Vandring Königssee till Chiemsee: Dag 6 – Unterwössen till Aschau im Chiemgau

Vi är framme vid finaldagen på vår 6-dagarsvandring i Alperna. Det borde vara feststämning i luften. Glass och ballonger. En lång vandring på väg att slutföras. En prestation och en upplevelse!

Om det inte vore för den lilla detaljen min mage. Min klantiga, taktlösa, omusikaliska mage, som har det dåliga tajmingen och smaken att tramsa just nu. När den bara borde hålla sig på mattan och äta weißwurst på sin höjd.

Vi befinner oss i byn Underwössen. Gårdagskvällen gick åt till att sitta på balkongen, äta chips och vindruvor (det enda mitt själviska lilla as till mage kunde tänka sig att förtära) och lyssna på Linnea Henrikssons sommarprat. Samt till att knapra Dimor då. Till långt in på småtimmarna. Klockan 3 var vi uppe, magen och jag, har jag dimmiga minnen av.

– Ska du vandra idag? Frågar Christofer.
Jag fattar inte riktigt, vad han menar. Frågade han just om påven är katolik liksom? Vilken konstig fråga.
– Man går ju hela matchen. Som Amanda i Gift vid första ögonkastet skulle ha sagt.

Vi är uppe tidigt. Christofer äter en bastant frukost. Jag fastar. Vi börjar dagen i Unterwössen centrum. Christofer får till uppgift att köpa någon form av dryck med högt energiinnehåll i matbutiken (kommer senare ut med sockerfritt isté. Nåja)

Själv hänger jag på låset till apotekets entré tills de öppnar kl 8. Förklarar för damen, på tyska så klart, här slarvas det inte med språket, bara för att magen bråkar, om mina problem. Visar Dimor på fass. Frågar om man möjligen tillhandahåller något starkare?
Damen har inget starkare direkt, men samma verksamma substans, fast i snabbformat liksom. Och det låter ju redigt nog. Jag köper på mig en ask.

– Ska du vandra idag? Damen granskar skeptiskt mina kängor och min ryggsäck med vandringsstavar fästa utanpå.
– Jag ska prova… bara lite… mumlar jag och flackar klädsamt med blicken.

Så. Nu är vi redo. Hoppar på bussen som denna tur börjar med. Jag passar på att mata in 2 av mina nya fina piller. Bra grejer. Förhoppningsvis.

Efter bussen följer 20 minuters vandring. Klockan är inte ens 9, men det är redan hett. Så når vi dagens första linbana. En charmerande sittlift. Inte många själar varken åker upp eller vandrar här idag. Vi blir rätt ensamma, där vi vandrar uppåt i skuggan under träden.
Jag går relativt långsamt. Stannar ofta och dricker massor.

Vi vet att det mesta av stigningen idag är just här i början och biter ihop. Gör jobbet under någon timme. Så är vi uppe. Den jobbigaste och tråkigaste etappen är över. Klarad.

Så kommer vi fram till Piesendorfer Hochalm. Bara vi och elcyklister på plats. Vi trycker alla längs husväggen i skuggan. Utsikten är fullständigt och vettlöst hänförande. Och jag är hungrig. Vågar man?

Vi beställer Apfelstrudel och jag vågar äta halva. Dricker saft till. Magen är lugn. Fanskapet sover väl efter att ha varit uppe och slarvat hela natten.

Vi överlägger om fortsättningen på dagen. Idag finns det en vanlig väg och en enklare alternativ väg. Den vanliga vägen har de bästa vyerna har vi fått veta. Men är inte att tänka på för den med anlag för svindel. Christofer med andra ord.

Ordinarie väg leder till Kampenwand, en dramatisk topp med ett kors på toppen. Jag har läst och googlat tidigare i veckan, sett bilder på toppen med korset. Det ska vara en brant led med repsäkring vissa delar. Kul ändå att vi ska göra en toppbestigning, har jag tänkt. Nu igår fanns ingen tid att i detalj läsa in sig på dagens rutt, som jag annars brukat göra.

– Jag går den lättare vägen, säger Christofer nu. Väntat och förmodligen rätt beslut för honom. Smala stigar och stup är inte hans grej. Men jag då? Följa med Christofer på enkla trökvägen? Och därmed missa sista dagen och sista chansen till vettlös superduper-utsikt och lite äventyr? Bara för en tråkig, trilskande mage som förresten ju lugnat sig nu. Blåst över.
Det är ju nu och aldrig någonsin mer i mitt liv jag kan göra denna vandring.

– Jag går mot toppen säger jag!

Vi gör sällskap ytterligare en bit. Härlig vandring med grässlänter brant nedåt. Härlig utsikt. Livet på en pinne. Så kommer stigkorsningen och skyltarna.
– Häråt ska jag, säger Christofer med telefonen och vår vandringsapp i handen, och pekar åt ett håll.

Jag behöver ju inte kolla i appen. Tanken slår mig inte ens. För det är ju skyltat mot Kampenwand. Uppåt!

Vi skiljs åt.
– Jag är nog framme till halv 3, säger jag. Om jag inte är där vid 3 får du ringa räddningstjänsten. Puss och hejdå. Nu kör vi.

Stigen är brant. Underlaget är klippan självt. Men stigen är omgärdad av enbuskar. Starka sega rackare, perfekta grenar att dra sig upp i. Det går bra det här.

Då och då utsikt. Av guds nåde.

Så kommer det som jag vetat ska komma. Enarnas tid är förbi. Nu är det bara klippan och jag. Och en stålvajer fästat i berget. Det är bara att köra på. Långsamt. Varje grepp och steg måste övervägas och tänkas igenom. Så att man inte gör något oöverlagt. Ett misstag.

Jag lutar mig mot det faktum att en vandringsarrangör ändå tänka igenom detta. Förlagt en vandring hit. Tänkt att det här klarar de. Inte ska väl jag vara sämre än gemene man bland deras kunder?

Värre och värre blir det. En liten strimma av panik bubblar långt där inne i bröstkorgen. Men jag låter den inte komma ut och få luft. För jag är ensam på berget. Det är bara berget och jag. No one can hear me scream. Så den grejen är liksom ingen idé.

Plötsligt kommer en våldsam eufori över mig istället.
– Tänk att jag gör det här! Att jag passar på medan jag fortfarande kan. En sånt sjukt underbar upplevelse att nästan som på avstånd få se min kropp och mitt psyke jobba tillsammans och lösa uppgiften. Meter för meter, vajer för vajer. Tack högre makter för den ynnesten! Jag älskar livet och vill nästan fälla en tår.

Så är jag uppe! Ta mig fan, men jag gjorde det! Jag står på toppen av Kampenwand med Tyskland, Alperna och världen för mina fötter!
– I am the king of the world!
Inget i världen slår det här. Inget.

Och nu träffar jag på fler vandrare. De flesta kommer tydligen från andra hållet.

Möter ett helt gäng när jag klättrar nerför en vajer-sektion.
– Vad skönt att se en levande själ komma ner, säger de.
– A survivor, ler jag. I made it. I survived.

Sedan är ju det värsta över. Nu är det bara en väldig brant grusslänt som långsamt måste forceras. Jag ser den hägrande Almen där nere ju. Men detta tar tid, mycket mer tid än jag tänkt.

Nu tar jag upp appen för att kolla min position motför mötesplatsen med Christofer. Ser att jag är helt fel! Långt ifrån anvisad led. Konstigt, för jag kan verkligen svära på att det bara funnits en väg ner från berget. Hur har detta gått till?

Jag ringer Chrostofer:
– Hej, jag är förbi den del där jag skulle ha kunnat dö, så det är lugnt. Men jag har gått fel och det kommer att ta ett bra tag innan jag är framme, tyvärr.

Kämpar vidare i nedförslutet. Alltid den värsta delen av en vandring. Så är jag nere vid Almen. Ett gulligt litet kapell finns det här också.

Nu tar jag upp appen igen för att kolla läget. Och nu är det superkonstigt, för nu är jag plötsligt på leden igen. Först tänker jag att positionen där uppe måste ha visat fel. Kanske var täckningen dålig? Så trillar polletten äntligen ner.
Nej, leden gick ju förstås, förstås inte upp till toppen av Kampenwand. Det är ju en fullständigt absurd tanke att vandringsföretaget skulle ha försökt lura upp sina vandrare dit. Den gick ju förstås en god bit nedanför toppen längs en betydligt enklare led.

Men vilken tur ändå. Att jag var sjuk igår och inte hann läsa in mig på vandringen och inse detta faktum. För vilket sjuhelsikes äventyr jag fick mig till livs som det nu blev. Man lever bara en gång och idag har jag verkligen levt till 110%!

Jag vandrar längs en bred grusväg fram till platsen där jag och Christofer ska träffas. Så nöjd med mig själv och min dag. Så nöjd med Kampenwand som lät sig besegras. Tvingades ner på knä.

Vi sätter oss ner vid linbanans topp, på SonnenAlm Kampenwand. Beställer in sparrissoppa med lax. Och öl till det. Magen får säga vad den vill, för nu ska det ta mig fasen firas.

Fakta om dagens vandring

Dagens vandring består av 3 delar. Först 2,5 km nere i dalen fram till Hochplattenbahn, sedan 12 kilometer uppe på berget och till sist 2 km nere i nästa dal, från Kampenwand cable car till Aschau im Chiemgau.

Vi startade 8:30 och kom fram 16:30. Inklusive alla tre etapperna, 2 linbanor och lunch- och fikaraster. 7 timmar alltså. Då gick Christofers alternativa lätta led typ 2 timmar snabbare än min egenpåhittade toppbestigning.