Nej, det blev ingen ballongflygning denna gång i Kappadokien. Väder och vind ville annorlunda. Och med dessa båda kan man sällan förhandla.
Som tur var spelade vädergudarna på samma lag som oss vid vårt förra besök i Kappadokien, 2015. Då var det mitten av maj och perfekta förutsättningar.
För säkerhets skull hade vi bokat in oss redan den fösta morgonen. Om och utifall det skulle bli inställt, borde vi har möjlighet att kunna boka om till någon av de andra mornarna i stället? Hade vi resonerat.
Det vi inte alls tänkt på var ju att vi anlände sent till Göreme kvällen innan. Har tillbringat dagen på en långfärdsbuss från Adiyaman i östra Turkiet. En sen middag måste vi ha också på hotellet innan vi kan sluta ögonen framåt 12 på natten.
– Sova, det får vi tydligen göra någon annan gång, på en helt annan resa i ett helt annat land, för den här morgonen ringer väckarklockan 03:45. Men vad gör väl det. För vi ska flyga luftballong!
En minibuss hämtar upp oss vid hotellet. Vi körs till en lokal där vi intar skållhett te och tigerkaka(!) ackompanjerade av stora tv-skärmar som på hög volym vräker ut internationella monsterhits.
– Var gör vi här? Varför åker vi inte? Hinner vi tänka både en och två gånger innan det lossnar, alla kastar sig in i minibussarna igen och i beckmörker, med plattan i botten och på fel sida av rondeller och vägar kör ut till ballongfälten mot Rose Valley till.
Vår ballong är gul och svart. Vi klättrar upp i korgen, får öva några gånger på hur vi ska agera vid en nödlandning och blir instruerade att stå still i korgen under hela flygningen. Korgen som är uppdelade i olika fack, för att säkerställa att vi inte ska springa runt i korgen och snedfördela lasten, får man anta. Sedan bär det av upp i luften. Säkert 50-60 ballonger är vi denna morgon över Kappadokien, i sanning en mäktig syn.
Jag går helt och hållet in i det där tillståndet. Ni vet, när världen runt omkring upphör att existera. Det är bara jag, ballongen och Kappadokien kvar i universum under en hel timme, medan solen långsamt går upp.
Efter 1 timmes flygning är det ljust. Vi ser på marknivå hur ett gäng pick-up´s med släpvagnar ”jagar oss”. Vår rutinerade pilot ställer helt enkelt ner korgen snyggt och prydligt på släpvagnen bakom vår pick-up. Enkel och smidig lastning av en annars ganska tung utrustning. Det märks att crew:et varit med förut. Om nu någon trodde något annat.
Sedan delas det ut diplom och lite bubbel till oss som varit med på färden. Från och med nu alltid ballongfarare!
En magisk upplevelse, en magisk morgon i ett magiskt landskap.
Läs också: Guide till Kappadokien
Missa inga inlägg. Glöm inte att följa 4000mil på Facebook och på Instagram.
Flög ni med Lars-Erik?
En väldigt turkisk Lars-Erik i så fall. 😎
Tråkigt att ni inte kom upp denna gång, men fina bilder och minnen från förra.
Detta vill man ju testa någon gång! 👍
Ja jag kan ju inte klaga egentligen, som ju redan fått prova denna fantastiska upplevelse en gång. Fast det är klart, man hade ju gärna gjort det igen. 🙂
Jag är ju höjdrädd, så vet inte om jag kulle våga. Men det ser enormt läckert ut! 🙂
Ja då kan det säkert vara lite jobbigt.