Vår resa har redan varit så fylld av upplevelser. Och djur! Får man begära mer? Ja det får man tydligen för nu beger vi oss mot Queen Elisabeth National Park och klassisk savann-safari.
Jag har hunnit besöka några nationalparker i Afrika vid det här laget. Och vet att de alla skiljer sig åt. I Etosha och Kruger finns gott om både noshörning och gepard. I Masai Mara de enorma gnuhjordarna och lejon nästan som bulkvara.
Vad ska vi få se här? Vi har en eftermiddagssafari och en morgonsafari på plats i Queen Elisabeth National Park.
En flodhästspäckad båttur
Eftermiddagen ägnas åt en båttur på Kazinga kanalen.
Det är vi och tre brittiska par som helt klart alla passerat 80-års sträcket. Men damerna har tygblommor i håret och alla flamsar och gnabbas de som tonåringar lika fullt. Sån ska jag bli som gammal, bestämmer jag mig för!
Kanske har vi tur. Det har regnat hela förmiddagen och himlen är fortfarande grå. För så här har jag aldrig sett flodhästar förut. De är uppe och går, ligger och vältrar sig i leran i strandkanten och har små bäbisar som nyfiket struttar omkring.
Flodhästar brukar annars vara tråkiga som sågspån. Alltid nere i vattnet. med bara näsborrarna och öronen ovanför vattenytan. Har begåvats med en hud som inte tål solens strålar alls. Tro mig, jag vet hur det känns och har full förståelse för att flodhästen väljer att skyla sig i vattnet.
Men idag verkar det alltså som att man passar på att skoja till det i skydd av molnen.
Vackra färgglada fåglar ser vi också i överflöd. Samt krokodiler, bufflar och dessutom en mycket mätt och belåten hyena.
Denna båttur överträffar verkligen alla våra förväntningar. Vill säga när vi väl kommit över det faktum att baren på båten är stängd och inga Gin & Tonic serveras.
Lejon
Sen är vi ju mer än nöjda. Det har varit en lång dag, vi har rest ända från gorillorna i söder och så när fastnat i leran längs vägen (ja inlägg om detta kommer, håll ut). Vi ser fram emot att komma fram till vår lodge för dagen, checka in, få den där varma handduken att torka svetten ut pannan med och det där glaset svalkande passionsfruktsjuice. Äta en middag, använda utomhusduschen.
Det är då vi ser dem. Nej inte lejonen förstås, för de ligger ju ner i gräset, men alla de 15 jeeparna. Och så många jeepar samlade, stillastående på samma plats på Afrikas savanner kan bara betyda en enda sak. Lejon.
5 till antalet är de. Honor. Samtliga mår gott och är inte så lite pömsiga. Sover sött och skönt. Rullar ibland över på rygg i det höga lejonfärgade gräset. Sparkar förstrött med en eller annan tass i luften. Någon lejonsvans som slår mot en fluga. Verklig eller inbillad. Livet är härligt och jaktlyckan tycks ha varit god.
Så sitter vi där. 16 jeepar. Hur många turister? Samtliga med kamerorna höjda och beredda. Tiden går. Solen är på väg ner. Solen går ner. Turisterna börjar tröttna. Jepparna ger sig av en efter en. Mot hägrande lodger, passionsfruktjuice och middag.
Vi hänger kvar.
– De kommer att resa sig snart. Säger Josef, vår guide. Och jag. Om de reser sig, så blir det nu. När solen gått ner och natten börjar.
Snart är vi ensamma kvar.
Och då gör de det! En efter en reser sig de fem lejonhonorna upp och går i maklig takt framför vårt fordon. Rör sig så majestätiskt som bara ett äkta majestät kan. De äger savannen. Och vi höjer våra kameror och sliter vårt hår med det lilla, lilla ljus som finns kvar. Som darrar i luften några sekunder innan mörkret sänker sig över savannen.
Andra savanndjur i Queen Elisabeth
Bufflar hittar vi hur många som helst. Har jag bara sett enstaka exemplar av förut. Springbock, elefanter, vildsvin med ungar.
Men flodhästarna och lejonen. De var ändå bäst den här gången.
Läs alla våra inlägg från Uganda här.
Missa inga inlägg, gilla 4000mil på Facebook.
Resan genomfördes i samarbete med AA Safaris and Tours
Nu vill jag ännu mera åka på safari! Så spännande! Springbock!? Har jag aldrig hört talas om. Är det den där med långa manen och rundade hornen?
Kram Lena
Det är han med hornen, ja.
Oh, vilka härliga bilder! Vi har också varit med om en sådan häftig flodtur på Chobe River. Då hade vi massor med flodhästar på land så nära oss vi kunde önska. När jag läser det här inlägget blir jag så sugen på att återvända till Afrika. Vi diskuterar mål för en novemberresa; ett alternativ är en tältsafari i Namibia (men det finns andra kandidater, bl a Peru).
Visst kan man bara hoppas att få vara pigg och nyfiken även som 80+. Min sambo är 73 och än är det inte många 50-åringar som hänger med i hans tempo.
Namibia kan aldrig blir fel. 🙂