Christofer är flyttad nu sedan några dagar tillbaka. Från övervak till vanlig sal. Vi visste inte ens att att vi var på övervak innan man sa att vi skulle flytta. För oss var det bara ett icke överblickbart myller av rörelse, vitklädd personal och provtagningar. Som en myrstack.
Nu är vi veteraner och kan och vet. Våra hjärnor börjar tänka rationellt igen, våra kroppar har slutat pumpa adrenalin och trycker över bröstet och blodsmaken är nästan borta. Döden har släppt sitt stryptag om våra strupar. För den här gången.
Nu ser vi nya patienter komma in på Christofers första sängplats. Han hör hur de kräks om natten. Personalen skyndar till dem nu, om och om igen.
– När är du född, vilken månad är det nu, vet du var du är någonstans?
– Lyft på armarna, håll fem. Pianofingrar, en två tre fyr fem.
Dödens strypgrepp. De är där nu, de nya.
Till oss kommer man allt mer sällan. Christofer känner alla nu, kan scheman och alla namn.
Vi skojar om att han snart ska börja hänga tvätt på linor över rummet. Göra sin hemmastadd. Bli Strokecentrums egen Godfather som tronar i sin säng. Hit måste alla, både patienter och personal komma för att få godkännande och välsignelse.
– Ehhhh, now you come to me, rosslar han och imiterar Marlon Brando. I sitt esse nu, alltid ett skämt på gång.
Vi skojar om att våra resor från och med nu blir med husbil i Sverige. Vi kommer att cruisa runt mellan Sveriges sjukhus. Stå på parkeringen utanför akuten över natt. Ta en kölapp innan vi går till sängs på kvällen.
Operationen i fredags blev inställd. Akuta ärenden gick före. Nytt försök måndag morgon. Sonden är vårt störta hinder nu. Den binder Christofer vid sängen 10 timmar per dag. Så lång tid tar det att ge honom det dagliga näringsvärdet i flytande form via näsan. Sonden gör det också svårt att jobba med sväljandet.
Ett friskhetstecken ändå helt klart att man känner sig begränsad av sonden. Inget vi tänkte på alls dygn 3.
Tiden är vår värsta fiende. Vi börjar fatta det själva nu, det alla har sagt till oss från början. Stroke tar tid. Långsamma, långsamma myrsteg framåt, inte alls i den takt man vill.
Christofer kan ta sig till toan själv nu, om han håller sig i inredning och väggar. Går på allt längre promenader på avdelningen, med ett stadigt tag om min hand. Hasar som en åldring, blå om armarna efter tusen stick. Sårig i ansiktet efter sondens tejp. Sitter uppe lite vid fönstret när han får för sin fångvaktare sonden. Har fått pennor och skissblock och övar motorik.
Det ska gå det här. Men det kommer att ta tid. Förbannad tid.
Dina texter tar oss in i en annan värld, en värld jag inte vill besöka men som är ack så viktiga för förståelse och ger möjlighet till tacksamhet. Och jag är tacksam att jag får ta del av dem. Ny bloggbesökare, hittade er bara veckor innan det värsta hände. Tiden kan vara en fiende men också en vän beroende på om man är rastlös eller inte. Jag önskar er allt gott och att tiden är er vän och att ni när tiden är mogen åter kan ger er ut på någon fantastisk resa ut i världen.
Ja tiden är också en vän förstås för bara den läker. Men innan det hänt känns det som en fiende.
Tack, vi hoppas på att nya resor ska bli möjliga.
Tid tar det..man får träna sig i tålamodets ädla kraft. Har jobbat många år med strokedrabbade. Du skriver att han är bunden vid sängen. Men visst kan han väl gå träna fast sondnäringen går? Dessutom nu efter flera dagar med sondmat.kan man ge en påse 500 ml på 1 timma, vilket ger utrymme för att slippa sitta fast i sondmaten kontinuerligt. All kraft till er❤️
Mja, han får sura uppstötningar som är ganska otrevliga om han inte sitter still. Fast idag har han fått prova en ny sorts påse som tydligen ger mer kalorier per ml.
Tänker på er ❤️
Tack Maria.
Jag har precis hittat mitt kall. Efter att ha bloggat personligt i över tio år hittar jag mitt kall. Min ständiga följeslagare ”litemerarosa” som för mig står för ”lite mera glädje i livet” blir en egen blogg. Jag börjar leta efter likasinnade och hittar flera. En av dem är 4000mil.se. Jag läser lite inlägg, lägger till bloggen på Bloglovin för att läsa mera vid senare tillfälle. Den 24/11 ser jag inlägget om att Christofer har fått en stroke. Jag tycker mig känna skribenterna bakom sidan. Hinner tänka att det är ett gammalt inlägg. Hinner tänka att det är beundransvärt att man efter att ha fått en stroke reser som ni. Sedan inser jag att jag hittat till er precis när det hänt. Blir så ofattbart berörd att det tar till nu innan jag ens kan formulera det jag tänker. Tack för att ni delar livet. Ni ger oss möjlighet att vara tacksamma för det vi har. Alla mina tankar går till er.
Ja det har hänt nu. Tack för dina ord.
Jag kommer precis från Christofer som blivit frisk nog nu att börja kolla sociala medier. Han ser inlägget ”Christofer har fått en stroke” komma upp i hans flöden. Och känner hur han tycker synd om den där killen på bilden. Men inte om sig själv.
Tuffa tankar om det där med läkarmissen. Tänk om… Men så klokt att kunna fokusera på det som är viktigt just nu. Att älta eller bli bitter äter bara upp en inifrån!
Bra att ni har humor. Det gör att rehabiliteringen går snabbare tror jag. Helt övertygade om det.
Kram Lena
Det tror jag också. Humor är en gåva.
Du skriver så levande och beskrivande att jag återser miljöerna där jag var med min pappa för många år sedan.
Tänker på er och önskar fortsatta framsteg i rehabiliteringen! Väldigt mycket finns som underlättar då förutsättningarna ändras. Nya perspektiv som tar tid att hitta rätt i, men mycket kan bli bra ändå tänker jag, med risk för att låta klyschig. Att ha varandra och att ha humor – riktiga ledstänger på resan!!
❤️
Ja vi tror på det bästa, även om det kommer att ta tid.