Tillbaka i Florens 27 år senare – och om massturism

För 27 år sedan, 25 år gammal, besökte jag Florens. Vi var där en hel vecka i juli 1996, hyrde en lägenhet centralt i stan.

Mina minnen är en vacker och charmig stad. Massor av genuina härliga restauranger och tillika butiker. Vackra parker och platser att besöka i stan. Bron Ponte Vecchio förstås med sina juvelerarbutiker.

Just runt bron var det fullkommers och mycket folk. Men i övrigt?

Jag har faktiskt inget minne alls av folkmassor. Det är klart på det världsberömda museet Uffizierna var det ju inte folktomt på något sätt. Men ingen hysteri heller. En harmonisk stad i balans med sina besökare. Det är vad jag minns.

Har alltid haft ett gott öga till Florens sedan dess. Tänkt på staden som en plats som absolut bör besökas. För det här får man ju inte missa.

Så kommer jag tillbaka. Vi flyger till och från Florens för vår vandringsvecka i södra Toscana. Ett avslut på resan med två nätter här blir därmed naturligt.

Det börjar väl egentligen redan när jag bokar hotell. För de flesta hotell kostar över 3000 kr/natt. Många uppemot 4000 kr/natt också. Galet ju.

Sedan på plats. I april. Inte mitten av juli som förra gången. Inte påsk heller. Utan bara en fredag i slutet på april liksom.

Såna folkmängder. Så att man knappt kan andras. Knappt kan gå. Stråket från katedralen Santa Maria del Fiore, ner till Piazza della Signoria med stadshuset, Palazzo Vecchio och vidare ner till bron Ponte Vecchio. Man liksom sugs med i folkhavet. Utan egen vilja och identitet. Tingeltangelbutiker för turisterna. Restauranger där servicekänsla och vänlighet inte är något som är prioriterat. Kort sagt, alla massturismens baksidor på en och samma gång.

Uffitierna är slutsålda hela helgen. Man får köpa dubbelt så dyrt av en mellanhand. Alla palatsen har långa köer utanför. Den berömda katedralen Santa Maria del Fiore har kö hela varvet runt på utsidan. Vi tänker inte ens tanken.

– Vi måste längre bort, säger jag till Christofer. Lotsar oss ut ur folkhavet. Men där är ju också folk. Inte fullt lika mycket, men ändå. Uppe på Piazzale Michelangelo, dit jag tror att få ska hitta, stannar ju till och med såna där röda hop-on-hop-off-bussar.

När vi går ut till vår taxi klockan 4 söndag morgon är gatorna ännu inte tomma. Partyfolket dröjer sig kvar. Inte ens nu får Florens sova.

– Och det är bara april än, säger vi gång på gång till varandra och skakar på huvudet.

Så vad gör man då? Ska man lämna Florens åt sitt öde? Åka till andra platser? Det är ju svårt. Om man är grymt konstintresserad, så är ju Florens ett måste. Vi frågade faktiskt en medresenär på pressresan i Hamburg förra våren. Som skrev för ett kulturmagasin. Vilken som var hans största konstupplevelse i världen.
– Uffizierna, svarade han.
Den är ju svår att komma runt, liksom.

Men vi andra då? Som faktiskt och ärligt talat inte riktigt begriper oss på allt det fina vi får se i konstväg där i Florens. Ja men vi kanske ska satsa på annat faktiskt. Satsa på alla de fantastiska små renässansstäderna i övriga Toscana. Som ju också är full av överdådiga kyrkor, konst och historia. Och lämna Florens åt sig själv. Att bara få andas lite.

Missa inga inlägg. Glöm inte att följa 4000mil på Facebook och på Instagram.