Sista dagen på vår Lofotenvistelse är redan här. Dessutom av en slump min födelsedag, så idag får jag såklart välja vilket berg som ska bestigas. Jag väljer Djävulsporten. Inte en topp, utan en stenformation högt uppe på berget. En stor sten har kilat fast sig mellan två bergssidor ovanför en brant ravin.

Bilderna härifrån är hisnande. Så klart vill jag upp hit och stå på stenen över avgrunden jag också!

Denna vandring ligger faktiskt på gångavstånd från Lofotens huvudort, Svolvær. Vi själva kör hit från vårt boende Statsbuene i Kabelvåg, till parkeringen vid startpunkten, på 11 minuter.

Sherpatrappan

Denna vandring var tidigare mycket brant och svår, men sedan hösten 2019 har här byggts en trappa. För att underlätta för alla horder av vandrare och minska olycksrisken. Kanske för att bespara naturen också?
Sherpatrappan, heter trappan, eftersom den byggts av nepalesiska sherpas. De kan ju det där med att bygga leder i bergslandskap.

Vi parkerar in och betalar med EasyPark. Praktiskt när apparna är samma som hemma. Trapporna börjar direkt. Rätt höga steg, man får ta i lite. Men snabbt och enkelt att gå när man inte behöver fundera, utan bara kan mata på. Då och då avsatser eller till och med rastplatser med bänkar där man kan vila lårmusklerna en stund.

Samtidigt som vi är uppe ovanför trädgränsen slutar trappan. Vandringen fortsätter istället uppför rätt branta blottlagda klipphällar. Nu jobbar vi med utsikt också, en effektivt morot för lårmusklerna.

Svolvær

Trappan kommer tillbaka och försvinner igen. Sista 200 metrarna upp är det på nytt trappa.

Det främre, gröna berget i mitten är ju Tjeldbergtind, där vi gick igår.

Läs också: Bestigning av Tjeldbergtind – vårt eget husberg i Kabelvåg

Djävulsporten

Här uppe är den ju. Den berömda. Djävulsporten. Eller Djevelporten som den heter på norska.
Det fladdrar lite i magen på mig ändå. För därifrån kan man helt klart ramla ner. Om man inte passar sig.

Ett svenskt par är före oss att posera. Eller bara han. Hon går inte ut.

Christofer sätter sig bekvämt tillrätta en bra bit från Djävulsporten. Packar upp matsäck. Gör rätt klart att han inte är intresserad. Och klokt så. Jag skulle inte heller vilja ha honom fladdrande där uppe.

– Ska du gå ut? Frågar jag istället Alva.
– Så klart!
Nu är hon den tuffa av oss två. Ombytta roller mot för 2019 på Bukhansan i Sydkorea.

Att se Alva går ut är värre än att gå ut själv. Jag håller andan. Och filmar. Det går bra förstås. Hon rör sig spänstigt och orädd. Det blir en bra film och hon kommer ner oskadd. Här kan du se filmen.

Min tur alltså. Klättringen upp är enklare än jag befarat innan. Inget med att ta sig ut är egentligen något problem. Men visst känner man sig lite utsatt där ute.

Visst ser jag lite ansträngd ut?

Vi avrundar med två bananer var och en chokladbit. Nya vandrare kommer och går. En del utbrister
– Huvva! Aldrig! och vänder sig förfärade bort vid åsynen av Djävulsporten. Medan andra klättrar ut.
Har man tagit sig ända hit så.

Dags att gå ner igen.

Men Fløya då?

Sen går vi neråt igen. Trots att toppen Fløja inte är så himlans långt bort. Men vi har hört att sista biten är ”very demanding” och rent av farlig, så vi skippar gärna den idag. Äventyret får räcka så här.

Och Svolværgeita?

På nerväg har vi fin utsikt över Svolværgeita, en bergsformation känd för sin spektakulära klättring. Det ser ju extremt svårt ut, men tydligen ska denna klättring kunna utföras även av nybörjare. Med guide förstås. Men inte heller detta är ett äventyr för oss idag.

Svolværgeita

Fakta om vår vandring till Djävulsporten

Vandringen upp till Djävulsporten från parkeringen är 1,5 km lång, enkel väg. Drygt hälften går längs trappor och mycket av resten över branta klipphällar. Vandringen tar 2 timmar tur-och-retur effektiv vandring. Sedan tillkommer pauser.

Ungefär halvvägs finns en avtagsväg åt höger. Den leder i stället till Svolværgeita.

Efter vandring följer bad. Det är sedan gammalt.
…och efter bad följer Lofotens akvarium

Var vi bodde

Under vår resa till Lofoten bodde vi på Statsbuene i Kabelvåg, ett självserviceboende i sjöbodar, så kallade Rorbuer, direkt vid vattnet. Stugorna var lite utdaterade inredningsmässigt, men vi tyckte att sjöläget och utsikten kompenserade för detta med råge.

Missa inga inlägg. Glöm inte att följa 4000mil på Facebook och på Instagram.

2 Comments

  1. Toppen med klättringen såg ju riktigt spännande ut. Lofoten är fortfarande bucketlist hos oss men någon gång lär väl även det där stället hända. Och då blir det Djävulsport och toppbestigning! Tack för tips!

    • Gunilla Yourstone

      Jo klättring Svolværgeita är nog grymt häftigt. Men en annan laguppställning hade man kanske kunnat ge sig på det också. 🙂

Leave a Comment

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *