Gunilla frågade mig härom dagen ”Vilka grejer kan du liksom inte fatta nu att människor som inte har haft stroke, gör eller tycker är viktigt?”
Samma dag dök det upp en fråga på något av alla stroke-forum jag följer på Facebook: ”Vad skulle du säga till någon som inte fått en stroke?”. Två snarlika frågor alltså som fick mig att fundera.
1. Skaffa bra försäkringar
Som svar på Facebook-frågan skrev jag spontant: ”Skaffa en bra försäkring!”. Den som är frisk tror att det händer inte mig. Men ohälsa i någon form drabbar många förr eller senare och om det händer dig i någon form så gör en bra försäkring SÅ stor skillnad. Att få hela lönen i stället för bara sjukpenning, att få bra vård direkt i vissa fall med en sjukvårdsförsäkring. Invaliditetsersättning m.m.
Men mer då? Vad kan jag liksom inte fatta?
2. Att man år efter år jobbar kvar på ett jobb där man inte trivs
Jobbar du för att leva eller lever du för att jobba?
När jag läste Organisation och Ledarskap på Umeå Universitet för över 20 år sedan, så fick jag för första gång stifta bekantskap med Hertzberg och hans teorier om motivation på arbetsplatsen. Det slog mig då att många går till jobbet främst för att de måste. Ung och naiv som jag var så hade tanken faktiskt aldrig slagit mig.
Man kanske inte kan brinna för sitt jobb varje dag under ett helt yrkesliv, MEN lev inte hela ditt liv som en zombie på en arbetsplats där du inte trivs. Jobbet är ju nästan halva ens vakna tid.
3. Att folk inte tar tillvara på varje dag
Tänk att det finns de som slösar bort dagar av sitt liv. Till exempel genom att ligga bakis på soffan!
Ta vara på den tid du har i den mån du orkar. Den tid du har kommer faktiskt aldrig tillbaka. Har du tur har du c:a 31400 dagar att leva. Passa på att leva! Gör det som ger energi. Åk ut i naturen, lukta, lyssna och njut. Lär dig något nytt. Om man inte gör något man mår bra av så har man ju kastat den dagen i soptunnan.
4. Njut av god, bra mat
I nästan en månad hade jag sondmatning. Mitt sväljsystem var satt ur spel. Jag visste inte om jag någonsin skulle kunna äta igen. Gissa om jag saknade mat. Jag kollade på matbloggare på Youtube i sängen där jag låg på Strokecenter.
Vi har alla föreställt oss hur det skulle vara att vara blind eller förlamad men inte hur det är att inte kunna äta eller dricka. Slangen ner till magen gick bakom örat via näsan. Jag minns hur jag njöt när slangen skulle spolas ren efter mina måltider. Jag kunde känna det kalla vattnet bakom örat när det passerade igenom slangen. ”Det här är som att dricka kallt vatten en sommardag”, tänkte jag.
Efter det kan jag bara inte fatta att det finns folk stoppar i sig äcklig skitmat bara för att bli mätta. Typ Statoilkorv. Eller Dafgårds färdigmat. När man kan njuta av god mat av bra kvalité vid varje måltid.
5. Att man vågar missköta sin kropp
Jag var smal, vältränad, sockerfri och halvt om halvt vegetarian. Ändå fick jag en stroke. Nu tittar jag helt oförstående på människor som äter mängder av socker och fettdrypande mat, röker och vilar sig på soffan medan kilona ramlar in ett efter ett och tänker ”Hur sjutton vågar de?” Det är döden de drar på sig och inget annat.
6. Att människor tycker illa om en kropp som funkar
När man upplevt att ens kropp knappt funkar och knappt lyder en alls. Då blir man full av ödmjukhet inför den fantastiska kroppen. Tänk att ha en kropp som kan springa, hoppa, svälja och tala. Fantastiska och strålande förmågor. Och så tillbringar folk sin tid med att tycka illa om den, behandla den illa och straffa den. Som en liten slav. När man ödmjukt borde tacka den varje dag. För att den finns, bär en framåt och funkar.
7. Hur man orkar fokusera på det negativa
Jag har alltid haft en positiv livssyn. Men extra mycket nu efter stroken. Jag kan bara inte fatta att så många människor går runt och fokuserar på det negativa. På konflikter, på att snacka skit om varandra. På andra människors eventuella brister. Att det finns människor som orkar starta ett bråk runt att det inte är perfektion i ett hem. Att fokusera på det man inte har.
Jag kan känna att mitt eget tålamod tryter i umgänge med andra ibland. Jag har helt enkelt inte tid med sånna här saker som inte leder någon vart längre!
En dag finns man inte mer och då har man lagt det liv man fick på negativa känslor!
8. Hur prestige och prylar kan vara viktigt
Hur kan det vara viktigt vilken bil man har, om man har den dyraste grillen och den snabbaste båten? Hur kan det vara viktigare vad andra tror och tycker om en, än vad man själv vill och mår bra av och hur ens närmaste mår? Det är så många som är så vilse och satsar på helt fel saker här i livet.
9. Att man skjuter upp saker till efter pensioneringen
Det går ju inte att tänka att det det där ska jag göra sen. Man har ju ingen aning om man lever eller ej. Eller i vilket skick man är i. Det är som att folk tar för givet att just de ska vara friska och leva till 90 år. Både jag och Gunilla har varit nära att dö under de senaste åren. Vi kan faktiskt inte förstå hur så många kan ta livet för givet.
Det man vill göra måste man göra nu och på en gång. Så enkelt är det.
10. Att folk ger upp så lätt
Jag har som sagt en optimistisk livssyn. Jag tror att det är viktigare än någonsin i ett rehab-skede. Det som är jobbigt är utvecklande. Det är i det svåra framstegen finns. Det är utmaningarna som leder framåt. Stefan Sebö har sagt ”Det finns säljare som tror att deras jobb är att sälja till de som vill köpa. Då kan man ju lika gärna ha apor som gör jobbet!” Jag gillar den typen av ögonöppnare. Det får mig att inse att det inte är i det lätta som utmaningarna finns.
Man måste också kunna skratta åt sina misstag och tillkortakommanden. Min dåliga balans har gjort att jag trillat i bäckar i fjällen och rakt ut i spenaten på andra vandringar. Att hoppa från sten till sten har alltid varit en av mina starka sidor. Intränad sedan barnsben i Tjuvahålan, men nu är det slut med det. Kroppen lyder inte längre på den nivån.
Men det gör inget. Och jag går ju framåt!
Min stroke-resa kan du följa här.
Missa inga inlägg,glöm inte att gilla 4000mil på Facebook.
Relaterade inlägg:
En liten värld, framsteg för Christofer och bloggen som nog överlever oss båda
Och livet svingar sin stora jävla gjutjärnspanna
Hur blir det med resorna nu då? Och med bloggen? – Jag gav ju faktiskt bort 4000mil, har jag glömt att berätta det?
Om SJ´s kundtjänst – och en liten reflektion om vad vi gör och inte gör för varandra
Viktiga punkter allihop. Måste tänka på minst en av dem varje dag innan jag startar dagen, åtminstone ta att ta vara på den enskilda dagen känner jag. Fint skrivet. Viktigt.
Tack Katarina.
Tack.
Din text gav mig en del att fundera på.
Och att ändra på.
Tack själv.
Klockrent skrivit! Hur ofta stannar man verkligen upp och njuter av stunden. Finns alltid något nytt runt hörnet..
Precis!
Instämmer på alla punkter! Men, ändå viktigt att vi påminner varandra om det Bra skrivet
Tackar.
Instämmer i tidigare kommentarer
Ditt inlägg fick mig att fundera på en hel del i vardagslivet—och i livet överhuvudtaget…
Tack !
Tack själv.
Bra skrivet! Så viktigt allt det du nämner! Men tyvärr så tror jag att det krävs en kris av något slag för att många ska öppna ögonen och känna efter vad som är viktigt i livet. ( som tex en allvarlig sjukdom, dödsfall eller som nu covid19 ) Först i och efter en kris ser man verkligen på livet med andra ögon, vilket jag, du och många med oss har upplevt! ❤️
Jo. Det är när vi är i kris som vi är villig att förändra.
Informativt, välskrivet och väcker många tankar! Tack för att du delar med dig av erfarenheterna!
Tack själv Annika.
Väldigt bra skrivet och många bra saker att tänka på.
Vi lever 1 gång, och det är nu.
Så jag vill göra det mesta, bästa och så mycket jag hinner innan det är för sent.
Så sant, så sant.
Det du skrivit skulle alla människor läsa och tänka till lite, kanske blir ein del lite ödmjukare för livet. Livet är som du säger så kort så Vi màste ta vara på varje dag.
Precis =)
Så klokt och fint skrivet. Tack!
När livet ställs på ända och helt plötsligt blir skört. Det är först då man inser hur fantastiskt magiskt det är att faktiskt få leva och existera. Ingenting tas längre för givet. Det skapar en djup tacksamhet inför att få ”vara med” i livets resa med allt vad det innebär.
Väldigt fint och bra skrivet Christofer!
Kan bara skriva under på alla punkter, även om det inte var en stroke så kastade mig tillbaka till ruta 1. Att våga misslyckas är en annan lärdom jag tar med mig efter mina månader på sjukhuset. Och att även om man har barn, så är man också en egen människa. Mina barn var bara 6 och 10 månader när jag blev sjuk, älskar dem något otroligt men jag är också en egen person. Så att göra saker som jag vill och mår bra av har blivit väldigt viktigt!
Mycket bra och klokt!
Men oförtjänt påhopp på Dafgårds imho. Tror både sånt folk lagar själv och äter på restaurang kan vara sämre. 😃
Färdigrätterna är ju bra för dem som pga funktionsnedsättning eller annat inte kan laga egen mat. Annars är ju livsmedelsindustris primära mål inte direkt vår hälsa, tyvärr.