– Skriv om att vada på vandring också! Hur man gör liksom? Utbrister någon entusiastiskt i ett vandringsforum när jag delar mina tips om bästa tiden att fjällvandra i svenska fjällen.
Det går ju mindre bra, tänker jag först, för jag är ju en feg fjällvandrare på så vis. Inte rädd för vatten på något sätt. Men kombinationen strömmande vatten och vassa, hårda stenar. Nej, undviker så långt jag kan ändå. Om möjligt. Följer hellre leder där broar finns över vattendragen.
Men då glömmer jag ju att vi är två om den här bloggen. Med olika vandringshistorik. För Christofer har ett förflutet som fältjägare vid I5 i Östersund. Som värnpliktig och sedan yrkesofficer.
– Ja, det är klart jag kan vada säger han, när jag frågar. Det har man ju gjort i massor på fjällmarscherna. Inga konstigheter. Nå, så då sätter vi väl ihop ett litet vadningsinlägg om någon kan vara intresserad och behjälpt av det eventuellt. Med Christofer som vadnings-maestro.
Säkerhet
Att vada på vandring är väl en av de mer riskfyllda sakerna man kan företa sig till fjälls. Vattnet är iskallt och kyler snabbt ner de kroppsdelar som hamnar under vattnet. Strömmen är många gånger stark och kan göra att man förlorar balansen och ramlar omkull. Stenar kan komma rullande längs botten som strömmen och utgör en skaderisk.
Det är alltså viktigt att vada rätt och ”med eftertanke”.
Var ska man vada?
Det lönar sig att leta lite efter rätt vadningsställe. Att välja rätt plats är essentiellt för att klara vadet helskinnad och med torr packning.
Som nybörjare kan det vara lätt hänt att man tänker att man ska över på det smalaste stället. Minst antal meter att vada liksom. Men nej, det är ju tvärt om man ska tänka. Man ska gå där fjällbäcken är som bredast. Där har vattnet plats att breda ut sig och måste därför inte strömma så snabbt för att få plats i fåran. Här är det alltså minst strömt. ”Selet” heter det på norrländska, platsen där älven är som bredast och vattnet som lugnast. Det är här man bygger boplatser också eftersom det är enklast att gå ut med båt. Lycksele, Sorsele, Vindel-gransele, Rusksele, Junsele. Många är de, selen i Norrland. Kommet ur samiskan, har jag läst mig till.
Hittar man dessutom en plats där fjällbäcken delar upp sig i flera mindre fåror, så är det perfekt.
Vada aldrig där fjällbäcken gör en krök, där ökar hastigheten.
När ska man vada?
Vattnet är lugnast på morgonen, eftersom inte lika mycket smältvatten smält under natten när solen inte värmer. Ett utmanande vattendrag kan man alltså med fördel övernatta vid och sedan ge sig på att korsa morgonen efter.
Förstås är det generellt mycket lättare att vada i slutet av vandringssäsongen, augusti-september, när mindre vatten flyter i bäckarna, än i juni-juli, då smältvattnet rinner för fullt tryck.
Efter värmeböljor ökar vattenflödena på grund av avsmältning och ibland även efter häftiga regn.
Utrustning för att vada
Man vadar iförd särskilda vadarskor. Det kan vara gympaskor eller trekkingsandaler. Huvudsaken är att de har bra sula så att man inte halkar i vattnet och att de sitter åt bra om foten. De bör ju vara så lätta som möjligt så att man får mista möjliga vikt, dessa skor bär man ju mest med sig i eller fastspända på ryggan.
Man ska inte vara barfota på grund av risken att skada fötterna på vassa stenar. Samt även på grund av den snabba avkylningen i det kalla fjällvattnet.
Och vandringskängorna vill man förstås helst inte blöta ner, de ska man ju gå i under resten av vandringen.
Om det är väldigt kallt, eller väldigt långt att vada och risken för nedkylning alltså är stor, kan man vada i vandringskängorna med regnbyxorna åtsnörda hårt över dem. Med snölås, silvertejp eller på annat sätt.
Dessutom är en stav mycket bra att ha, för att stötta sig mot och hålla balansen med under vadningen. Staven kan vara köpt och medförd från civilisationen eller täljd av någon funnen stör i naturen.
Hur ska man då vada på vandring?
Så hur gör man då? Jo så här. När man väl hittat bästa vadstället tar man av sig byxorna och byter om till sina vadarskor. Stoppar byxorna i ryggan och spänner eller knyter fast kängorna utanpå den. Eventuellt kan man nöja sig med att kavla upp byxorna, men då riskerar man att blöta ner dem om det plötsligt blir djupare än man tänkt.
Ha höftbältet på ryggsäcken uppknäppt, så att du kan få av dig säcken om du skulle falla.
Använd staven som ”ett tredje ben” där 2 av 3 ben alltid ska vara stadigt förankrade i botten.
Gå en och en, inte två och två. Faller en drar den med sig den andre.
Gå med magen riktad mot strömmen. Om du faller, så slås benen undan bakåt och du kommer att falla framåt och inte bakåt.
Ja men det var väl det. Våra, eller ehm, Christofers bästa tips för att vada på vandring.
Läs om alla våra vandringar här.
Gillar du också att vandra? Glöm inte att gilla 4000mil på Facebook.
När vi vadade förra sommaren hade vi med oss en vattentät påse där vi la våra mobiler, utifall att. Sen hade vi planerat in en fikapaus direkt efteråt så fötterna hann bli helt torra innan det var dags för strumpor och skor. Det var ett litet vad och vattnet såg nästan lugnt ut men det är väldigt lite strömt som behövs för att det faktiskt ska dra rejält i fötterna när man går. /Hea
Ja det är ju förstås viktigt också att ha mobiler, karta och tändstickor vattentätt. Om man skulle falla.
Tack för denna lektionen. Försöker hitta sätt att komma till alla nationalparker och vet ju egentligen att det inte kommer att funka men drömmer😅. Vi är ju inga vana vandrare i den bemärkelse att vi övernattar och går med tung ryggsäck. Men inser att om vi nånsin ska komma till Vadvetjåkka behöver vi gå långt och vada i brusande vatten. Det där med att vada har vi aldrig gjort och gå så långt på en dag är nog bara en dröm om inte gubben min får en ny höft och kanske ett nytt knä… så det får nog bli en dröm för jag vandrar inte själv. Men drömma kan man ju…
Om ni vill komma in långt i Vadvetjåkka så ja då är det vad som gäller. Men om ni, som vi nöjer er med att bara toucha kanten av den så att säga. Några meter in, så är det möjligt utan vad om man går i augusti och inte i anslutning till några skyfall. Dock 11 kilometer från närmaste bilväg, så långt att gå.