Igår var jag nere och studsade i Stockholm. Ett jobbmöte på Målargatan, precis mitt i stan. Roligt, lärorikt och konstruktivt. Precis den typen av möten som jag gillar att ha.
Sedan är klockan precis så mycket att det går att liksom slajda in på en sen lunch. I Umeå slutar luncherna 2, men i Stockholm har man förstås senare vanor. Här är det funkis att komma vid 14:30.
Jag styr mot Downtown Camper. Dagen är kall, rå och snöande. Jag kan se mig själv sitta där uppe på The Nest i en av sofforna med utsikt. Äta en sallad, jobba lite och meditera in i utsikten över Stockholms tak.
Men The Nest har inte luncher längre. Inte ens öppet längre dagtid faktiskt. Man dammsuger för fullt. Och sofforna står inte vända mot utsikten. Ens.
Jag sneddar i snön över Brunkebergs Torg mot Tak istället. Här har man lunch. Tre rätter att välja mellan. Och massor av bord med utsikt lediga. Jag äter Soba. Vegetariska nudlar. Gott. Ett hårt tunnbröd gjort av bl.a. torkad japansk tonfisk till. Det smakar mot alla odds också bra.
Ett tomt Tak klockan tre kan med fördel också användas för jobb och meditation.
Sedan promenerar jag ner genom Gamla stan till Söder. Mina gamla hem-kvarter. Slussen byggs om för fullt. Det mesta byggs faktiskt om för fullt. Tänker på mitt inlägg om kända byggnader under presenningar, ler lite snett och fotar de kända husen vid Stortorget. Under presenningar.
På Götgatsbacken har nästan alla butiker bytts ut sedan min tid. Jag kan inte motstå att snedda förbi mitt gamla hus. Fotar och skickar till barnen. Alva svarar och frågar vad bilderna föreställer. Inte Alexander. Han vet. Men Alva var bara 3 månader när vi flyttade.
Mitt mål är Room i Skatteskrapan. Heter det ens Skatteskrapan längre? Eller bara Skrapan? För skatten har ju flyttat ut. Till huset som byggdes för fullt på min tid. Där Coops charkuterifabrik just hade rivits.
På min tid kunde man inte ens deklarera digitalt och en kväll om året i februari var det fest framför Skatteskrapan. En blåsorkester spelade, korvgubbarna skar guld, folk minglade och bilköerna in var milslånga från både söder och norr. När alla skulle lämna in sin för hand skrivna pappersdeklaration. Den allra sista kvällen.
Den nya mattan där hemma kräver sitt. Nu måste vi förstås ha en ny soffa också. Och då är Umeå för litet. För den som vill ha bättre kvalitet än Mio. En trevlig tjej hjälper mig med modeller och tyg. Jag tar foton för att visa Christofer. Har alltid drömt om en klassisk Howard. Är det nu det ska bli verklighet? I 20 år har jag haft min Ihreborn-soffa. Men allting har ett slut.
Offert kommer på mejlen.
Och det är då den uppenbarar sig. En hiss med en röd matta framför. För Skatteskrapan har ju också en skybar. Minns jag ju nu. Rakt upp till Himlen går hissen. Och jag med den.
Det skulle ha varit solnedgång just precis nu. Men är istället redan mörkt. I snöyran. Det finns ett bord till mig. I hörnet mot nordväst. Om inte Skatteverket hade byggt sig det där nya huset, då hade jag sett rakt ner i mitt gamla köksfönster nu. Fast då hade det å andra sidan inte varit en skybar här uppe utan ett statligt litet kontor med en skattebyråkrati i.
Så det jämnar ut sig.
I min utsikt rymms hela min värld under 3 år. Alexander första 3 år i livet. Söder torn, Filmstaden, restaurangen Tre Indier. Skånegläntan där jag tillbringat så många helgförmiddagar i parkleken. I Norrland finns det bara lekparker. I Stockholm finns det parklekar. I Norrland vet man inte vad det är.
Åsö torg, som en relik över 70-talets stadsplanerings mest ogästvänliga platser. Och Mimmis balkong rakt under mig. Mimmi från Etiopien, som bjöd mig på mitt livs första portion etiopisk mat, där bakom glasdörren.
Men jag har ett ärende till i Stockholm. För i Vasastan väntar en gåva på mig. Jag tar tunnelbanan upp till Odenplan och hämtar ett bröllopsfoto som rest ända från Sri Lanka.
Vår chaufför på vår resa till Sri Lanka för snart 3 år sedan gifte sig i mellandagarna. Vi var bjudna på bröllopet men hade dessvärre ingen möjlighet att resa. Men följde med i tankarna hemifrån via alla bilder i Facebook-flödet.
Och nu denna fina gåva. Till oss. Med tavlan under armen har det blivit dags att bege sig hemåt igen. Inte till köksfönstret där bakom charkuterifabriken. Det var länge sedan. Men hem till Umeå och Christofer.
Nästa gång jag tar den där hissen upp till Himlen. Då är han med. Det vet jag.
Vilket fint inlägg! Jag måste också bara fråga, vad är parklekar?
Hehe, det är en lekpark som är bemannad. Tex 14-16 finns personal som öppnar förråd och plockar fram trehjulingar, sparkcyklar mm. Ibland finns någon litet hus som är öppet i anslutning. Man kanske anordnar någon aktivitet eller gemensam lek.:-)
Waow vilken grej! Vad kul! 🙂
Tavlan? Ja men verkligen! 🙂
Åh, utsikten från Himlen är verkligen fantastisk! Mitt förra jobb anlitade under en period en PR-byrå med kontor på våningen under Himlen och det var alltid lika kul att komma dit och få beundra utsikten. Och vad fint med bröllopsfotot!
Ja jag såg i hissen att det satt en del företag där på våningarna under och tänkte mig in i hur det skulle vara att ha sin arbetsplats där. 🙂
Visst är det ett fint brudpar.
Vilket tjusigt brudpar och väldigt fin tavla.
Makens mormor jobbade i parklek för många år sedan , i Stockholm.
Ah är parklekarna så gamla.
Ja visst är de fina. 🙂
Jaa, åh, Himlen. Där var jag för första gången på första advent. Vi gillade det verkligen. Både maten och servicen. Och utsikten förstås 🙂
Vilken trevlig gest med bröllopet. Synd att ni inte kunde åka. Det hade säkert varit en upplevelse.
Kram Lena
Det hade varit fantastiskt att vara med på bröllopet förstås.