Denna vandring beskrivs i våra vandringsböcker som ett måste på La Gomera. Eftersom den innebär endast 100 höjdmeter uppåt och hela 850 nedåt, är vår plan först att spara den till sista dagen. Utifall knäna fullständigt faller igenom sen. Man är ju inte 22 längre, liksom.

Men så hamnar vi här tidigare ändå. En dag när vi tänkt vandra i nationalparken Garajonay, men den visat sig vara dold i kompakt dimma.


Vi parkerar bilen i byn Arure högt upp i dalen som leder ner till strandorten Valle Gran Rey på La Gomeras västkust. Dagens vandring är den enda vi gör som inte är cirkulär. Det vill säga inte leder tillbaka till startpositionen och därmed också bilen. Idag kommer vi att behöva ta taxi (mest sannolikt) eller om tiderna passar, möjligen buss tillbaka till Arure och vår bil. Men det får det vara värt. Vandringen beskrivs som en av de vackraste på La Gomera.

Dock stöter vi på ett problem som vi inte räknat med. Eller i alla fall inte jag. Vandringen går via breda vägar och stigar. Lättgångna. Men högt upp över hisnade stup rakt ner. Och utan räcken.

Christofer har vissa anlag för svindel. De har gett sig till känna några gånger förut i livet och alltid när vägen går precis intill djupa stup på många meter och inget finns emellan. I Montenegro när vi körde från Kotor och upp i bergen ovanför till exempel. Och lite längs Gudarnas stig vid Amalfikusten.

Men alltid någorlunda hanterbart. Förut.

Nu med stroken och de balans- och koordinationsproblem som följt med den, blev svindelkänslorna starkare och svårare att bemästra. Eftersom de nu kombineras av en känsla av att inte ha full kontroll över sin kropp och vad den hittar på.

Efter någon kilometers vandring i stigande skräck, längs stigar som blir smalare och smalare, beslutar sig Christofer därför för att vända. Vi kommer överens om att jag fortsätter gå och han hämtar bilen och kör ner den till Valle Gran Rey och möter upp mig där efter vandringen.

På väg tillbaka ensam

Jag fortsätter ensam. Denna förödande vackra vandring blir något mindre vacker när man går ensam och inte har någon att dela den med. Bortanför det avgrundsdjupa stupet ser man La Gomeras högsta punkt (inser jag senare), berget La Fortaleza, och nationalparken Garajonays frodiga och gröna skogar. En sol letar sig ner genom molnen med skira strålar.

Efter ytterligare någon kilometer byter vandringen karaktär. Stupen är nu borta. Borde Christofer ha hållit ut? Kan jag inte låta bli att tänka. Men känner man att man vill vända, så är det ju det man ska göra.

Nu sluttar vandringen nedåt i maklig takt. Grässlänter mot en fond av hav. Och så ön La Palma där ute i havet. Den ständiga följeslagaren på alla vandringar som vetter mot norr.

Så kommer det som jag fruktar med vandringar som dessa. När den branta nedstigningen börjar. Branta serpentiner och höga trappsteg. Jag har med mig stavar på denna vandring. På grund av dessa branter. Går långsamt och håller emot för varje ”hårt” steg. Allt för att rädda knät som plötsligt började krångla i Ammarnäs. Så pass att jag blev rädd att vandringssäsongen var över redan första veckan i juli.

Ungdomar i par seglar obekymrat förbi neråt. Svisch, säger det bara så är de nere. På lätta steg. Så gick väl jag också en gång i tiden. Antar jag?

Till slut är man ändå alltid nere. Jag ringer Christofer och han står vid busstationen som ligger bredvid taxistationen. Vi tar hyrbilen upp igen. Stannar vid utsiktsplatser med utsikt över samma stup. Fast nu med räcken och då är det hellugnt för Christofer.

Vi får processa det här nu och välja resterade vandringar utifrån dagens utfall. Det ska nog gå bra.

Dagens vandring

Dagens vandring kan i vanlig ordning genomföras på olika sätt. Jag mötte många som gick upp från Valle Gran Rey. Svettigt men annars helt okej förstås. I vår vandringsbok, Vandring på La Gomera av Anita och Birger Lövland, presenterades den dock som en linjär vandring där man startar högst upp och går ner till havsnivå. Genomförd på detta sätt kräver vandringen en buss- eller taxifärd tillbaka om man kommer med bil.

Vi svängde in höger i Arure vid skylten Camino El Santo och parkerade en bit bort på vägen.

Leden går sedan framåt i vägens riktning och övergår snart i en enkel sandväg och sedan stig.

Som vi gick den är leden 6,5 kilometer lång och tar 2,5 – 3,5 timmar beroende på hur mycket ens knäs klarar att spurta nedåt. Stigningen är 100 meter medan man går 850 meter nedåt.


Fakta om svindel

Svindel eller Höjdyrsel tenderar att bli värre och värre med åren. Och tydligen alltså även efter smällar som en stroke.

– Jag och min kompis Jörgen höll ju på med repellering, dvs att fira sig ner med rep från höga höjder, när vi var i 17-årsåldern säger Christofer. Med hemgjord utrustning dessutom! Inte var man ett dugg rädd då, fastän man borde ha haft anledning.

Lite lustigt är det också att Christofer som alltså inte klarar branta stup längs säkra stigar, inte har några problem alls att klättra upp på taket. Och jag funkar precis tvärt om. Stupen är inga problem alls för mig, men att klättra upp på taket, det gör jag helst inte. För därifrån kan man ju ramla ner.

Svindeln kommer sig rent anatomiskt av att vi är vana att orientera efter vågräta synintryck. Hjärnan mäter hela tiden våra rörelser i förhållande till fasta punkter i landskapet och håller på detta sätt kroppen i balans. När vi däremot tittar ned från hög höjd, är föremålen där nere för långt bort för att hjärnan skall kunna använda dem som referenspunkter, och i ögonhöjd finns bara ren luft. Resultatet blir svindel, yrsel, som påminner om sjösjuka.

– Det är ju som jag säger, säger Christofer. Finns det bara någon liten buske eller något emellan mig och stupet så är det lugnt. Då går det över.

Svindel går att behandla med terapi som går ut på att utsätta sig för höjder och bli van.

Läs också: Vandring Alajero till Playa la Cantena – genom en ravin och ner till havet

Missa inga inlägg. Glöm inte att följa 4000mil på Facebook och på Instagram.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *