Vår lilla Cavalier king charles spaniel, Trulle 9 år, har ju haft en hel del hälsoproblem det senaste året. Redan sommaren 2018 konstaterade veterinären att Trulle hade ett hjärtfel. Väldigt vanligt för rasen, det är tyvärr så att det avlats in hälsoproblem och sjukdomar i många populära hundraser idag och Cavalierarna har sina blåsljud i hjärtat. Ett fel som i obehandlad form leder till döden, men som kan bromsas med (dyra) mediciner.
Trulle har alltså ätit denna bromsande hjärtmedicin sedan dess. Sommaren 2019 upptäcktes så mystiska utväxter i Trulles hals. Han behandlades med kortisonsprutor i halsen för detta. Varje spruta måste förstås genomföras med sövning. Och en sövning är ju aldrig något positivt för hjärtat. Nu i januari var Trulle så färdigbehandlad, utväxterna var borta och framtiden såg ändå hyfsat ljus ut.
När vi reste till Maldiverna bodde Trulle hos pappa i Gävle. Jag hade en jobbresa inplanerad till Borlänge tisdag-onsdag i veckan efter och vi beslutade att jag skulle hämta upp Trulle hos pappa på hemväg därifrån. Tisdag kväll, när jag spelade shuffle board för fullt med mina kollegor på O’Learys i Borlänge ringde pappa och var bekymrad. Trulle ville inte äta och inte gå ut på promenad. Jag bad honom köpa lyxmat på burk och det gick ner bättre. Onsdag kom jag själv till Gävle och kunde konstatera att Trulle var loj, men nu åt han i alla fall. Och ärligt talat, Trulle kunde vara lite ”mody” på äldre dar, surna till över vädret och vägra gå ut i regn och så, så helt ovanligt och konstigt var det inte.
Men torsdag blev han jättedålig, åt inte, orkade knappt gå. Men jag fick med honom på tåget hem till Umeå i alla fall. Ringde och bokade en tid hos veterinären. Väl på plats konstaterade man att Trulle hjärta var slut. Det pumpade och pumpade, men klarade inte att hålla kroppen igång. Det fanns inget att göra, det var bara att låta Trulle somna in.
Nu är förstås saknaden stor. Man tycker sig se lite brun-vit liten pälsklädd prydnadskudde i varenda hörn av hemmet. ”Vilket rum vill han sova i inatt?”, tänker man på kvällen. ”Jag måste först ge Trulle hans medicin” tänker man när man vaknar på morgonen.
Trulle var den snällaste, vänaste, mest harmlösa lilla varelse jag någonsin träffat. Så lugn, diskret, försiktig och behändig. Men samtidigt med tydlig integritet och sina egna åsikter och vanor.
På den tiden innan Christofer bodde här var vi som tightast Trulle och jag. Vi satt ihop och var varandras allt. Jag styrde honom med blickar, små gester och grymtningar mest. Mest gick vi på promenad utan koppel. Vid mötande ekipage stannande Trulle upp och tittade på mig. Jag klappade två gånger på låret och så slöt han upp i fot under mötet. Vare sig det var människa eller hund.
Även om jag försökte låtsas lite bekymrad, var jag i hemlighet mallig över att det bara var mig han löd. Christofer kunde inte alls få honom att lyda så. Men honom sprang han fram till hundar och lydde inga order alls.
Den gången när han blev biten av en Samojed. Hur jag sprang genom skogen med Trulle i min famn. Som flickan och kråkan. Blod över jackan och hur han litade på mig. På natten fick han sova hos mig i sängen. På min arm, med tratten uttryckt mot min hals.
Det beryktade dåliga jaktsinnet. Haren i stugan som han kände doften av, men satte iväg åt fel håll i spåret.
Rädd för dammsugare, pilatesbollen, heliumballonger, leksakshunden Cheetah och vatten.
Hans lilla kungadöme på baksidan av radhuset, där han höll ordning på skator och igelkottar. Satt och solade på mornarna i hörnet där solen låg på.
Det stora kungadömet i stugan. Viken som behövde patrulleras av varje morgon. Svanarna, hararna, hjortarna, som alla behövde en fast hand och styrning. Vår kompost som han bröt sig in i om och om igen, hur vi än byggde för och igen. Luktade fiskrens när han kom in ingen efter sin dagliga inspektionsrunda.
Det är ändå det viktigaste i slutändan. Att kunna konstatera att han fick ett bra liv. Att jag kunde ge honom det.
Vila i frid lille Trulle ❤
Har själv en Cavallier som blir 14 år i maj och vet hur kärleksfulla denna ras är. Vi hade hennes mamma också som blev 9 1/2 🐶. Så hårt att mista dem och sorgen får ta den tid den behöver. Man hör de små tassarna, och som du själv skriver, ser dem i soffan fast de inte är där längre. De lämnar spår i våra hjärtan ❤
De är så otroligt snälla och fridsamma, dessa Cavalierer. Det är väl därför de blivit lite väl populära. Det kommer nog att ta lite tid innan man verkligen förstår att han är borta. 🙁
Beklagar! ❤️
Tack
Så fin beskrivning av ett hundliv
Kram
Tack
Han hade ett fantastiskt liv med er fina familj <3
Ja jag hoppas och tänker att han hade det bra.
Beklagar sorgen ! Ja man får helt enkelt tänka att han fick ett bra liv. Vår första o enda hund, Berner Sennen Bamse blev bara 7 år (77-84), osteokondros i knäna.. den som grät mest när han var borta var min pappa..o nu har sonen skaffat en Dobermann, som jag bara fallit pladask för.. underbara varelser!
Ja de är fina hundarna. Men tråkigt när man får ta bort dem lite för tidigt.
Så otroligt sorgligt 🙁 Men vilket fantastiskt fint liv Trulle har haft. Man ser verkligen på bilderna hur lycklig han är. ❤️
Ja jag tänker det, att han haft det bra. <3
Ha det bra i hundhimlen fina Trulle.
Så många härliga bilder på dig.
Kramar.
Ja vi hoppas han har det bra nu. <3
Lider med er. Men så fint att ändå tänka att ni gav honom ett härligt liv. Det ska jag försöka tänka den dagen vår älskade 7-åriga golden går vidare.
Det är så man hittar trösten tror jag. Dels att upprepa att man fattade rätt beslut. Dels att gå igenom hans liv och kunna konstatera att han hade det bra.
Så fin beskrivning av hur mycket en hund faktiskt kan betyda.
Han hade ett bra liv med dig och er, men ändå är det så sorgligt.
Tack, ja jag tänker att det blev ett bra hundliv.
Så tråkigt. Men skönt att du kom hem från er resa och hann träffa honom innan det var dags. Det tog lång tid innan vi vande oss vid att det inte var någon som stod och viftade på svansen när man kom hem.
Ja det var skönt för pappa också att han inte blev tvungen att ta beslutet.
Så sorgligt. Styrkekram
Tack
Beklagar verkligen. Vi har också en liten cavalier, inte helt olik Trulle. Känner igen det du beskriver och har svårt att tänka mig en dag utan honom❤️
Ja de är så fina de här hundarna. <3