Jag är ensam i radhuset i stan. Christofer är ute och snickrar på stugan. Klockan åtta tar jag en kvällspromenad. Trullerundan, som den för alltid kommer att heta, uppe i I20-skogen. Lyssnar på Marie-Louise Ekman, för att Jonas Gardell har skrivit på Facebook idag att hennes sommarprat är det bästa någonsin. Jag tycker nog att Jonas eget från förra året är bättre, men hittar beröringspunkter med Marie-Louse. Att leva med döden som ett troligt alternativ som ryms i varje dag.
Det är ingen vacker skog, I20. Ett övergivet militärt övningsområdet som slyat igen.
Precis i första myggbacken, där man måste dra upp huvan för att inte bli uppäten i hårbotten, ringer pappa. Vi går igenom det senaste dygnet, alltifrån måltider till de senaste dödstalen och tidningsrubrikerna. Passerar bäcken där Trulle brukat dricka varma sommardagar. Sprang ner till kanten och ställde sig och tittade på mig med stora bruna ögon. Så fick jag komma ned, sätta mig på huk och håva upp vatten i mina kupade handflator. Han var den typen av hund. Som tittade på en med stora bruna ögon.
Så brakar det plötsligt till, till höger. En älgkalv kommer ut på skogsvägen precis framför mig. Och sedan precis efter en till. Travar bortåt. Jag stannar.
– Var är kon? Vill inte komma emellan. Hamna i en situation. Så kommer hon samma väg. Viskar till pappa. Men han hör inte vad jag säger. Jag går efter kon, hon stannar på andra sidan vägen. Betar lövsly. Jag går närmare. Närmare. 4 meter ifrån stannar jag. Hon ser mig. Men bryr sig inte. Jag kan väl stå där. Om jag vill.
Men var är kalvarna? Så ser jag den ena i slyn under, framför henne. Den andra måste vara bakom.
– Jag måste sluta, säger jag till pappa.
Kalven ser också mig. Men tuggar vidare. Så står vi en stund tillsammans. Myggorna kalasar på mig i skymningen. Himlen är rosa bakom molnen. Står så tills den lilla älgfamiljen vandrar vidare. Inåt i sin lövslyvärld.
Finns det en film? Är Påven katolik? Se filmen här.
Missa inga inlägg. Glöm inte att gilla 4000mil på Facebook och på Instagram.
Wow, vilken häftig upplevelse det måste ha varit! Jag hade nog fått ett rejält adrenalinpåslag, det är trots allt stora djur. Jag har sett älg på ett eller annat sätt nu varje gång jag kört bil i skymning, nu då kvällarna börjar bli mörkare igen. Känns lite mindre kul med kombon älg och bil dock, men bara de låter bli att springa framför min bil så..
Nej på vägen vill man ju absolut inte se dem. Men på vandring/promenad i skogen är det häftigt. Händer mig då och då med några års mellanrum att jag ser. Men et brukar ju vara ”i flykten” så att säga eller på lågt håll.
Det är en upplevelse att möta älgar, mäktigt! Skickligt att lyckas fota och filma också, det är ju inte alltid man hinner. Komma emellan mamman och kalven vill man inte … Vi höll nästan på att köra på en under husbilsresan i sommar, och det var ju tur att vi slapp det. Mötte några på Värmdö i våras också. De älgmöten jag minns bäst är ändå från somrarna i Halmstad, som barn. En kom in i vår trädgård. Då höll vi andan. Sååå stor. En annan tittade på midsommardansen på golfbanan. Han stod på betryggande avstånd, till hälften in i skogen och tittade länge, länge. Dans efter dans. Han hade nog aldrig sett något så knasigt 😉
Ofta ser man ju bara djuret i flykten och då hinner man ju inte fota. Men denna gång stod de stilla och betade helt lugnt och liksom godkände att jag var där.