Fredagen den 14:e juni. Skolavslutning i 9:an. Och dessutom Alvas födelsedag.

I 13 år nu har jag varit en Minerva-mamma. Haft minst ett barn på Minervaskolan i Umeå. Hämtat på förskoleklass Oliven och fritids Gula Hajen. Sett Småstjärne-shower och Luciatåg.

Och i 13 år i rad har jag suttit i Umeå stadskyrka en förmiddag den här tiden på året. Hört väldrillade elever sjunga Summertime och de andra klassikerna. Få skolavslutningar låter så bra som just Minervas. Och det är musiklärare Lottas förtjänst.
Fällt en tår. Svurit över pelarna i kyrkan, som samtliga placerats så att sikten ska skymmas optimalt. Hört på rektorns tal. Och prästens. Avslutat med den blomstertid nu kommer.

Alva hämtar sitt betyg. Ett betyg att vara stolt över.

För det mesta har jag suttit själv. Idag gör det inget att jag är ensam. Idag ska jag bara glädjas. Få föräldrar har förmånen att ha barn som presterat så väl i grundskolan som Alva. Betyget är mest A:n, ett par B:n och så C i idrott. Trots all förtvivlan under trötta läxkvällar.

– Jag kanske aldrig var duktig i skolan. Egentligen, sa Alva så sent som härom veckan, i förtvivlan över en hemuppgift. Jo det var du Alva, du var alltid bäst.

Det här är en stolthetens dag. Över barn som är en avbild av en själv. På alla områden där man själv briljerar. Och som överglänser där man själv är svag. Ett steg framåt för varje generation. Något större och bättre än det man själv klarade att vara. Eller förhoppningen om det.

Hela gänget. Som skiljs åt nu.

Det blir en gråtfest där på kyrkbacken. Alvas gäng från 9D, matte- NO-klass, är visst de som som det gör allra ondast för att skiljas åt. De blir kvar längst utanför kyrkan. Gråtandes, snorande, fastklamrandes vid varandra. Vissa av dem kommer ju inte ens vara Minervabarn längre. De som inte valt Minervagymnasiet till hösten.



Jag tillhör ju en delen av mänskligheten som gillar att barnen växer. Blir större, klokare och mer självgående. Det blir bara roligare och roligare, livet med barnen. Ju äldre de är.  Har inte kunnat låta bli att bli lite provocerad av alla dessa mammor som inte vill att deras barn ska bli stora och flytta hemifrån. Så tänker bara den som aldrig reflekterat över alternativet! 


Det är därför jag är så oförberedd på det som händer mig på kyrkbacken. För nu blir det inga avslutningar i Umeå Stadskyrka mer. Några av de här ungdomarna kommer jag aldrig att träffa igen. Jag vet ännu inte vilka. Men någon ska till USA, till andra delar av Sverige. Och de andra är stora nu. Kristoffer, Alvas bästis hela låg-. och mellan-, jag tror han måste vara en och nitti nu. Stilig i snygg grå kostym och röd slips. Och plötsligt kan jag inte stå ut med tanken på att han förmodligen aldrig mer kommer att sitta i mitt kök på vardagsmiddag och vägra äta min mat. Göra tummen ner till den i en hemlig gest till Alva under bordet.

Kristoffer

Och jag är så jäkla arg på mig själv för att jag inte njöt mer medan det var så. Att jag istället för ofta var stressad och trött, var less på vardagsbestyren, drömde mig bort till resor, tänkte på jobbet och väntade på att barnen skulle bli större. Stora och förståndiga. Klara sig själva. Precis som de är och gör just precis idag. Och nu gör det mig bara livrädd och så sorgsen.

“Två coola Minervakids” Alva och Kristoffer 2015.
Lucia 2011
Småstjärnorna 2012. “Värsta schlagern”

Läs också: De där barnsomrarna – de är visst över nu

 

12 kommentarer

  1. “Den blomstertid nu kommer”-känslan tror jag aldrig går ur en, oavsett man har barn i skolan eller inte. Blir själv nästan tårögt nostalgisk vid den här tiden varje år, när jag hör sången men mest tack vare mina egna skolavslutningar. Härlig tid på året med så mycket förväntan i luften.

    Och så är det lätt att vara efterklok. 😉

    • Gunilla Yourstone

      Ja det är något med skolavslutningar. Något skört och känslosamt som får en helt ut balans. En början och ett slut samtidigt. En möjlighet som öppnas och en annan som stängs för att det är för sent?

  2. Vad fint skrivet! En tid man minns med glädje.
    Men det är ju helt underbart att se dem växa upp till fina vuxna också..och det där att de flyttar hemifrån är inte alls så svårt som många tror, man kan då få en bra annan sorts kontakt :-)..
    ..och studenten sedan..o vägarna de tar efter det..o ens egna frihet…o sen kanske nästa generation kommer…härligt alltihop :-)!

    • Gunilla Yourstone

      Ja som att, jag tillhör ju normalt den skara som tycker att det är bra att se växer och blir stora. Men så är det den där känslan av att EB dörr stängs. För att aldrig mer öppnas.

  3. Du lyckas alltid Gunilla. Att läsa om några okända barns student och livet i stort. Du gör det bra!

  4. Känner så igen mig. Mina gick ut nian och tog studenten den här veckan. Jag har alltid velat att de blivit större. Det har varit kämpigt och jag har längtat efter mer av min egen tid. Nu plötsligt är man nummer 2…de har kompisar, vill inte följa med på saker och klara sig mycket själva. Och jag sitter och undrar var tiden tog vägen. Varför njöt jag inte mer. Var lät jag det inte vara stökigt när hela lägenheten var kojbygge eller hinderbana. Varför förstod jag inte då hur snabbt allt skulle gå och tiden med dem var mindre än vad jag trodde. Nu är man glad över dem små stunder de vill ha med mig. Mellan de gör sitt. Och jag börjar förstå min egen mamma nu…

  5. Marianne

    Så berörande och drabbande du skriver igen
    Kanske ska du sadla om och bli författare…. eller skriva jämsides med ditt vanliga jobb….
    Kram

    • Gunilla Yourstone

      Tack. Hehe, på sätt och vis är det kanske det jag är, vid sidan av mitt vanliga jobb. Bloggförfattare? 🙂

  6. Monika Fransson

    Allt är lätt när man har facit. Man lär sig hela tiden, bli bättre, klokare, med åren.
    Tack vare träning blir vi bra! Det är även fantastiskt med äldre barn i en annan skepnad.
    Tack för allt fint du delar med dig av.

    • Gunilla Yourstone

      Ja tur man blir klokare med åren.
      Men frågan är om man någonsin lär sig att leva i nuet. 🙂

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *