vad han menar, för när jag gick i gymnasiet och skulle välja utbildning och framtid, minns jag väldigt tydligt att jag tänkte att egentligen skulle jag ju allra helst vilja bli författare. Att skriva var det som allra mest fick mig att känna mig som att jag befann mig mitt i det som var jag. Men författaryrket kändes på tok för osäkert för att satsa på. Inte många som lyckas och vad blir fall-back-planen i så fall liksom?

Jag ville ha trygghet, pengar på banken och fast inkomst och så var det bra med det.

– I ett annat liv, tänkte jag. Då ska jag skriva på heltid.

I somras blev vi medlemmar i den nybildade föreningen Swedish TravelBloggers, för några av Sveriges största resebloggar och nu i har vi i Swedish TravelBloggers i vår tur blivit invalda i Sveriges Turistjournalister, en förening för svenska resejournalister.

Buffé med höstsmaker

I måndags var vi allihop på medlemsträff på Stadshuskällaren i Stockholm, där vi bloggare hälsades välkomna i gänget. Vi bjöds på en mingelbuffé med höstsmaker och fick höra om den utställning som just nu pågår på Nobelmuseet om de kvinnliga nobelpristagarna i litteratur.

Inser att jag har Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj stående i bokhyllan där hemma. Kanske ska ta och läsa den?

Kvällens värdar – Stadshuskällaren

En hel del kuriosa runt Nobelmiddagarna bjöds det också på.
Visste ni att sällskap om minst 10 personer kan beställa valfri Nobelmiddag från gångna tider på Stadshuskällaren? Att de flesta som kommer och äter en Nobelmiddag är japaner och att den mest beställda middagen är den från 2012, året då hela 3 vinnare kom från Japan?

Nobel-servisens glas är skapade av Gunnar Cyrén – från Gävle precis som jag

Innevarande års Nobelmiddag kan man äta på Stadshuskällaren utan att förbeställa och utan att vara 10 personer. 1600kr kostar det per person inklusive dryck.

Själva provar vi Nobel-champagnen och är sjukt nöjda med den glamour-känsla som sprider sig i kroppen av den.

När jag kommer hem från Berlin fredag kväll ligger ett kuvert i hallen på de där IKEA-kartongerna som ska förvandla vår sunkiga klädkammare uppe till en trendig Walkin-closet vilken vecka som helst nu.
Det innehåller våra medlemskort i Sveriges Turistjournalister. Typ lite presskort-aktisch. Vad vi ska ha dem till, vet jag inte riktigt. Flasha med i entréer, komma in gratis på ställen? Förmodligen inte. Kanske ska vi inte ha dem till någonting alls. Men just nu när jag precis ställt ner väskan efter en resdag hem från Berlin och hela kroppen bara längtar efter att äntligen få sätta sig framför datorn och skriva om allt jag sett, tänkt och känt i Berlin, att realisera alla de där nya blogginläggs-idéerna jag fått under resan, då känns det lite stort ändå.

En annan tid, ett annat liv. Inte kan det väl vara så att första steget är just precis det här?

 

4 kommentarer

  1. Elisabeth Rudberg

    Hej Gunilla och Christofer! Grattis till medlemsskapen och inbjudan till till festligheterna! Det förtjänar ni verkligen! 💞🤗🤗🎶🎂🌟👍🏽Kramar

  2. Du kommer in gratis på de flesta museer med STJ-kortet. Exempelvis så kan du gratis titta på den världsberömda Nefertitibysten i Berlin med kortet. Det ger dig också fri entré till Skansen och mycket annat. Men fotografiska i Stockholm som är privat släpper inte in någon med presskort, även om det är Svenska Journalistförbundets eller leg på att du jobbar på museum vilket funkar på de flesta i världen.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *