En berättelse om vår vandring på Gudarnas stig.
Låt oss slå fast fakta på en gång. Vi är två rutinerade vandrare. Som varit med förut liksom. Själv har jag vandrat på fyra kontinenter. Från Yosemite och Gran Canyons nationalparker i väster, via Kilimanjaros topp, Alperna och Azorerna till södra Kinas sockertoppsberg. Mitt resesällskap med ett förflutet inom försvaret, har genomfört marscher i svenska fjällvärden under alla förutsättningar och väderlekar. Levt i veckor på granskott och skägglav, typ.
En enkel dagsvandring längs Gudarnas stig i italienska Positano borde inte vara så mycket att orda om.
Så det gör vi inte heller. Beväpnade med Lonley Planets ”Walking in Italy” å ena sidan och Vagabonds majnummer med utförligt reportage från sagda vandring å andra sidan, skrider vi helt enkelt till verket.
Det är september men solen ligger obevekligt på. Stigningen är brant. Bara vandringen upp genom utgångsbyn Positano längs vindlande trappor och serpentinvägar tar över en timme. Någonstans högst upp i byn inse jag att jag glömt att ta med en solhatt. Nåväl sånt händer. Även den mest rutinerade vandrare faktiskt? Ingen panik, det finns gott om souvenirbutiker längs bygatan.
Valet visar sig stå mellan bredbrättad stråhatt med plastblommor eller keps med ”Positano” i regnbågstryck. Kepsen, definitivt kepsen.
Gudarnas stig visar sig vara ett nät av stigar på bergsbranten. Det blir många stopp för foton men också för att klia sig i huvudet och böja nacken djupt över vår vän, LP. Borde man kanske haft en karta med sig? Nåväl försent, kan hända den bäste, väl?
Först vid lunchtid når vi upp till ledens högsta punkt, byn Santa Maria del Castello . Vi hittar en kyrka, en åsna och en tomatodling. Vi sätter oss på en mur. Benen värker, tröjorna går förmodligen att vrida ur och ryggsäcken innehåller visst, förutom vatten, bara ett paket kex. Hm, hade ju varit gott med lunch nu, men … man kan ju inte få allt här i världen. Inget fel på kex. Och i bergsbyn Nocello utlovar vår guidebok en välsmakande gnocchilunch. Vi biter ihop. Och vandrar. Nu är det nedför längs långa trappor. Det tar visst på knäna.
Tiden går. Kexen och vattnet är på upphällningen. Sista timmen fram till den hägrande lunchen i Nocelle avverkas under sammanbiten tystnad. Men lunchen, som i dag intas efter tre, håller vad den lovat. Aldrig har så god gnocchi och insalata caprese avnjutits framför så hänförande utsikt och av så tacksamma själar. Vi lovar.
Men vi är inte nere än. Fler trappor och timmar följer. Halv sju på kvällen, ganska exakt 9 timmar efter att vi spänstigt och raskt lämnat hotellet, stapplar, haltar vi in igen. Med knäleder som sårskorpor, fötter som ömmande klumpar och t-shirts som lukar gammal elefant. Vid det här laget kan man även vrida ur Positano-kepsen.
Efter den befriande duschen ligger vi på sängen och kontemplerar:
Det är klart att det var ju några år sedan. Tio, femton, eller till och med tjugo noga räknat. Sedan det begav sig och Kilimanjaro besegrades, det käkades lavar osv. Det har fötts några barn, käkats några goda middagar med gräddsås och cykeln har bytts till bil…
Men nästa år, då kommer vi igen, då ska vi vara i form för det finns ju fler berg att bestiga, fler klassiska leder som skriker efter att vandras. Vänta bara.
Läs om hela vår resa till Italien här.
Välkommen att gilla 4000mil på Facebook för fler resetips och reseberättelser.
Ser härligt ut!! Men förstår nog att det inte var en lätt eller snabb väg upp med tanke på hur svindlande sista bilden ser ut..! Hur högt uppe var ni månne där? 🙂
Hm…konsulterar Lonely Planet…nä det står inte hur många höjdmeter.
Detta är hur som helst en av våra vackraste vandringar. Rekommenderas!
Åren går liksom så fort. Konstigt, det där.
Haha, jo så är det!:-)
Historien är (som vanligt) lite twistad, egentligen hade jag fått en nervskada då jag paddlade kajak och fått vila mig i form 2 månader innan resan, därav den totalt usla konditionen…
Åh jösses vad roligt inlägg. Jag förstår att det är ditt favoritinlägg. Jag önskar att jag kunde skriva med humor, men det vill sig inte riktigt. Tack för att du förgyllde min fredagseftermiddag :).
Plus, jag ska själv till Positano i sommar…
Kul att du gillar det. 🙂
För mig är det tvärt om, jag kan inte låta bli att skriva ”roligt”. Dvs roligt med min humor, sen är det inte säkert att andra uppskattar det. 🙂
Positano är underbart.
Pingback: Resebloggarnas egna favoritinlägg och deras mest lästa... - Discovering The Planet
Pingback: Höstinspiration och några av mina favoritinlägg hos andra resebloggare... - Discovering The Planet
Pingback: Resebloggarnas egna favoritinlägg och deras mest lästa... - DISCOVERING THE PLANET