Den avgiftsbelagda nationalparken – är det där vi hamnar?

Nationalparker finns i hela världen. Naturområden som anses värda att skydda från oss själva, för framtiden. Från exploaterande och skövlande.

Vi har också besökt nationalparker i hela världen, Iguazu i Brasilien och Argentina, Yosemite i USA, Yala på Sri Lanka, Queen Elisabeth i Uganda, Durmitor i Montenegro. Och så vidare.

Nationalparken utomlands ser ofta ut så här. En bemannad entré. Parkvakter. Ibland till och med beväpnade. En gate där man betalar en entréavgift. Kanske visar sitt pass och skrivs in. Ett besök kan kosta några hundralappar.

Vid entrén till Horton Plains på Sri Lanka var det allmän visitation som gällde. Man fick öppna sina väskor som gick igenom. Ingen plast fick föras in i parken.
– För hur många skyltar vi än har, hur mycket vi än säger till och hur mycket besökarna än lovar heligt på sina släktingars gravar och heder och samvete, så kommer den där plasten att hamna i naturen. Det vet vi, säger parkvakterna.

Vesuvius, Italiens kända och ökända vulkan, är också nationalpark. Och ett remarkabelt naturområde som kunde ha varit vackert. Om det inte vore för de gigantiska, absurda mängderna skräp som ligger kastade på precis hela berget. Som en soptipp ser det ut, varken mer eller mindre. En deprimerande syn.

– Varför? frågar vi vår guide. Hon rycker på axlarna. Sådana är vi, italienarna. Slänger vårt skräp rakt ut bara.

Samma sak i Rumänien. Rumänerna älskar att åka ut i sin natur på picknick på helgerna. Och lämnar sedan allt skräp på marken.

Sverige då?

Hur funkar det i Sverige då? Ja i Sverige har vi ju både våra nationalparker och naturreservat öppna. Inga stängsel, inga parkvakter, inga gater och inga entréavgifter. Tillgängligt för alla på lika villkor är svenska ledord. Bara att kliva på och ta för sig av naturen. Och det gör vi också vi svenskar. När andra nationaliteter ofta är rädda för den otämjda naturen, för där finns farliga djur och kriminella, så vallfärdar vi och känner lugn och frid i naturen. Njuter.

Mulle, scouterna, den allmänna förskolan, friluftsfrämjandet har fostrat oss in i rätt beteende. Inte bryta grenar, inte skräpa ner. Vi vet alla hur vi ska göra. Den ena generation frilufsare och vandrare lär upp nästa. Ödmjukhet. Att lämna allt som det var när man kom. I hundra år har det funkar hyfsat?

Den nya tiden

Eller? Något verkar ha hänt. Plötsligt kommer rapporter om massiv nedskräpning i fjällvärlden längs de populära lederna. Diskussioner uppkommer i friluftsgrupper på nätet om varför man inte kan elda på berghällar. Ja, de spricker, men än sen? Spelar roll liksom. Och när personer påpekar de nya problemen med skräp och slitage, blir svaren:
– Allemansrätten!!
Med flera utropstecken.

Som en symbol för missuppfattningen att en rättighet inte kommer med motsvarande skyldighet och ansvar. Att det man missbrukar, kommer att finnas kvar att missbruka om och om igen. Inte stängas av, förbjudas eller alternativt försvinna och ta slut.

– Det som är gratis, har vi svårt att se värdet i, sa en av årets sommarpratare. Det är bara när det börjar kosta pengar som vi bli rädda om saker.

Så jäkla sjukt sorgligt om det är där vi slutar med vår natur och våra nationalparker också. Med vakter, entréavgifter och kroppsvisitation efter plast. Det är upp till oss själva hur vi vill ha det. Som vanligt.

Läs också: Sveriges nationalparker – vilka är de och bästa vandringarna?

Missa inga inlägg. Glöm inte att gilla 4000mil på Facebook och på Instagram.

Relaterade inlägg:

8 vandringar som man kan ta tåget till i Europa Vanligaste misstagen ovana vandrare gör på fjällvandringen Att lära sig uppskatta det nära och om naturens effekt på hälsan Okej är det dags att sluta resa till diktaturer nu?