Den hemliga vägen till Jebel Shams

När vi kommer fram till vårt hotell djupt inne bland bergen i Oman frågar vår guide hotellmanagern om vägen till vårt nästa stopp dagen där på.
– Det kommer att ta er till långt fram på eftermiddagen att köra dit, säger vår värdinna.

Vår guide ser bekymrad ut.
– Det går inte. Vi ska vandra också. Vi måste hinna med vår vandring.
– Det kommer att ta er hela dagen, tyvärr, upprepar vår värdinna dystert.

Men vår guide är inte den som ger sig. Han är som jag. En sån som frågar igen och igen. Tills han får det svar han vill ha.

På morgonen vid frukost smiter han ut i köket. Vår värdinna har åkt iväg tidigt på något ärende nere i stan. Bara killarna från byn är där och riggar frukosten. Killar som vår guide redan i går sett till att lära sig namnen på. Så som det är brukligt att göra i Oman. Alla man möter, tar man i hand med. Ser i ögonen och frågar vad de heter och var de kommer ifrån. Sedan byter man några ord. Om väder och vind och om det som är på gång just nu.

Så breddar man sitt kontaktnät och får nya vänner och kontakter hela tiden. Och det är också så man överlevt i Oman. Genom samarbete, samverkan och sammanhang.

Nu dryftar han vårt dilemma med killarna. De som växt upp här i trakten. Känner den som sin egen bakficka.

– Det finns en väg till, säger de nu. Den är rough men snabbare.
– Har ni 4-hjulsdrift? Är du bra på att köra?
Spänner de ögonen i honom rent?
– Vågar du?

Vi är också ”på” förstås när vi får höra om Den Andra Vägen. Vem skulle inte vara det liksom?
– It´s an adventure! Svarar vi på vår guides fråga om vi vill och vågar.
– Det är ju därför vi är här. För att få oss lite tvättäkta äventyr till livs. Go off beaten track. Gå off road lite lagom.

Den Andra Vägen

Vi tankar breddfullt på macken nere i byn. Sista utposten innan vildmarken. Man ska svänga höger efter fotbollsplanen. Vi hjälps åt att spana. Hittar vägen, svänger av. Grusväg. Smalt. Sprängsten.
I utkanten av Internet. För snart nog tappar allas våra telefoner täckning. Allt medan vägen vindlar sig, slingrar sig djupare och djupare in i bergsmassiven.

– Lost in the middle of the deepest Arabia! Frustar vår guide nöjt, medan bilen pustar och stånkar sig uppför ytterligare ett orimligt brant krön. Medan kanjons öppnar sig i branta stup framför våra fötter, serpentinvägarna avlöser varandra och solen bränner ner på oss som en svetslåga. Timmarna går. Två stycken, närmare bestämt. Och plötsligt är vi igenom och framme i den lilla byn Bald Sayt. En grön, bördig oas mitt i den ödsliga bergen.

Här går vår egen hemliga ”ruffa” väg samman med den officiella vägen. Från nu är det asfalt och en promenad i parken. Äventyret är över för nu. Och vi kan rulla in till vår väntande vandring med mer än en timme till godo.

Nästa äventyr kan därmed börja. Men det spar vi väl på till nästa artikel?

Du har väl inte missat vår reel från denna väg?

Läs också: En natt under stjärnorna i Oman

Missa inga inlägg. Glöm inte att följa 4000mil på Facebook och på Instagram.