Blå Jungfrun nationalpark – en plats som andas magi

Andäktigt tassar jag runt det här inlägget, märker jag. Drar mig nästan för att börjar skriva. För hur ska jag kunna göra rättvisa till en sån här plats?
Men nu eller aldrig, liksom, nu kör vi. För det här inlägget måste ju bara skrivas.

99 mil. Så långt är det från mitt hem till Blå Jungfrun. Var och en förstår att det inte blir varje dag man gör ett försök på att komma sig dit. Första försöket inträdde i maj förra året. Vi bokar en roadtrip till Öland. Med den uttalade planen att bland annat besöka Blå Jungfrun. Det går inte alls. För så tidigt på året är ön vikt åt sjöfåglarna, visar det sig. Bara att tugga i sig.

Det denna resa ger mig är informationen om att det ju går att besöka Blå Jungfrun från Oskarshamn också. Förutom från Byxelkrok på Öland.

När i tid ska nästa försök kunna tänkas infalla? Inga släktingar eller annat finns i närheten. Igen frekvent körd europaväg, ingen stambana. No nothing.

Så kommer en inbjudan till Elmia. Kan jag tänkas vilja prata på lastbilsmässan? Ja det vill jag ju, är dessutom i Stockholm dagen innan, så resan blir inte så lång ens.

Och Jönköping är för norrlänningen skrämmande nära Blå Jungfrun. Bara 2 timmar och 11 minuter med bil. Plus en båtresa på 1,5 timmar. Min hemresa från Jönköping skjuts framåt något dygn och planeringen startar.

Båtbiljetten med Solkustturer bokas redan i juli. Men minst 20 passagerare krävs för att turen inte ska ställas in. Bara dagar innan är vi 8.

Och väderförutsättningarna måste vara perfekta för att båten ska kunna lägga till där ute. Eller lägga till och lägga till. Båten kan ju inte ens lägga till, den får stå stilla en meter ut medan vi passagerare viga som gräshoppor, fast på vingliga sjöben, balanserar på planka över till ön. Ska det visa sig.

Skott nummer två i bössan, redo att avfyras nästan 1,5 år efter det första. Ska det träffa denna gång? Ska jag komma till Blå Jungfrun?

Man kan följa vädermakternas framfart dag för dag på Solkustturers hemsida. Inställt, inställt, inställt. Står det på tur efter tur.

Oskarshamn är gråmulet denna morgon. Är det bara jag i shorts i frukostmatsalen på Sjöfartshotellet? Staden som är en enda stor färjehamn och inget mer. Jo, och trettiotvå miljoner skyltar om Döderhultarn. Solkustturers lilla båt lägger till en bit ifrån de väldiga Gotlandsfärjorna. De som är så stora att de nästan svämmar över Blå Jungfrun varje gång de går förbi.

Vi kommer iväg. Passagerarantalet är plötsligt full båt. Tyskarna räddar oss helt klart, de kommer i horder. Vädret är så där. Men uppehåll och tydligen vindar i rätt mängd och riktning. För nu åker vi verkligen! Det jag inte vågat tro på.

Nästan genast ser vi henne. Där hon ligger i Kalmarsund. Med sin karakteristiska profil. Inte tar det några 1,5 timmar, inte. Tänker jag övermodigt. De har tagit i, förstås.

Men nog tar det den tid det ska att åka ut. Vinden tvingar på oss plagg efter plagg eftersom. Vågorna slår in hårt från sidan. Blicken i horisonten, man vill ju inte chansa och bli dålig.

När 6 av mina fingrar är vita och har tappat känseln är vi framme.
Hon är röd. Och grå. Men det gråa är inte sten får vi veta. Det är lavar som blir såphala om regn kommer. Regn ska inte komma, men man vet aldrig med sjövädret.

Två nationalparksvakter tar emot oss. Bokstavligen, för det där med tilläggningen ni vet. Eller bristen på tilläggning. De bor här en  vecka i taget i en liten stuga. Bara för att kunna ta emot oss varje dag och hålla en oändligt lång utläggning om det vi redan läst om i broschyren på vägen ut. Vänstervarv rekommenderar de för vandringen. Medsols runt ön.

Alla i den svenska gruppen sätter omedelbart iväg i högervarv. En anarkistiskt folkslag. Jag går vänstervarv. Inte för att jag är lydig av mig utan för att jag alltid gör tvärtemot alla andra. O-flockdjur, det är jag.

Fast tyskarna som fått en separat och ännu längre genomgång, de är ett lydigt släkte. Det visste jag ju, men glömde i hastigheten, så nu får jag dem som bandhundar efter mig. Bråttom har de allihop. Jag packar upp fika på stranden vid Stensliperiet i stället. För nu är solen här. 6 upptinade fingrar spretar lyckligt och häller upp nyponsoppa i träkåsa. Tyskarna har ingen träkåsa de, ingen nyponsoppa heller som det verkar, så bråttom som de har.

Solkustturer ligger en bit ut och väntar på att våra 3,5 timmar ska gå. Nu har jag dem i blickfånget. Inte Blå Jungfrun. Med henne är jag ett.

Hon är full av trolldom, det vet jag sen innan. Och det känner man. Alltså inte sån trolldom som i spöken, saker som svävar över marken och sånt trams. Bara på så sätt att man känner tyngden. Känner hur hon drar. Man känner sig själv rent lite förtrollad medan man är här. Bländad av hennes skönhet. Man känner att det här är något extra, det man får vara med om nu. Och hon är ingen man jäklas med. Man tar henne på allvar.

Stigen leder runt ön. Röda klippor dit vattnet ibland når. När vågorna slår högt. Grå där ovanför. Dit vågorna aldrig når. Träd och buskar där de fått växa ifred för vinden. Ledstänger och räcken ibland. För oss som ska runt. Man förstår att de behövs ibland. När lavan blir såphal. Högst upp hittar jag min egen klippa. Nu blir det storfika. Lunch i form av den där extra smörgåsen jag fick tillåtelse att bre av hotellfrukosten. Mer nyponsoppa.

Det är galet men sant att jag är här. Just jag av jordens miljarder kom med till Blå Jungfrun just idag. Av 50 möjliga. Fastän jag har 99 mil sitter jag ändå plötsligt här. Skott nummer två i bössan träffade.

På hemväg ligger havet blankt och inbjudande. Solen ligger på. Jag hamnar i samtal med killen bredvid mig på båten. Vi delar samma samlar-gen och nördar ner oss i jämförelser av svenska ytterpunkter och annat skojfriskt och smått och gått. Det är härligt med själsfränder. Både människor och öar.

Om Blå Jungfruns magiska krafter

Blå Jungfrun är en ensligt belägen ö som beboddes redan på stenåldern. Länge trodde man att ön hade magiska krafter. Först att ett gudomligt väsen bodde här, sedan på 1400-talet att detta var självaste Blåkulla. Alltså den plats som häxorna flög till över påsk för att träffa Satan.

Dock var själva namnet Blåkulla så pass farligt att säga högt att man bara kallade henne ”Jungfrun”. Blå Jungfrun blev sedan en sammanvägning av dessa båda namn.

Sjömännen förr i tiden undvek Blå Jungfrun. Hon betydde otur och den som gick för nära drabbades ofta av dåligt väder.

En annan av öns seglivade myter är att den som tar med sig en sten från ön drabbas av otur tills dess stenen lämnas tillbaka. Och tydligen får Länsstyrelsen i Kalmar årligen in horder av stulna stenar som folk desperat vill lämna tillbaka. Det finns historier om allt från benbrott till skilsmässor.

Läs också: Åsnens nationalpark – dagen när jag blev trädkramare

Läs också: Att göra på Öland – våra 25 bästa tips

Missa inga inlägg. Glöm inte att följa 4000mil på Facebook och på Instagram.