Högklinten är med sina 281 meter ett av Höga kustens högsta berg. Vi ger oss förstås på en toppbestigning. Vårt första projekt under vår Höga kusten-helg och vi är snudd på övertaggade.
– Här ska upplevas och maxas!
Jag har faktiskt sett den lilla diskreta skylten i Mjällom några gånger, med det har aldrig blivit tillfälle tidigare. Men nu så. Den branta smala vägen går egentligen hela vägen upp på toppen. Här finns nämligen en mast som kräver omvårdnad, tillsyn och tillresande skåpbilar med viss regelbundenhet. Som tur är, för oss som gillar att vandra, blockerar en låst bom snart vägen. Vandring blir aldrig samma sak om det också går att åka bil upp.
Vi parkerar vid bommen. Går till en början längs den där vägen, men snart nog dyker en stig upp åt höger. Toppslinga står det på skylten. Den stigen ska man absolut ta, för längs den finns faktiskt den allra bästa utsikten, ska det visa sig. Man får klättra lite brant uppför över klippor och stenhällar. Så småningom får man vyn över havet och Höga kustens många öar, bakom sig.
Ett klapperstensfält dyker upp. Det är ju inte klokt att de kan ligga här uppe. Den är ju stenar som slipats runda av vattnet och de ligger över 200 meter upp i luften! Men ja, ända här uppe gick alltså havslinjen en gång. När inlandsisen just lämnat för nordligare jaktmarker och Sverige inte rest sig ur havet än. Som det fortfarande gör med 1 meter per 100 år.
Djävulsåkrar kallas de också, klapperstensfälten. Man anar humorn, den sotsvarta. För visst vore det lite uppförsbacke att få en sån bit mark tilldelad till sig som åkermark. En och annan sten att röja innan marken blev bördig?
Sedan ansluter toppslingan till vägen igen sista biten. Uppe på toppen av Högklinten finns utsikt åt alla håll och några rastbord. Vi fick visst ingen lunch idag utan kalasar på prima italienska skorpor och 2 påsar nötter här uppe. En liten söt fågel visar intresse och belönas med ett torkar tranbär. Den där masten med tillhörande röd stuga brummar av fläkt-aktivitet. Stör friden helt klart.
Men det finns ju en grotta också. En skylt som bara är lite trasig och ett antal blå markeringar visar vägen. Christofer ger upp ganska snabbt, det är brant ner på den här sidan och hans balans är långt ifrån vad den en gång varit. Jag ångar på förstås. Tappar spåret på den knappt märkbara stigen ett antal gånger. Leds ner i en ravin, tror först att någon slängt en vit plastpresenning. Men det är ju snö för sjutton. Fortfarande kvar på en plats där solen garanterat aldrig skiner.
Är det här grottan? Tror det för insidan är sotsvart och inrökt. Inte jättemycket att skryta med i så fall, men vägen ner var ju ett äventyr där jag fick hänga i säkrade rep och allt. Ångra aldrig ett äventyr, tänker jag?
På nerväg väljer vi vägen. Passerar fler klapperstensfält. Inte helt oäven utsikt här heller, man ska nog göra som vi och gå bestigningen som en rundslinga, så att man får båda vägarna.
Att bestiga Högklinten, hur gör man?
I Mjällom finns en lite skylt, ”Högklinten” och en brant smal väg uppåt. Ni vet en sån som man skänker en tacksamhetens tanke att man slipper ge sig på i vinterväglag. Det är en vänstersväng om man kommer från Nordingrå-hållet. Följ den smala vägen fram till en vägbom som spärrar vägen och ett grustag som blivit en parkering till höger. Här parkerar man för bestigningen.
2,5 timmar tog hela äventyret för oss, inklusive grottjakt. 8000 steg. i morgon är det på´t igen med nya bestigningar.
Läs alla våra inlägg om Höga kusten här.
Gillar du också toppbestigningar? Glöm inte att gilla 4000mil på Facebook.
Vi har använt bland annat denna webbsida när jag förberedde vår resa till Höga Kusten.
Längs grusvägen uppåt finns också en liten avstickare till Flöberget (finns skylt). Jag skulle rekommendera som vi gjorde att ta grusvägen upp och ta avstickaren till Flöberget. Lite smakprov av vad väntar på toppen och utsikten till den finaste riktning känns även intensare då man sitter närmare precis övanför ett brant stup. Och sedan tå stigen ner.