Hur är det med vandring i Jordanien? Kan man verkligen vandra där?
Klart man kan. Dock kanske inte optimalt mitt ute i Jordaniens väldiga ökenområden och trädlösa slätter. Och framför allt inte mitt i sommaren. Men Jordanien är också hemvist åt många wadi´s och och inte minst siq´s. D.v.s. dalgångar och kanjons. På våren är botten av dessa, om man har tur, fyllda av en eller annan porlande bäck. Och kanske även med grönska.
Jag genomför min vandring från Feynan Ecolodge (lugn bara lugn, inlägg kommer) i den lilla dalgången, snarast ravinen, Wadi Ghwayr. Wadi Ghwayr kan göras på två sätt. Antingen hela den 8 timmar långa vandringen längs hela ravinen. Denna vandring betecknas som svår och kräver en del klättring. Eller så gör man det lätt för sig, som jag idag och går bara den nedre delen, 4 timmar fram och åter. Man vänder helt enkelt där klättringen börjar.
På Beduine Experience kvällen innan träffar jag en svensk familj. De har gjort Wadi Ghwayr på förmiddagen och kan tipsa mig om sandaler. Och där avgörs väl i mångt och mycket hela min vandringsupplevelse.
I gympaskor hade fötter och skor snart blivit genomblöta. För att gå i vattenfåran, den går inte att undvika i april. Vandringskängor (som jag för övrigt inte ens hade med mig på resan) hade bara blivit varmt. Med vattentåliga sandaler på fötterna gick jag i stort sett hela vandringen med fötterna i strömfåran. Eftersom fötterna hela tiden svalkades av det uppfriskande källvattnet, blev jag aldrig det minsta varm under vandringen, trots att vi hade 34 grader i skuggan dagen till ära.
Vandringen börjar (och slutar för den delen) med en jeeptur. Byns beduiner hjälper mer än gärna till med skjuts för en liten peng. Det är jag och en holländsk familj som tänkt sig att vandra Wadi Ghwayr i dag. Vi skumpar fram i den torra flodfåran en bra bit innan vi slutligen blir avsläppta och får börja gå själva.
– Jag hämtar er klockan 1, säger vår beduinchaufför och visar övertydligt genom att hålla upp ett pekfinger. D.v.s. mot den holländske mannen. Oss övriga kvinnfolk låtsas han inte om.
Jag besöker Jordanien den veckan som den intensivt cerisea oleander-busken blommar. Vattnet porlar längs mina fötter. Det som förser hela Dana-dalen med liv. Vandringen lutar förstås lite uppåt, annars skulle ju bäcken inte kunna porla, men det är marginellt. Bergen reser sig dramatiskt på alla sidor om mig. Den holländska familjen har jag hängt av vid det här laget. De har gympaskor och kan inte hålla min takt. Plötsligt står en sköldpadda i min väg. Jag fotar omsorgsfullt och sjasar sen iväg den. För hur kan jag veta om nästa vandrare är lika fredligt inställd som jag?
En och en halv timme hinner gå och jag hinner börja fundera på var jag ska vända, innan min wadi ändrar karaktär. Nu blir det en riktigt kanjon där vattnet gröpt ur berget och sidorna är lodräta och samtidigt böljande. Sedan tar vandringen slut i ett litet, litet vattenfall. För att komma vidare måste man klättra på de hala klipporna. Jag förstås att det är här jag ska vända.
Hämtningen är ju först klockan 1, så på tillbakaväg kan tar jag det lugnare. Unnar mig raster med ansiktet mot solen och fötterna i vattnet.
– Här skulle jag valla mina getter om jag hade några, hinner jag precis tänka innan den första gethjorden kommer mot mig. Ackompanjerade av en åsneridande herde. Vi möts mitt på stigen och herden är så glad, så glad att se mig. Han vill prata lite, fastän vårt språk inte är gemensamt. Så vi byter några ord ändå, fastän vi inte borde kunna, ler glatt och nickar entusiastiskt åt varandra. Han har två gula tänder kvar. Jag kan inte förmå mig till att ta upp min kamera. Jag vill inte att den här herdens entusiasm ska förbytas i turisttrötthet. För allt i världen vill jag inte det. Så jag låter kameran hänga kvar runt halsen. Och låter vårt möte får ske bara här och nu.
Läs alla mina inlägg från Jordanien här.
Gillar du också att vandra på resan? Glöm då inte att gilla 4000mil på Facebook.
En berättelse som ger mig rysningar. Så underbart!
Och lyllo både sköldpadda och herde för din inställning. Ett tillhörande foto hade inte berättat sin story lika bra.
Tack Lisa! Det kändes som en riktigt fin upplevelse med båda mötena. Och en minnesvärd dag.
Det låter som en upplevelse som du kommer att minnas länge.
Ja den var så finstämd liksom. Inget adrenalin och wow utan bara lugn och närvaro. Sånt behöver man mer av. 🙂