Det har alltid varit en dröm för mig att besöka många länder under mitt liv. Så många som möjligt rent av. Har nästan alltid valt ett nytt land i stället för ett gammalt vid valet av destination. För att jag velat se nytt och uppleva något annat.
Har hållit räkningen. Lite nördigt så där. Maj 2018 gick jag till fots över bron över Victoriafallen, från Zimbabwe till Zambia och klev därmed in i mitt 60:de land. Skrev ett inlägg om saken. Senare samma år gjorde jag en lista på saker jag hoppades (kanske) hinna med innan jag fyllde 50. 76 länder var målet. Till augusti 2021 alltså. Varför inte liksom? Det var ju bara att resa. Att bestämma sig för att resa.
– All you´ve got to do is decide to go and the hardest part is over, som Tom Wheeler uttryckte det.
Att det inte skulle vara upp till mig, kanske aldrig slog mig?
2020 kom pandemin. Vi hann precis med Maldiverna i 11:e timmen. Kom hem den 9:e mars. Den planerade resan till Israel i april fick ställas in. Israel som skulle bli mitt 70:e land.
Nu, ett och ett halvt år senare kom jag iväg till mitt 70:e land. Inte Israel. Men Bulgarien.
Att resa igen är förstås fantastiskt. Bulgarien är fantastiskt. Missförstå mig inte. Men att anlända till sitt 70:e land vet jag inte om det känns så fantastiskt länge. Jag blir snarare lite melankolisk.
– Hur mycket mer av världen kommer jag att få se? Är den resande tiden över nu? Den tiden, då, när det var så enkelt att bara dra iväg. The hardest part is to decide to go.
När kommer det att vara säkert och rimligt Covid-ledes att resa utanför Europa igen? Hur kommer världen att se ut då? Klimatet? Extremväder. Jättebränder, översvämningar, torka. Ökande extremism. Så många länder i världen som går åt fel håll just nu. En vanlig dag på dn.se är som Armageddon.
Jag är fortfarande entusiastisk över världen. Över upplevelserna, utbytet. Den vackra, vackra världen. Men. Jag kan inte låta bli att undra. Hur blir det från och med nu?
Ja det är så kluvet! Så många tankar om resande och mina personliga önskningar och sen ansvaret för mina beslut för kommande generationer . Att kunna njuta av det lilla i vårt vackra land är också härligt!! Tack för ett viktigt inlägg!
Ja det är verkligen kluvet. Och Sveriges är som sagt ett jättebra resmål.
Gick precis och tänkte på detta i dag när jag var ute med hunden 🙂 När kommer jag kunna/vilja resa utanför Sverige igen? Men så kände jag, VILL jag ens resa på det sättet jag gjorde innan pandemin? Kom fram till att det vill jag inte. Har under dessa två år blivit helt beroende (läs besatt) av att vara mycket ute i naturen och de nordiska länderna har så mycket att ge på det planet. Är så tacksam för alla länder jag hunnit besöka, varenda resa har varit fantastisk, men i framtiden kommer jag satsa helt på naturupplevelser/vandringar av olika slag. Och betydligt färre flygresor! Att möta människor från andra kulturer, prova annorlunda mat osv behöver jag ändå inte vara utan, det är väldigt enkelt där jag bor. Jag hade som mål att besöka 70 länder innan jag fyllde 50… kommer missa målet med ett land och det känns så oviktigt nu 🙂
Jag håller med om ett ändrat fokus. Vi kommer inte att resa som innan, det vet vi säkert. Men exakt hur det blir nu vet vi inte än.
Det är kul för mig som läsare att du reser till alla dessa länder, men själv är jag inte särskilt intresserad av att ständigt åka till nya länder. Jag har varit i ca 40 länder och visst finns det några till jag gärna skulle vilja åka till – och det kanske jag kommer att göra. Men för mig känns det betydligt roligare att komma tillbaka gång på gång till samma plats, att ha en stamkrog i Wien där jag blir igenkänd, en stambar i Barcelona, att ha kompisar i Rio, en vingård i Moseldalen där jag köper det perfekta sparrisvinet, etc. Att för varje gång tränga lite djupare. Just nu längtar jag mest till Paris – trots att min favoritrestaurang har slagit igen. Jag hittar säkert en ny.
Jätteintressant att läsa. Vi brukar prata om det ibland. Kommer det en tid när vi vill sluta med nytt och i stället koncentrera oss på favoriter? Det kanske kan bli ett inlägg om det? 😁
Mosel har vi kvar. Visst är det området bland de drabbade i sommarens översvämningar?
Jag tror nog det för er del kommer bli både 75 och 80 och säkert ännu fler. Sen har vi ju varit i en period där resandet inte varit någon särskilt utmaning. Med tid och pengar har man nästan enkelt kunnat besöka alla länder. Nu är det förstås svårare, och kommer kanske vara svårare ett tag. Men vem har sagt att allt ska vara så enkelt?
Nej det kan ju vara positivt att det inte är så enkelt. Vi får väl se hur och var vi reser från och med nu. Men några fler länder blir det säkert så småningom. Om inte annat finns ju fler att upptäcka inom Europa.
Ja, du. Några av de där tankarna surrade i mitt huvud igår. Kommer jag ensatt vilja resa så mycket som vi gjorde innan? Jag vet inte.
Jag har inte alls varit i lika många länder som du, men räknar inte heller. Kanske 50-60 stycken eller så. Är mer intresserad av att besöka nya – gärna vackra – platser. Och många av de länder jag besökt att sååå många fler resmål att erbjuda. Men hur blir det med resandet framöver?
Precis som du ser jag flera hinder. På kort sikt pandemin och hur den utvecklas. På mellanlång sikt den framväxande internationella nationalismen och hatet mot ”utlänningar” som tar sig allt mer intensiva och absurda uttryck. Stenkastning mot danska bilar i Sverige i sommar är bara ett exempel. Och i resten av världen är det vi som är utlänningarna. Och på bara lite längre sikt har vi klimatförändringarna och allt som de kommer att föra med sig. Och ovanpå det ens eget åldrande.
Ja, jag längtar ut i världen, men vi får helt enkelt se hur det blir!
Ja. ”Kommer man att kunna?” i kombination med ”Kommer vi att vilja?”.
Vi får se hur det blir.
Intressant inlägg som vanligt.. Jag jagar inte länder.. men har varit i 1 nytt i år (Kroatien), o sen förhoppningsvus Cypern i oktober o Slovakien i januari..
Återvänder gärna.. hur ska jag klara New York utan mitt favorithotell? O kommer min favoritjazzklubb öppna igen? Well får hitta nya favoriter.. när man nu kan tänkas komma iväg? Nää mer natur är jag inte ett dugg sugen på.. däremot har jag nu rest till lite mer soliga ställen (Palma, Split o snart Kreta o Cypern..blir första chartern sen typ 2011..åsså Gdansk däremellan).. är nog mer så jag ändrat mitt resande.. dit det funkar nu.. men utan konserter o handboll.. som annars gärna har fått styra mitt val av reseorter.. så alltså inte mer natur..lite mer sol (fast mest i skuggan i kombi med stad)/charter.. tills New York, konserter o handbollsmästerskap är mer tillgängliga..
Dit det funkar nu. Det sammanfattar det hela ganska väl. 🙂
Känner lite som du och varken orkar eller vågar läsa nyheterna, men gör det så klart ändå. Alla de där armageddon-filmerna man sett är krafsar i skallen. Inga beslut är bra. Resa = dåligt för miljön. Inte resa = dåligt för hela turistnäringen och småföretagare :/.
Svåra beslut. Fast jag tänker nog ändå att klimatet är viktigare än turism-branschen.
Och man får smygkika på nyheterna med ett öga i taget. 🙂
Visst känns det…. tomt på något sätt? När jag och Lisa skulle bestämma oss för Ecuador och Galapagos hade vi några andra alternativ som vi bollade fram och tillbaka. Skojade om att vi skulle snurra jordgloben och åka dit fingret pekade när globen stannade. Så lättillgänglig var världen. Med betoning på var. Alltså inte riktigt, men typ så kändes det.
Jag räknade också länder. Nu räknar jag nationalparker i Sverige. Same, same – but different. Längtan att se och uppleva försvann inte med pandemin, men frågan är – precis som du lyfter – vad som händer framöver. Märkliga tider att leva i!
Det känns udda och samtidigt har man anpassat sig och vant sig. Jag känner på något märkligt sätt att jag skulle kunna nöja mig med bara Sverige från och med nu. Om det var så och jag måste. Det vill säga om det inte vore för den långa mörka vintern. Den är svårt att genomlida på hemmaplan tycker jag.