På resa vill man ju slappna av, glömma bort väckarklockan och ta sovmorgon. Eller? Mja, det vill man ju också i viss mån. Men ibland på resa kan det definitivt vara värt det att ställa klockan och masa sig upp. Som de här gångerna till exempel.
Luftballong i Kappadokien
Dagen innan åker vi buss genom Turkiet i 10 timmar. Anländer till Göreme i Kappadokien först framåt midnatt. Ändå ringer väckarklockan redan 03:45! För luftballong flyger man tidigt på morgonen för att undvika den termik som uppstår när solen strålar värmer upp marken.
I mörkret körs vi ut till ballongerna, när solen går upp är vi redan i luften.
Men vilken upplevelse det blir. En av mina bästa timmar någonsin. Som i trans förflyter den. Med Kappadokien för mina fötter, en gryende sol och luften omkring mig fylld av luftballonger.
Läs också: Luftballong i Kappadokien – once upon a time för 8 år sedan
Adams Peak på Sri Lanka
Klockan ringer så tidigt att vi knappt hunnit somna. Redan kvart över två är vi ute från hotellet och påbörjar vår vandring upp på det heliga berget Adams Peak. En vandring som går via trappor. Hela 5500 trappsteg går detta äventyr loss på och ska förorsaka oss den mest brutala träningsvärk i en hel vecka. Men detta ligger ännu i framtiden. Denna natt kämpar vi taktfast på uppför trapporna i kompakt mörker.
Vi och mängder med andra turister. Men också lokalbefolkning. Pilgrimer. En gammal dam som går med stöd av käpp. En mor som bär på ett litet barn. Alla ska det upp i natt på det heliga berget.
Vi hinner upp i tid. Får en plats längst fram och får se soluppgången över Sri Lanka.
Läs också: Att bestiga Adams Peak – vår vandring och våra bästa tips
Gorillorna i Uganda
Vi väcks före gryningen. Bussas först till en säkerhetsgenomgång och delas sedan in i mindre grupper. Varje grupp får en guide, två vakter och ett antal bärare. Samt det viktigaste av allt. Vi får oss tilldelad en gorillaflock som vi ska följa idag. Den tidiga timmen är nödvändig eftersom arbetet med att hitta och följa vår flock kan ta hela dagen. Bergen här i Uganda är inte att leka med. Branta och leriga. Vår vandring går uppför bergskammar och ned för. Och så upp igen på nästa.
Men vi hittar vår flock, får vårt möte på exakt en timme och vandrar sedan tillbaka igen. Utmattade och lyckliga.
Läs också: Att besöka gorillorna i Uganda – allt om vårt äventyr och bästa insidertipen
Bagan i Myanmar
Bagan i Myanmar är en overklig plats. Över slätten, kilometer efter kilometer, breder tusentals tempel, pagoder och stupor ut sig så långt ögat kan nå. ”Som att Europas alla kyrkor och katedraler skulle varit samlade på en och samma plats”. Så beskrivs Bagan ibland.
När de är som vackrast? I soluppgången förstås. Det gäller att sitta uppkilad på toppen av någon lämplig pagod precis när solens första strålar stiger över horisonten.
Safari i Sydafrika, Namibia, Kenya, Uganda
Alla dessa safari mornar i Afrika. Man är trött och kall. Utan frukost har man kastats upp på någon jeep och skumpat iväg i mörkret.
– Varför gör man det här? Har man tänkt så någon gång? Vet inte, kanske. Men i så fall bara en väldigt kort stund. Innan man får syn på de första väldiga savanndjuren. Lejon, zebror, elefanter och noshörningar. Det är i gryning och skymning de är som mest aktiva och lättast att få syn på.
Läs också: Safari i Afrika – så går det till och därför älskar vi det
Luang Prabang i Laos
Så otroligt speciellt det var att smyga upp och ut på Luang Prabangs gator innan soluppgången. För att få vara med i Tak Bat, en buddhistisk morgonceremoni där stadens alla munkar tågar fram på led längs gatorna och tar emot allmosor från allmänheten.
Vi får också vara med. Sitter på huk i strumplästen och slevar upp ris till munkarna. I tystnad och med vördnadsfullt böjda huvuden. En fantastisk morgon.
Läs också: Tak Bat – vi deltar i en buddhistisk morgonceremoni
… och när det kanske inte riktigt var värt det?
Nej, det duger inte att komma hem från Angkor Wat utan soluppgångsbilden. ”Vi behövde sova ut”, ”Det var ändå mulet” eller ”Solnedgången över dammen var egentligen vackrare” duger inte som ursäkter. Så vi ställer klockan på 4:30, stiger på fastande mage och iförda strumpor och fleece in i vår tuktuk. För vi har ett uppdrag att utföra.
Vi blir ett gäng, visar det sig. Japaner med objektiv som skulle ha gjort Freud avundsjuk, kineser som armbågas och trängs. Den äldre mannen som hamnar längst bak och aldrig kommer till skott. Hon som ramlar med kamera och allt i dammen.
Jobbet blir gjort. Vi får fotot. Nästan allihopa.
Men nästa gång, då tar vi sovmorgon.
Läs också: Hur man ”gör” templen i Angkor Wat
Missa inga inlägg. Glöm inte att följa 4000mil på Facebook och på Instagram.
