Jag har så många minnen från min barndoms Gotland. Så många fantastiska utflykter som gjordes. Jag minns natur, klippor, stenar, fåglar och raukar. I detalj kan det känns som så här efteråt. Men sällan vuxna fakta, som varifrån på Gotland minnet är eller hur man skulle kunna ta sig dit idag. Om man ville återuppleva.
För återuppleva är ju det jag vill. Det skrämmande stupet ner mot havet, gläntan vid kyrkoruinen, klapperstenstranden där sjöfåglarna byggde bo.
Men en av alla dessa utflykter vet jag vart den var. Eller tror mig veta. För vi gick ju en gång längs stranden vid Gotlands södra udde. Och där var tomt på folk och fullt med raukar längs en stenig strandkant.
Jag har längtat tillbaka sedan dess. Sist på Gotland hade vi barnen med och det blev inte tal om några vandringar. Men nu. Nu har jag chansen. Tjatar ner Christofer till Hoburgen.
Själva Hoburgsgubben är det inte mycket med. Inte sedan de målande hans näsa. Nu är han cringe. Vi gör Hoburgen ordentligt ändå. Klättrar upp på klintarna. Tar alla fotona.
Men sedan är det dags för min barndomsvandring. Jag är så säker på min sak. Man ska bara fortsätta längs stranden efter Hoburgen.
Vi kommer bara 100 meter. Sedan är där ett stenras. Det går inte att komma förbi med mindre än att man simmar. Och med den blåst vi har idag, är inte ens det ett alternativ.
Vi kollar kartan istället. Och det verkar ju gå någon form av stig eller väg mitt på halvön liksom. Inte lika mycket havskontakt, men i nuläget får det duga. Först måste vi dock upp på klinten igen. En brant stig leder uppåt från den del av stranden som vi nu befinner oss på. Genom taggiga snår och klippskrevor. Plötsligt hittar vi vilda krusbär! Röda, mogna och söta.
Så når vi vägen. En bilväg av grus. Som leder till ett militärt skyddsobjekt och någon form av vandrarhem längst där nere i syd. Efter vandrarhemmet viker vägen vänster. Blir till en stig. Vi ser södra udden nu. Helt platt med grusstränder. Inte en rauk inom synhåll.
Men nu är vi här ändå. Gotlands sydligaste. Besökt av få, det är tydligt. Vi vänder norrut i en båge. Hittar ett gammalt militärt värn. Ett helt gäng får som betraktar oss skeptiskt. Ännu fler kaniner som äger stället. På någon timme är vi tillbaka vid vår parkerade bil igen vid Hoburgen.
Jag fick min vandring. Men mitt barndomsminne ledde mig fel. Min raukpromenad månste ha hamnat i fel fack i minnesbanken. I Hoburgsfacket. Kanske borde det ha hamnat i Holmhällar-facket istället? Vad vet jag? Men ingen vandring är väl någonsin förgäves?
Läs också: Östkustleden på Gotland
Missa inga inlägg. Glöm inte att följa 4000mil på Facebook och på Instagram.
