Vandring i Yosemite National Park – när ekorrarna tog över

Historien om vår vandring i Yosemite National Park.

-En varg!
Det börjar nästan för bra för att vara sant. Efter att ha hämtat hyrbilen på förmiddagen i San Francisco, har vi ägnat dagen åt att köra till Yosemite National Park. Först via ett till synes oändligt spindelnät av sexfiliga motorvägar, så småningom på amerikansk landsväg och den sista timmen via smala serpentinvägar som långsamt ringlat sig upp och ner i den kaliforniska bergskedjan High Sierras.

Solen är på väg ner. Vi njuter av att rulla in i Yosemites valleys dalgång i stämningfulltskymningsljus, ler överseende mot raderna av kamerastativ vi rullar förbi på de berömda utsiktspunkterna, Glazier point, och Panorama point. Att klipporna El Capitan och Half Dome glöder i solnedgången känner vi redan till via Lonley Planets utförliga guidebok över nationalparken. Att så många var beredda på att lägga så mycket engagemang och utrustning på att fånga dem på bild var en överraskning. En lätt stress att hitta fram till vårt bokade cottage innan mörkret börjar infinna sig.

Då står den plötsligt där. Helt ogenerat, vid sidan av vägen, så nära vår hyrford att backspegeln så när kunde tagit i den. En grå stor, inte hund utan … Vi tittar på varandra chockade, lite upphetsade, men nickar i samförstånd. Det måste ha varit en varg!

Vi rullar in i Curry Village, den stugby där vi bokat en stuga för natten, samtidigt som mörkret faller. I receptionen vittnar en snitslad flygplatsgate-inspirerad bana om de stora turisttryck som dalen hanterar under varje högsäsong, vår och sommar. Nu är det oktober och de största turistmassorna har gett sig av för i år. Temperaturen nattetid börjar närma sig noll, det finns risk för snö i bergspassen och det finns relativt gott om både heated cottages och unheated tents att hyra. Vi huttrar redan i kvällsmörkret och gläds åt vårt förnuftiga beslut att boka det förstnämnda alternativet. På väggen visar en tv-skärm en film hur en björn bryter sig in i en låst bil i jakt på föda. Vi uppmanas av en rullande textremsa att inte lämna någon mat, eller för den delen något som skulle kunna se ut som mat i bilen. Efter vårt möte med vargen har vi inga som helst svårigheter att ta till oss allvaret i budskapet.  Vi tömmer bilen noggrant. Vem vet hur en hungrig och närsynt björns fantasi kan skena? Vildmarken känns oroväckande nära.

Natten förflyter för vårt vidkommande björnfri, men respekten från gårdagskvällen sitter i, när vi i tidig morgon påbörjar vår dagsvandring längs Mist Trail upp till toppen av först Vernal fall och slutligen Nevada fall. Redan vid vandringens startpunkt betar några hjortar, med den för dalens vilda djurs så karaktäristiska oräddhet. Vi fotar entusiastiskt och stannar länge vid informationstavlan som redogörs för djurlivet längs leden. Allt känns möjligt.

Den asfalterade gångvägen blir en vandringsstig och efter Vernal falls fot till trappor. Det börjar ta emot, svetten rinner och vattenflaskan åker fram oftare och oftare.
-Excuse us!
Ett brittiskt grabbgäng passerar i högt tempo. I täten de vältränade, ledarna. Sist och redan lite på efterkälken, de mindre vältränade som redan går på  vilja och prestige-växeln.

Vid toppen av Vernal fall vilar vi en stund i solen, som först nu börjar värma. Nu på hösten är de båda fallen små och beskedliga till omfånget, men det är lätt att ana deras styrka till våren då snön smälter i bergen.
Trapporna ringlar vidare igen, nu vid sidan av Nevada fall. Efter engelsmännen är vi ensamma på leden. Vi når toppen av Nevada fall vid lunchtid. Utsikten nedåt är magnifik, uppåt respektingivande. Vi sneglar längtansfullt på Half dome, den berömda klippan som syns från snart sagt hela dalen. Den är helt nära nu. Men en bestigning lär innebära att klättraren måste tillbringa en natt fastspänd mot bergssidan. Vi avstår.

Vid den stillsamt porlande bäcken ovanför fallet har någon satt upp en skylt. ”Frestas inte att svalka dig i bäcken. Om du förlorar balansen och dras med underströmmarna till fallet , kommer du att dö.” Jag drar åt mig fötterna som nyss befriats från vandringsskor och strumpor och precis börjat sneglat längtansfullt mot bäcken… Vid fallets kant lutar jag mig över räcket. Det suger till i magen vid tanken på att slungas ut här. Yes you will die.

När lunchboxarna packas upp bänkar sig en ekorre vant och ledigt bredvid mig på stenen där jag intar min lunch. All kycklingsallad som trillar utanför plastbyttan tillfaller honom enas vi om efter en eller annan närkamp. Men dressingen är i alla fall min håller jag fast och flyttar den snabbt till knät. För vem vill väl låtas sig köras med av en ekorre?

Nere vid fallets fot igen och den breda asfaltstigen är trafiken livlig så här på eftermiddagen. Horder av amerikanska turister har gjort sig omaket att ”trekka” ända hit från hotellen i dalen. De tittat skeptiskt på de branta trapporna längs fallet, tar en sipp diet coke och återvänder sedan till civilisationen.

 Och vargen då, hur var det med den? På kvällen plöjer jag  guidebokens wildlife kapitel. Och varg, det finns inte i Yosemite, förstås. Men väl ”grey fox”, en lite större räv en den skandinaviska, vars päls är, just det, gråfärgad.

Glöm inte att gilla 4000mil på Facebook för fler vandringar i ditt flöde.

Relaterade inlägg:

Bukhansan National park – att vandra mitt i Seoul Garajonay National Park – La Gomeras drömska dimskog Stenshuvud nationalpark och Knäbäckshusen Vandring i Björnlandets nationalpark – fastän det egentligen borde varit för sent