Vi älskar ju Italien. Det har vi slagit fast, basunerat ut, ristat in i stenhällar. Det är sen gammalt, det är utrett och klart. Redan 2015 utsåg vi Italien till vårt favoritland i Europa. Italien är också det land som vi besökt flest gånger. Vi är alltid totalt sålda och lyriska när vi får besöka Italien.
Läs vår kärleksförklaring till Sirmione här, till Dolomiterna här och till Venedig och Gardasjön här.
Vi tycks aldrig få nog av melonskivor inlindade i parmaskinka, i pastellfärgade små städer och flörtande italienska kypare. Har vi tänkt.
Men vi är också rastlösa små själar. Men ribban och förväntningarna ställda på en ganska hög nivå. Försöker att inte bli blasé, men lyckas man alltid?
I somras reste vi med tåg i Schweiz. Älskade landet omedelbart och förbehållslöst. Eller det ska vara den där lilla petitessen med prisnivån och maten då, men på matfronten kunde vi glädja oss med att resan ju skulle krönas med ett 2 dygn långt stopp vid Comosjön i Italien. Där skulle vi får vår dos av vällagad mat och italiensk charm.
Schweiz kändes nytt och fräscht. Ingen av oss hade varit i schweiziska Alperna förut. Och Österrike var verkligen åratal sedan för mig. Hastigt och abrupt lämnade vi sedan Schweiz. Innan vi var färdiga liksom. Plötsligt mitt i upplevelsen Bernina Express, världens vackraste tågresa, hade vi plötsligt spottats ut ur landet och in i Italien. En jir på järnvägen, tvärnit på en station.
– Endstatione. Vielen Dank. Alle bitte aussteigen.
Det känns snopet att Schweiz är slut. Får vi inte vara där mer nu? Vi hann ju inte ens göra av med alla schweizerfranc, fastän vi drack procecco på tåget och allt. I Italien är det slut med schweizisk ordning och reda. Alla de övertydliga skyltarna. På 5 språk. De är borta nu.
Här får man leta och fråga själv. Damen som säljer mina tågbiljetter blåser rök i ansiktet på mig. Avgångsskylten på perrongen blinkar trasig. Tåget är smutsigt, sunkigt. Höga steg upp på tåget med resväska och allt. I stället för anpassade vagnar där man bara rullar på i samma höjd som perrongen.
– Är vi ens på rätt tåg? Ingen vet.
Comosjön är vacker. Men inte vackrare än Gardasjön va? Som man sagt till oss. Bellagio är väldigt turistiskt. Saknar de där härliga restaurangerna i direkt sjöläge, maten är hafsig snarare än vällagad. Och kyparna stressade snarare än flörtiga. Min båttur på sjön blir inte den veritalba höjdpunkt som jag tänkt mig. Det känns mest redan gjort. Efter båtturen på Gardasjön härom året.
Vi får jobba djupt inne i oss själva nu. Analysera. Vad är det som händer? För vi har kommit på kant med Italien.
Har vi fått en överdos helt enkelt? För mycket Italien på för kort tid? Måste vi välja ett annat resmål kanske några år nu, låta Italien vila till sig? Eller har vi bara otur med Comosjön? Var Comosjön för lika Gardasjön härom året? Vi kanske behöver mer variation än så. Är det på’t igen nästa år fast bara till ett lite mer annorlunda Italien?
Vi känner oss bortskämda, kräsna och inte så lite vilsna. Eller är det okej att tröttna på ett resmål för ett tag och vilja ha mer variation i resandet?
Vad säger du som läser, kan du också få för mycket av samma vara och behöver variation i ditt resande? Eller tycker du att det är lika härligt år från år att resa till likartade platser?
(Och ja, som den trogne läsaren redan noterat, efter Como har vi ju redan återvänt till Italien och Cinque Terre. Men frågeställningen är intressant ändå.)
Tror jag tröttnat lite på just Italien. Är mer sugen på de tidigare stängda delarna av Europa, Svarta havskusten i Rumänien och Bulgarien, har de lyft sig själv i håret på 30 år efter murens fall? Brukar inte åka till samma ställe flera gånger, Madeira undantaget…
Nej vi brukar inte heller åka till samma ställa två gånger och tror att detta helt enkelt blev för likt.
Känner igen mig själv i det du skrev, Tror att du är inne på rätt spår…de två sjöarna …det blev same same.
Själv brottas jag med frågan nu om jag ens vill resa mer..du fattar.. Det är riktigt trist. Har jag rest för mkt?
Det är kanske att jag är till åren kommen….men just nu inplanerat är Spanien i dec, har hyrt fint hus precis vid stranpromenaden…det är dec och lite lågsesong, så..Caribien södra delen i jan, kryss ing, sol rest resa troligen i feb/ mars. April tar jag med barn barn till London, senare i april har jag tänkt Prag.
Sommarsemestern blir Höga kusten. I nov/ dec åker jag troligen runt i Vietnam. Ensam och snickrar resan själv. Glömde visst Legoland och La Landia 4 dagar i junimed tre barn barn. Så då kan det ju verka som att det ska bli ett bra reseår..hinner nog med ngr weekendresor också…Men när lusten och glädjen inte riktigt finns där..
Jag förstår vad du menar. Det senaste året har jag varit tvungen att ifrågasätta mitt resande ganska många gånger. Varför reser jag egentligen. Vad är det jag gillar med resandet? Hur viktigt är det? Gillar jag ens att resa?
I och med att jag varit tvungen att resa så mycket utan Christofer. Och då blir det inte samma sak.