Åmliden, Västerbottens högsta punkt 551 möh – en nystart på skidkarriären och ett klurigt staket

Mitt förhållande till längdskidor

Min skidkarriär har väl inte varit spikrak. Eller ja, karriär är väl strängt taget att ta i.

Det började i grundskolan. Pappa som troget vallade längdskidorna på morgonen innan idrottslektionen. För det begav sig på den tiden det fortfarande blev vinter i Gästrikland. Blå valla för minusgrader som det ju alltid var klockan 6 på morgonen då han vallade.

Sedan en idrottslektion på eftermiddagen. Plusgrader. Som kräver klister. Den blåa jobbade nu istället väldigt mycket bakåt i uppförsbackarna. Den klassiska och ödesmättade positionen bakhalt, fick man jobba från. Alltid.

I högstadiet lade jag ner längdskidåkningen. Vägrade ens införskaffa utrustning. Men så måste man ändå åka. Minst en gång. För att få betyg typ. Utrustning lånades, i för stort skick. Resultatet blev ett inflammerat skavsår. En varig böld och ett sår som orsakade problem vid varje skoinköp i 10 år framåt. Jag svor i blod (och var) att aldrig, aldrig mer åka längdskidor.

Ett löfte som gick finfint att infria i under studierna i Linköping och under 9 år i Stockholms innerstad.

Men sen boende i Umeå. Skidsemestrar i Hemavan. Jag blir övertalad. Och att glida fram ovanför trädgränsen i glittrande sol och vita vidder känns lockande. Ändå fram till första nedförsbacken faktiskt. För de här laggarna har ju inte stålkanter. Hur stannar man, hur svänger man! Jag kan inte ha lärt mig nått där under min barndoms idrottslektioner. Mer än att saxa i bakhalt läge alltså. För det blir ett galet fall. Bakåt på själva skidan. Jag har en skida intatuerad i baken i tre månader efteråt. Först i rött och blått, sen i gult och lila. Om man anstränger sig kan man läsa Tegsnäset på min bakdel ändå fram emot pingst.

Jag svär igen i blå-gul-lila tatueringar. Aldrig, verkligen aldrig mer. Ändå verkar det som att jag troget sparat på min turskidsutrustning.

Skidor och stavar har stått där i uteförrådet. Samlat det damm som trängt in från vägen via dörrens springa. Pjäxorna har passerat all årsgenomgångar och urstädningar av skoförrådet i källaren.

Projektet med varje landskaps högsta berg

Förra helgen gick vi ut hårt här på bloggen med projektet att ”bestiga” alla Sveriges landskaps högsta punkt. Med Västerbottens som första anhalt då, så här i karantänens och reseförbudets tid. Det googlades. Åmliden heter berget. Beläget vid byn med samma namn. 2,5 timmar inåt land med bil från Umeå. (med fortfarande samma sjukvårdsregion förstås!). På gränsen till Lappland.

Jag hittar några bloggposter där ute. Folk som gått upp. Eller gått och gått förresten. Bilväg upp finns. Till 50 meter från toppen ungefär. De flesta bestigare verkar ha svischat upp med bilen, tagit bilden på ett utsiktstorn. Svischat ner igen samma väg. Men… när vi börjar fundera lite. Det lär väl vara rätt mycket snö kvar där uppe? Och kan man vara säker på att en sån väg plogas? Upp till en topp bara liksom? Mitt i glesbygden?

Google sviker oss. Det finns bara ett sätt att söka fakta här. Jag ringer Norsjös turistinformation en förmiddag på påsklovet. Den trevliga kvinnan kan upplysa om att det är rejält med snö i Åmliden. Betydligt mer än i själva tätorten Norsjö där hon själv befinner sig. Men skoterspår går upp på toppen vintertid. 2,5 km enkel väg. Vi kan ju alltid gå i spåret? Fast… det börjar ju töa nu. Man kan inte vara säker på att snön som packats under skotrarnas tyngd håller för en promenad i det här läget.

Hm, hur gör vi nu? Chansa, åka upp 2,5 timmar enkel väg och provgå i spåret? Och kanske gå igenom snön, få vända om och köra hem med oförrättat ärende. Och i blöta strumpor.

Jag talar ut med en kollega i jobbet. Själv hemmahörande i inlandet.
– Men ta skidorna! Lösningen är så självklar. Och ändå så uppenbart avlägsen för mig.

Skidorna plockas fram. Och dammas av. Sätet i bilen fälls för att ge plats. Christofer har bara motionsskidor, inga turskidor och hittar inte sina pjäxor heller. Som inte används sedan flytten till mig. Bestämmer sig för snöskor i stället. Vem vet förresten hur det går att åka skidor nu efter stroke och allt?

Åmliden, Västerbottens högsta punkt

Vi startat vid 10-tiden. Har laddat upp med min nya favorit Magnus Västerbro i högtalarna. Hans bok Pestens år: Döden i Stockholm 1710, är redan avverkad. Nu drar vi igång. Svälten: Hungeråren som formade Sverige. Till vår förtjusning visar sig boken till stora delar utspela sig just längs de vägar vi åker för dagen. Västerbottens norra inland var tydligen ett av de områden som drabbades allra värst under nödåren 1867-1869. Malå, Norsjö och Lycksele är alla kommuner som vi kör igenom på vår väg till Åmliden. För vi väljer att ta vägen över Svartliden, Rökå och Rentjärn.

I Åmliden ligger spa- och konferenshotellen Källan. Stängt över Påsk har Google förklarat. Corona-stängt. Men vi använder deras plogade uppfartsväg som vår parkering. Hittar skoterspåret och en tavla med en förtroendeingivande karta. En skylt som försäkrar att avståndet är 2,5 km och inget annat.

Kommer man på sommaren och ska köra upp, så är det istället via väg 370 mot Rentjärn man ska ta. Bilvägen upp går från rakt motsatt håll, norrifrån.

Vi krånglar på oss utrustningen och sätter iväg i skoterspåret. Snön är vårvintrig och grovkornig. Gamm-snö som skiftar i grått och brunt. Sockersnö som jag snart ska lära mig av Oskar att den heter. Han introducerar den klockarena benämningen i mitt liv en timme senare när han tar en andra av våra medhavda italienska salsiccia från grillen.

Den här snön skulle aldrig ha hållit att gå på. Men skidorna håller. Vallningfria med ett grepp som aldrig sviker. Det blir mer stakning så, men inget som jag har problem med. Jag har ändå Christofer som håller gångtakt.

Man hade kunna fantisera ihop en brantare stigning. Västerbottens högsta berg och allt, men det här är förvånande plant. Vi måste ha startat på en ganska hög höjd redan.

Efter 2 kilometer får vi välja. Mot Toppstugan eller Utsiktstornet. Jag är nog sugen på tornet, men Christofer bestämmer; stugan först. Han är hungrig och vill äta.  Här är redan ett gäng på plats, men vi hälsas entusiastiskt. De är allaredan färdigätna, håller bara som bäst på att ”diska” muurikkan över elden och med ett lass snö i.

Man makar på sig och vi får bästplatsen med fri utsikt. Vänskapligt småprat främlingar emellan. Vi vinner entusiasm och respekt direkt förstås. Tänk att vi åkt så långt! Bara över dagen och just till deras hembygd, deras toppstuga och utsikt.
– Här är vi mest varje dag på vårvintern. Man ska ju liks äta lunch, så varför inte ta skotern och steka upp palten här?

– Har ni nån snö kvar i Umeå? Nä de kan de tänka sig att det inte är just nåt med det nu inte. Inte är det som här inte. Och Schtockholmarna, de kan man inte annat än tycka synd om nu. Vad ska de göra hela dagarna? Nej hit kommer inte Coronan, inte än på ett tag i alla fall.
– Och träffade vi tjädertuppen på vägen upp? Den är som folkilsk och nästan vill jagas. Borta vid Trollskogen brukar han hålla till mest. Nähä, men på vägen ner kanske? Om vi har tur.

Vi får låna kniv, som vi glömt. Och en gaffel att ta de varma korvarna med. Två korvar får vi bjuda bort till Oskar, tonårssonen.
– Har ni skoter? Vill han veta. Nej, blir svaret och vi ser att ett sånt storstadsliv som vårt, det ger han inte mycket för. Men Ume-korven den var god den. Han tackar artigt och flera gånger.

Det har blivit dags för sällskapet att bege sig hem igen. Och för oss att spänna på skidorna igen och ta sista etappen till utsiktstornet.

Åmliden och Västerbottens riktiga topp?

– Staketet ni ser där uppe, det är gränsen till Lappland, får vi veta. Västerbotten är hitom. Vi åker upp. Tar av skidorna och klättrar upp i utsiktstornet. En fantastisk vy åt alla håll. Vindkraftverken åt norr, fjällen åt väster. Vi åker tillbaka samma väg. Här är ju staketet våra nya Åmliden-vänner pratade om.

Om de hade rätt, och det brukar ju de lokala förmågorna ha, så betyder det att utsiktstornet är i Lappland. Om man kommer bilvägen upp från Lapplandssidan och stannar vid vändplanen och utsiktstornet, då har man bara bestigit en 551 meter hög topp i Lappland. Inte jätteimponerande ändå för att vara i det landskapet. Och missat staketet och Västerbotten med flera 10-tals meter. För i så fall är ju Västerbottens högsta punkt här, där jag just nu satt skidan?

Ja ja, om allt det där spelar någon roll, det vet vi inte. Det enda vi vet säkert är att när vi rullar tillbaka mot kusten, till ljudet av Tomas Bolme som läser Magnus Wästerbro, då är vi så där upplevelse-dästa som bara vi kan vara efter en dag som blev bäst. Som innehöll allt det där som man önskar av livet och som livet ibland också ger. Ibland på resa, ibland på andra sidan jorden, ibland på savannen, i öknen och bland världens dramatiska berg. Och som ibland kommer till en bland tallarna på myren. I all enkelhet. Runt elden vid toppstugan där brödet bryts och korven delas. Och livsvisdomar eller bara behändiga små tips ges till främlingar som vore de någon som man kännde allra bäst.

Fakta Åmliden, Västerbottens högsta punkt

Berget Åmliden är 551 meter över havet.

Berget Åmliden nås med bil från väg 370 mot Rentjärn. Sväng in mot vindkraftparken och orientera dig upp på berget. På vintern är vägen inte plogad. Man tar sig istället till toppen via en 2,5 km lång skoterled från infarten till Hotell Källan i Åmliden by.

Enligt envisa rykten och lokal klokskap går alltså gränsen till landskapet Lappland rakt över toppen. Ett staket markerar gränsen. För att riktigt säkert ha varit på landskapet Västerbottens högsta punkt bör man alltså passera det staketet ner mot toppstugan. Bara för säkerhets skull. Så man inte ha ovarit på Västerbottens tak. Av bara farten.

Läs mer: Högsta topparna i Sveriges landskap – 25 “bestigningar”

Gillar du också friluftsliv och toppbestigningar? Glöm inte att gilla 4000mil på Facebook.