Skör, var jag i går kväll, när jag skrev detta. Jag är nog starkare än så, tänker jag idag. Men ibland måste man få falla.

Först är chocken. Då behöver min kropp varken sömn eller mat. Adrenalinet pumpar. Alla system går på max. Jag ska  göra och lösa allt, jag vill ordna och fixa. Mitt i natten googlar jag allt som skrivits om stroke.
Jag vill sälja bilen, boka in en snickare för att sätta in nytt kök. Jag klättrar på köksbordet sent en söndag. För julgardinerna måste upp. För att The show must go on och för att det finns inget jag inte kan göra just nu. Inget jag inte klarar. 

Jag vet inte ens om det är jag som ligger sjuk och orörlig under sondens tickande ljud, som ligger vaken när en oändlig ström av medpatienter hostar, rosslar, kräks och drömmer i natten. Är det jag som inte kan svälja eller är det jag som bälgar i mig vatten? För att orka, klara lite, lite till innan även min kropp till slut måste äta?

Är det jag som håller i alla trådar, memorerar alla ronder? Upprättar sambandscentral för alla som kräver att få veta, eller är det jag som blundar drömlöst i ett töcken av ljud, ljus och dofter? Fungerar mina ben, eller vacklar jag också?

Är det du eller jag som skriver de där inläggen när alla andra sover? 
Är det jag som håller din hand, eller är det egentligen du som håller i min?

I chockens tidevarv, då skäller jag gärna som en hund och hoppar på ett ben. Om bara någon säger åt mig.

Sen rasar jag nedåt. Den stora tröttheten övervinner allt. Pepparkaksdegen borde  ju sättas, julstjärnorna har redan torkat ut och Mio skickar så ilskna meddelanden om den där sänggaveln som bara måste hämtas. 

Jag tänker att jag borde gå på julmarknad i år,  fota Östra stationen i minusgrader precis när solen går ner, baka en Västerbottenspaj för att se om Christofer kan smaka. 

Och det är ju så klart mig det hänger på om det ska bli någon gångträning idag. Men det enda jag vill göra är att sova.

Någon har skrivit om oss på Facebook ser jag, diskuterat vår prognos. Som ett stort krokben i natten.
Jag har ju också skrivit, men för att bara jag får. För jag ligger ju också där i landstings-tshirt, yr i huvudet, drar åt höger och försöker förstå hur jag någonsin ska kunna svälja. 

Etiketter

6 kommentarer

  1. ann beutler

    När ens anhörig drabbas av sjukdom så drabbas hela familjen också. Så finns det någon som kan ta hand om er, så be om det. Annars försök att ta hand om er själva, sätt er själva i centrum om så ens för när timmar. Hämta kraft i någon…för det är kraft ni alla behöver. Jag vet att det är lättare sagt än gjort, men give it a try. Styrkekram

    • Gunilla Yourstone

      Ja det är inte lätt att hinna med i allt som ska ordnas och tränar, men försöker ta hand om mig så gott det nu går.

  2. Wahlgrens fru Jenny

    Läser en gång till.
    Börjar skriva – en gång till.
    Tar bort det. En gång till.
    Tänker att jag säkert inte är ensam. Ensam att börja, inte få till det. Ta bort.
    Det betyder dock inte att man inte läst.
    Läser igen. Svårt att riktigt följa med. Förmodligen är det dock just så det är för dej just nu.
    Man klarar så jäkla mycket mitt i det ur-akuta. Men när det lugnar sej… då kan det plötsligt vara svårare…?!
    Jag säger det igen… försök hitta lite ro i att C får den träning han behöver på avdelningen. Du måste inte vara den som ansvarar för det.
    Du ska vara anhörig, den han kan luta sej mot, men självklart ska du ju stötta, peppa och pusha – i den mån du orkar, i den mån ni vill.
    Det kommer att finnas tid där du får hjälpa till att “dra”. Hjälpa till att uppmuntra. Men ta också hand om dej själv! För det kommer att ta tid. Det tar alltid tid. Så lång tid…. framförallt när man är mitt i det. Även om allt flyter på och går “som man vill” och förväntar sej – så tar det ändå för lång tid. För man vill alltid mer, fortare, bättre…
    Nu blev nog detta också rörigt… men… jag tar inte bort det en gång till.
    Lita på att de på SC gör det de kan, att han är i goda händer. Ta hand om dej själv. Försök. Även om det kan kännas lika möjligt som att hålla andan i tio timmar.

    • Gunilla Yourstone

      Hm ja, absolut gör de ett bra jobb på Stroke. Men på helgerna är det ingen träning och jag tänker att vi inte har råd att tappa dagar. Christofer har inte riktigt orken att driva på själv än och då blir han lätt liggande tills jag kommer och säger att nu ska vi ut och gå. Smakproverna måste jag också köpa in och initiera i mångt och mycket. Hem och koka tomatsås, tillbaka för smakprov osv.
      Det är viktigt att ta hand om sig själv, men en orimlighet att tex gå på yoga söndag kväll när jag istället kan göra ovanstående. Vila kommer sen. I nästa liv. 🙂

  3. Ta hand om dig och hoppas Christofer får en bra början på veckan.
    Kramar

    • Gunilla Yourstone

      Operationen blev av idag. Nu börjar det väl ändå lukta hemgång, tycker jag?

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *