Igår skrev jag ett inlägg om att resa själv.
Idag blir det, i rättvisans namn, ett inlägg om att resa tillsammans med andra, nya, kanske till och med okända personer.
Jag och Christofer reser ju oerhört mycket tillsammans. Vi är så vältajmade, synkade, så att det nästan är otäckt.
Det händer i stort sett aldrig att vi vill göra helt olika saker, utan vi är SÅ överens om hur våra resor ska genomföras.
Ok, jag vet. Delvis för att Christofer är en så otroligt flexibel och positiv person.
– Det blir ju jättebra, säger han bara när jag har idéer och förslag.
Vill jag åka hem och sova så vill han också det. Vill jag invänta solnedgången så tycker han att det låter som en bra idé.
Läs mer: Vad vi gör och inte gör på resa
Men då är det lätt att ta för givet att vårt sätt att resa på är den enda rätta och möjliga. Därför är det oerhört nyttigt att då och då resa med andra personer bara för att inte tappa perspektivet.
Hela denna vecka har jag varit i Berlin. Det var en jobb-resa med Region Västerbotten, en studieresa i syfte att utbyta erfarenheter med olika organisationer i Berlin om hur man jobbar med integration av nyanlända.
Vi är ett gäng på 7 entusiastiska själar som reser tillsammans. Några känner varandra ganska väl, några har aldrig träffats förut, de flesta har sprungit på varandra tidigare i olika yrkesmässiga sammanhang.
Vi är entusiastiska över uppdraget och våra studiebesök, men också över att vara i Berlin. Vår reseledare har skrivit ut dag- för dag-kartor. Tisdag ska vi gå här och här, onsdag blir det här borta. Restauranger har researchats och plottats in på kartan.
Vi provar Weisse-bier och Curry-wurst och springer entusiastiskt förbi Alexanderplatz och Reichtag-gebeude när vi har några minuter över. Någon går i täten med kartan och har koll, vi andra släntrar efter med noll-koll.
Jag är den som släpar på en systemkamera i väskan. Slänger iväg ett foto och springer i kapp. Vi får se vad jag kommer hem med.
För första gången på mycket länge är jag inte den som går först, håller i kartan och vet vad som är bäst.
Vi prioriterar andra saker än vad jag brukar göra, hittar andra saker att se och göra, andra typer av restauranger. Pratar om andra saker och kommer hem lite senare på kvällarna än vad jag skulle ha gjort.
Å andra sidan blir det kanske lite svårare att fokusera vid Förintelesemonumentet, lätt känner man sig lite som de där kinesiska grupperna som helt och hållet fokuserar på sitt egna sociala samspel i stället för platsen de faktiskt besöker. Jag blir tvungen att åka tillbaka igen på min egna dag och känna in tyngden på riktigt.
Ingen klockar solnedgången och ser till att vi är på plats vid Brandenburger Thor och Förintelse-monumentet i tid. Ingen nojar över vädret och ljuset. Ibland känns det nästan som att de andra inte bryr sig om hur fotona blir, bara att de faktiskt själva varit där och sett platserna. Hm… får suga på den.
Men istället tillbringar vi den där bästa fototimmen på en lokal pub och dricker en öl med eftermiddagens värd från Bildungsmarkt och hör first-hand om hur det var den där kvällen för 28 år sedan. När Checkpoint Charlie plötsligt öppnades och människor och fullastade Trabanter vällde ut över gränsen.
– Vad kände du? frågar jag med en rysning längs ryggraden.
– Jag kände ingenting. För jag trodde inte att det var sant. Det var som i en film.
Sammanfattningsvis känns det SÅ roligt att få resa med andra människor och på ett lite annat sätt. Vill man uppleva nytt, måste man prova nytt.
Sällskapet gör verkligen så mycket av resan. Kul att läsa lite reflektioner från biz trips. Ska själv resa med en kollega jag träffat ungefär tre gånger nästa vecka.
Ja de gör ju det. Personligen har jag inget alls emot att bli meddragen på sånna grejer som jag själv kanske inte skulle ha valt. Bara kul. Värre med personer som inte vill göra något alls då!
Hehe, jag känner igen vissa delar. Som när middagen under en gruppresa precis läggs till den där bästa fototimmen. Men sen är det ju faktiskt inte alla heller som bryr sig om så mycket hur bilderna blir och det måste också kännas skönt på något sätt.
Tänker att jag har något att lära av dem som inte bryr sig om ljuset när de fotar. 🙂 Skulle också vilja vara sån. Fast vill ju också komma hem med grymma bilder…
Jag tycker det kan vara världens bästa grej att resa med kollegor, men lika skönt att faktiskt få krypa ner i hotellsängen och vara själv. Det gäller att välja ett bra jobb med bra kollegor! 🙂 Jag har haft ett par fantastiska (jobb)resor till Bryssel och Ljubljana med kollegor, det går verkligen att förena nytta med nöje!
Jo det är nice. Det som blev extra kul med denna resa var att hela gruppen höll ihop hela tiden. Annars tycker jag att det lätt blir sub-grupper som far iväg åt olika håll. Några ska shoppa osv.