Det stora, stora internet
På internet finns det uppskattningsvis ca 6000 miljarder sidor. Förmodligen ökande. Utöver detta finns Darknet med ännu fler sidor. Samt intranät och andra stängda sidor.
Hur många av dessa webbsidor har man själv besökt någon gång? Några tusen kanske? Hur många gillar man och återkommer till? Nu är vi kanske nere i 100-200. Några webbshoppar, nyhetssajter, bloggar och sociala medieplattformar. Samt några resebyråer i någon nisch så där. Wikipedia och Google förstås.
Vad kan man hitta på alla dessa sidor på internet? Tja jag känner mig övertygad om att min fantasi och prydhet sätter gränser här, men förstås säljs allt. Från den senaste Nobelpristagarens litterära mästerverk, via kläder från Kina vars bilder på nätet har lite eller inget alls att göra med de sorgliga trasor som faktiskt kommer i påsen 7 veckor senare, till droger och prostituerade.
Nyhetssajter med högst varierande förhållande till och umgänge med det vi i folkmun kallar sanningen. Från Svenska damtidning som envisas med att komma upp på mina Google-news om och om igen med rubriker som varje dag hävdar att samtliga av kungafamiljens medlemmar har blivit ovänner med varandra och ligger i skilsmässa. Fast vid närmare klick visar det sig ju alltid vara Victorias gamla förskollärares kusins granne som, kanske kanske var osams med någon i 6:an. Typ. Och ja, jag fattar att det därför jag aldrig blir av med dem på Googles news för att jag ibland faller för frestelsen att klicka.
Till Fox News som följer presidentens humörsvängningar.
Bloggar och intresse/”informations”-sidor för alla upptänkliga intresseområden:
Fibromyalgi, Justin Bieber, Sticka till din hund och katt, Övergivna platser, Barfotalöpning, Vinterbadande, Surströmmingens historia, Konspirationsteorier som att Nine-eleven egentligen var ett beställningsjobb av George W Bush. Och så vidare.
Då och då, eller ganska ofta faktiskt, hamnar man ju på sidor som man vet att man aldrig kommer att besöka igen. För att de inte innehöll det man sökte, för att de faktiskt innehåll det man sökte och då behöver man ju aldrig googla just det igen. För att sidan inte var speciellt intressant, för att man inte gillade ämnet, eller för att man inte tyckte att ämnet återgavs tillräckligt intressant på just denna sida. Känns det igen? Ante det.
Och nu till 10.000-kronorsfrågan. Vad gör man då?
Själv lämnar jag sidan, snyggt, diskret och snabbt. Glömmer förmodligen bort den igen i ungefär samma sekund och går vidare med mitt liv. Jag har faktiskt aldrig känt något behov av att först lämna ett litet bomärke i form av en cyber-spya. Nej, aldrig det behovet.
Vår lilla, lilla blogg
Vår blogg är en liten, liten sida i den stora internetrymden. Den sprider inte konspirationsteorier eller antidemokratisk dynga. Den säljer inga kläder eller pryttlar som tillverkats långt under minimilön och nu ska transporteras över jordklotet en och en i varsin kartong, för att sedan omedelbart gå sönder så fort den når mottagaren.
Den säljer inte och gör inte reklam för något som är illegalt, eller har en potential att förstöra människors liv. Som droger, porr eller speltjänster.
Den skapades och upprätthålls av passion för att föra våra erfarenheter och kunskaper från våra resor vidare till vem som helst där ute som vill ta emot. Det är en freeware. Gratis, tillgängligt, ”kul om något har nytta av”. En komponent i den nya dela-kulturen och -ekonomin. Varsågod att ta för dig – om du vill.
Vi tjänar någon krona ibland, men det är ändå mest en hobby. Vi skriver på kvällar och helger. För glädjen att skriva, glädjen att dela med sig och glädjen att ibland få en kommentar tillbaka. Som ett kvitto på att någon läst och uppskattat.
Om man vill ta emot det vi ger, det väljer man ju själv. Om man gillar eller tycker att det är gräsligt, det varierar med person och smak. 100% är vi med på att många inte gillar det de ser. Hälften av våra besökare kommer aldrig tillbaks. Kanske hittade de det de sökte och var nöjda så, kanske hittade de inte alls det de sökte och gick vidare med sina liv, glömde oss i samma sekund som de lämnat.
Kanske läste man men kände att nej, de här gillar inte jag. De som skriver har för lite fakta med, de har en överlägsen ton och fasansfullt dåliga foton. Och lämnat sidan. Har väl hänt oss själva ibland också. Att vi hittat bloggar som vi helt enkelt tycker är skräp.
En cyber-spya
Men. Och nu kommer vi fram till poängen med denna långa text. För det man inte gör. Man lämnar väl inte på fullt allvar en kommentar som denna:
Ändå är det fler och fler som gör just det. En ny hobby, en spirande folkrörelse. Inte till människor som säljer vapen, droger och porr. Utan till två medelålders yrkesarbetande företagare och civilingenjörer med resor och att tipsa om resor som sin hobby.
Vad är det för människor? Hur är de uppfostrade? Vad är det för fel på dem? Vad är det för enorm bitterhet i deras liv dom driver dem? Hur hamnade vi i att människor tycker sig ha rätt att fara ut i såna här kommentarer till andra vanliga, hederliga, strävsamma medmänniskor. Vem är han? Om han alls är en han, men tycker nog att det mest tyder på det.
En ensam ledsen bitter själ? Som blev lämnad av frun för 10 år sedan, inte har några vänner kvar och blev av ned jobbet på den statliga myndigheten för 5 år sedan. Och barnen som aldrig ringer.
Eller är han som vem som helt, som du och jag? Kanske well-off i livet, med villa, fru, barn och barnbarn. Pengar på banken och 4-hjulsdrivet i garaget. Men som upptäckt att han får en kick av att trycka till andra. Det pirrar så skönt i Svensson-livet där framför datorn på kvällen. Kanske efter ett par glas också?
Som kommit på att han kan göra det helt riskfritt, utan att hans sociala rykte naggas, nämligen på anonyma internet. Hisnande tanke. Där kan man gör vad man vill! Tills någon spårar ens IP.
Vad vi tänker
När vi får såna här kommentarer känner vi på allvar att vi vill kanske inte att vår blogg ska växa mer. Det räcker så bra med våra fina, trevliga, engagerade läsare som vi redan har. Griniga gubbar och troll, nej tack. Vi stannar här liksom.
Och vi tar förstås gärna emot feedback från er om vad ni tycker om ett visst inlägg, vad ni vill se mer och mindre av och om ni inte håller med om det vi skriver. Det är ju inte det som det här handlar om.
Men Lars-Ingvar, eller vad du nu kan tänkas heta, lilla sura trollgubbe, dina åsikter klara vi oss faktiskt utan. Det går så bra att aldrig komma tillbaka utan att först meddela detta. Och skulle du sen, kanske, kanske, mot förmodan, vilja komma tillbaka och kika lite till. Ja då behöver du inte meddela det heller.
Läs också: 5 frågor om hur vi bloggar
Hej,
Jag har läst och verkligen uppskattat er välskrivna blogg ganska länge så, heja heja. Det finns alltid idioter låt dom inte ta er tid eller tanke. Ha en fin dag.
Tack snälla du. Förstås ska man inte låta dem ta ens tid. Men tyvärr blir det ju så initialt att luften går ur en, man blir helt kall och får ont i magen. Jag vet inte hur man ska vara skapt för att inte ta åt sig. Sen i fas två kan man ju bli arg, rycka på axlarna eller till och med skratta. Men först blir det tyvärr alltid ett slag i magen. Att det finns människor som på allvar vill en illa liksom.
Och nu också när den känns tufft som det är med pandemin, alla reserestriktioner och även privata saker.
Har följt er ett tag nu. Läser med glädje i princip allt, går gärna tillbaka till äldre inlägg.
Tycker även det är kul att läsa alla kommentarer. Är själv dålig på att kommentera.
Gnälla för gnällande skull är dumt. Som du skrev, tycker man inte om det, så hoppa över den biten.
Trevlig helg
Tack och vad roligt att du läser. 🙂
Vi tar förstås gärna emot konstruktiv feedback från våra läsare.
Men att gubbar kommer in en gång och måste tala om hur otroligt dåliga vi är, nej det gör mig bekymrad över mänskligheten helt enkelt.
Det finns EN tydlig anledning till att jag gång på gång läser din blogg. Jag ÄLSKAR 🥰 hur du skriver, växlingarna mellan reseskildringar och extremt personliga och hudlösa men ändå osentimentala texter om de mer komplexa delarna av er vardag. Så snälla – blockera alla griniga gubbar och fortsätt förgylla min vardag 😊❤️
Tack snälla du! 🙂
Vi börjar faktiskt blocka galningar på FB nu och kastar sånna här kommentarer i papperskorgen för att de som skriver dem inte ska få tillfredsställelsen att se sina kommentarer ”i tryck”.
Men man vore nog inte människa om man inte blev ledsen initialt när de kommer.
Ja du jag upphör aldrig att förvånas…..jag undrar verkligen över att sådana ”typer” finns och tydligen så gör de det….sorgligt.
Ha en fin helg utan ”griniga gubbar/tanter”.
Man skulle bara för att stilla sin nyfikenhet vilja veta vem han är och hur hans liv ser ut. För att lära sig mer om det mänskliga psyket.
Har hittat till er blogg nyligen och tänker stanna så länge ni orkar jålla på. Så kul och bra ni skriver och vilka bra tips. Fortsätt!!!
Tack, känner mig inte ultrataggad nu efter tekniskt strul, sura gubbar och privata motgångar. Men kämpar på ändå. 🙂
Fy, vilka surgubbar/ tanter! Förstår att ni blir påverkade av sådana idioter. Fortsätt gärna att växa som reseblogg. Jag tycker att ni helt klart har den bästa resebloggen. Varierande, roligt och spännande resor. Heja er!
Tack snälla du, vi jobbar vidare. Nu när bloggen är tillbaka uppe också. 🙂
Fantastiskt välskrivna och informativa texter med bra resetips och underbara foto.
Alltid härligt med reseinspiration, ser framemot kommande texter.
Tack Anette. 🙂
Låt de griniga gubbarna drunkna i sin egen bitterhet! Små människor med ett fattigt liv.
Vi är många andra som gillar bloggen med sin härliga blandningen av stora äventyr och vardagen med allt den innehåller av glädje och bekymmer. Underhållande, inspirerande och tänkvärd. Er blogg är den jag alltid återvänder till.Tack! 😄
Tack snälla du, jag försöker verkligen glömma bort dessa fåtaliga gnällisar. Men just när det händer känns det alltid otrevligt, det är svårt att undvika.
Har man inget snällt att säga kan man väl bara vara tyst och istället överdosera med kärlek när man haft en positiv upplevelse! Det är lite trist i bloggvärlden att man ska lägga ner massor av energi för att inspirera andra och sedan får man tolka avsaknaden av kommentarer som att läsarna är nöjda. Om man däremot skulle skriva något upprörande är engagemanget enormt av tillrättavisande läsare… Trist!
Ja de tillrättavisande läsarna växer också till antalet.
Om man försöker tänka på bloggarna skriver gratis så kanske man tänker sig för lite, vet inte? Tack för din kommentar. 🙂
Om man stannar kvar på en sida som man uppenbarligen inte gillar för att ge en spydig kommentar, så har man nog ett ganska sorgligt och skruttigt liv tänker jag, fyllt av bitterhet och avundsjuka. Släng snabbt i papperskorgen och skriv för alla oss andra som älskar din välskrivna och underhållande blogg! PS. Vårt troll som trackasserade oss i 6 år gav upp efter att jag skrev i om det hela boendets FB-grupp. Alla grannar blev upp till kamp-arga och någon blev tydligen nervös 😉
Tack Helena. Vad härligt att ni blev av mer er otäcka gubbe till slut. 🙂
Fy och fy för alla bittra och sura som sitter bakom skärmen och anonymt vräker ur sig spydigheter
Jag gillar skarpt er blogg och läser varje inlägg. Får inspiration och glädje av den och av er
Stor kram så här i början av november!
Tack för ditt stöd. Kanske är det den stora ensamheten i Sverige som ställer till problem med all bitterhet?
När ni hade publicerat det här inlägget och jag skulle läsa via min RSS, så funkade inte eran sida. Tänkte inte mer på det, utan ”jag läser en annan gång”. Glömde bort tills det kom nya inlägg i feeden.
Och jag håller helt och hållet mer. Gillar man inte så går man vidare, orka lägga energi på att skriva en negativ kommentar. Absolut, alla har rätt till sin åsikt, och är det konstruktivt kan det ju vara värt, men att bara gnälla, nej tack.
Synd på den sura gubben som inte har nåt bättre för sig. Jag hoppas ni inte tar åt er, för vi är nog många fler som följer och gillar det ni skriver om än vad det är surgubbar som gnäller.
Kommenterar inte så ofta, men läser allt ni skriver med glädje. Även om det är något jag kanske inte har intresse av själv, men jag tycker ju om det ni gör. 🙂
Ja vi har haft strul med bloggen tyvärr i helgen, men nu är allt upp och igång igen.
Tack snälla du för att du läser, kommenterar och stöttar oss. 🙂
Det är jag som är ”Griniga Gubben”.
Jag vill be om ursäkt för att du blev sårad av min kommentar. Det är lätt att glömma att det finns en människa bakom orden på nätet. Jag är ledsen.
Det är lite som ”road-rage”. Det känns inte som att det är en människa som är mottagare av ens svordommar och klagande i trafiken, det är en känslolös bil. Själv sitter man tryggt och anonymt i en annan.
Jag skulle naturligtvis inte skrivit något alls. Det var onödigt.
Har man ingen konstruktiv kritik att komma med kan man hålla tyst är min devis i normala fall.
Men den där dagen flög fan i mig och jag störde mig verkligen på mycket på bloggen. Det gör jag fortfarande. Trots att jag varken är man, ogift, arbetslös eller bor i en inavlad by utan att ha rest någonstans som någon av dina följare skrev på Facebook. Kändes det skönt att få hjälp med smutskastningen?
Jag ska tydligen drunkna i min ensamhet också. Är det rätt att släppa fram sådana kommentarer samtidigt som man talar om god ton på nätet?
Det är intressant att se att du/ni vände kritiken till att det måste vara något fel på människan, så här gör man väl inte?! Betydde det: Så här kan man väl inte tycka om vår blogg om man är normal?
Men, jag skulle bara ignorerat och gått vidare. Förlåt, mitt misstag. Du/ni verkar dessutom ha nog med elände som det är…
Slutligen: Mata inte trollen. Hade jag varit ett riktigt otäckt troll och inte ett ofarligt gnytt med en dålig dag hade ditt inlägg kunnat trigga en långvarig fejd, kanske rent av fött en stalker. Bättre att ignorera och inte ge luft åt sådant, tänker jag.
Nu är det dags att ägna sig åt viktigare saker. USA går till val, en ödesfråga för framtida miljö- och klimatförändringar. Det brinner i Pantanal.
/Kvinna, disputerad teknisk fysiker, ett barn, Uppsala, arbetat två år i sydamerika och ett i Hong Kong.
Hej, kul ändå att du hörde av dig. Hade nästan det på känn, den som med kraft deklarerar att hen aldrig, aldrig mer ska besöka, brukar ha som mest tendens att faktiskt göra det.
Och starkt att be om ursäkt, det tycker jag verkligen. Eloge för det.
Fast drev och smutskastning det kan man ju bara ägna sig åt när det gäller riktiga människor som går att identifiera. Hade du skrivit under som Lars-Ingvar och hetat så, så hade det varit ett drev. Anonyma skuggor på internet kan man inte smutskasta, tänker jag. Men kanske, kanske kan du använda den känslan till att sätta dig in i hur det känns att driva en blogg och med regelbundna intervall ta emot riktigt elaka kommentarer, för något man gör gratis och av bjussighet?
För mig känns det angeläget att ge utrymme åt och berätta om det ökande hatet och den hårdnande tonen på internet. Helt enkelt för att jag inte tycker att det är okej och inte är något någon ska behöva stå ut med.
Och förstås är det fritt fram att reta sig på oss och rent av hata vårt blogg. Det är normalt och helt förståeligt. Men det praktiseras hellre hemma i ensamhet än i form av en meningslös, elak kommentar. Det onormala ligger i behovet att skriva en sådan kommentar, tänker jag.
Lycka till i ditt nya ”icke-troll-liv”. 🙂
Det är så roligt och intressant att följa er. Blandning av era reportage, toppenfina tips och superfina foton. Tack för att ni delar med er.
Tack själv! 🙂 <3
Jag håller helt med!
Mycket intressant! Lärde mig mycket!
Internet är ju lite officiellt. Och så länge man har kunnat gömma siga bakom anonymitet, så får man räkna med att få en massa skit. Den här cyberråttan kunde ändå ge sig till känna, om det nu var hon. För egen del driver jag ett antal bloggar, ibland kan man kommentera, men när jag får den här typen av dåliga kommentarer, så händer det ibland att jag stänger av möjligheten att kommentera, eller att jag lägger dit disqus, så att vederbörande måste logga in, och därmed åtminstone ha en giltig E-post innan de kan kommentera, då brukar de sämre eller de som är ute efter att förgöra en försvinna. De som verkligen vill kommentera och har en intressant kommentar, brukar ändå ta sig det lilla omaket att logga in, och då kunna skriva sina åsikter. Sedan kan man ju alltid ha en funktion på hemsidan, där man själv godkänner om kommentaren ska visas eller ej. Det kan tyckas vara lite fusk, för då man bara är männsika så sorterar man och bara godkänner de kommentarer som tillför något. För egen del drabbas mina bloggar emellanåt av en massa spamkommentarer. De har jag inget dåligt samvete för att radera, för de brukar innehålla länkar till viagra, galanta damer och droger. Kommentarerna kan vara skrivna på ryska eller ibland på tailändska. För egen del är mitt intresse icke där. Så mitt tips är att blund för sådana kommentarer, (det är svårare än sagt, man är ju allt nyfiken, och eller införa någon form av filter, Disqus eller liknande. Då försvinner mycket av problemet.