Världen är så liten nu.
Som den där gången i Malaysia. Under några dagar fanns min värld i ett enda litet rum. Min värld var Formel 1 i Singapore på tevens enda kanal, den var de oändliga bilköerna på motorvägen utanför mitt fönster. Som lyste vita och röda ända till efter nio varje kväll. Hur mycket kvalitetstid har man hemma i med familjen då efter arbetsdagens slut? Tänkte jag. Varje kväll.
Min värld var Christofer långt där borta på den röda gallonsoffan i andra änden av rummet. Den var den pulserande smärtan i armen. Om jag bara fått ta ner den en enda liten stund? Den var doserna av morfin som jag bad om fastän det inte var tid än. Utifall att. Bara utifall att.
Så liten är min värld nu. Snön som piskar mot fönstren, mot ytterdörren, upp in på balkongen. Mitt hem sen 14 år, tavlorna, mattorna, den runda brickan med Hälsingegårdar på. Sofias gympa på SVT. SkäringerMannheimer. Allt det överflöd som Coop har fyllt min kyl med. Utsikten från mitt arbetsrum. Över de som hukar sig i stormen. De som ännu måste gå ut. Någon har tagit skidorna. Som jag gjorde en gång. Dagarna går. Så fort. Ännu ett möte på Skype.
DN-appen som spottar ur sig nyhetsflashar från omvärlden. Finns den verkligen kvar där ute ännu?
Den som jag ska skriva om är det tänkt. För visst finns det ännu något kvar att berätta, från så många äventyr? Tiden finns. I massor. Men hur ska jag kunna berätta? Jag minns nog inte själv en gång. Hur den luktade, hur den lät, hur den kändes att dra handen sakta över. Världen. Hur det darrade i huden när världen blåste in. Som en bris av något nytt, något okänt. Något oändligt skört och sällsamt.
Nej jag kan inte skriva om det. För jag minns nog inte längre. Min värld är bara här.
Håller med och mitt i januari då det även normalt är tungt och jobbigt. Vi bokade en flygresa till södra Europa sent i höst. Med full avbokning. Men det hjälper. Nästan varje kväll surfar jag runt på resesidor och kollar mysiga hotell på booking. Ger lite hopp. Om det sen blir av, det får vi se.
Jag surfar och drömmer också mycket nu. Har några resor ”klara” så man kan så till och boka snabbt. 🙂
❤️
❤️
Så poetiskt skrivet och så sant …..
Men det finns ljusglimtar känns det som…
Ja visst finns det ljusglimtar och klart att vi alla till slut får bege oss ut i den där världen igen och återupptäcka den. Det är bara att hänga i och hålla ut.
Just nu begränsad på oplogade Sandbacka!
Visst planerar jag för resa hem till Huay Yang….även om det kan ta sin tid…..
Vi måste få hoppas och se framåt.
Ja kommer ingen plog då är man fast. Vi hade tur och gjorde en storbeställning på Coop precis innan stormen drog igång. Så nu behöver vi inte ta oss någonstans.
Väldigt vackert skrivet!
Jag som ändå inte rest på snart åtta år saknar inte stora vida världen, men har nu trots att jag är ganska asocial börjat sakna fysiska möten och sociala aktiviteter mycket. Här i byn fanns det så mycket sådant, där hela byn och alla generationer samlades och umgicks och kindpussades (!).
Om till och med jag saknar det som är norrlänning, hur ska det då vara för de som är portugiser? Och för de som kanske lever ensamma (fast det är i och för sig rätt ovanligt här).
Man undrar om det någonsin mer kommer att vara möjligt att samlas och umgås utan rädsla? Det känns nästan omöjligt att föreställa sig. Man har nästan glömt hur det känns.
Men tänk ändå vad internet gör skillnad. När man växte upp tog ju världen slut där byn tog slut, om man inte tog bussen någonstans eller ringde. Ibland kom det ett brev i brevlådan. Hurra! Man kunde också gå till biblioteket och låna en bok…
Nu är ju världen inte så liten, tack vare the world wide web.
Han är lite rolig förresten, han som reser med google maps, även om det inte är samma sak. Alls.
https://www.youtube.com/watch?v=rx3qslYl4D8
Ja man saknar saker som man aldrig trott att man skulle sakna. Sånt man förut kanske tyckte var lite tråkigt och jobbigt.
Har inte sett Google Maps killen förut, men det var ju lite roligt. Har själv gått runt precis på samma ställen där han gick i Krakow. 🙂