Visst är vi människor ganska festliga? Jo, på många sätt, nickar du nu menande, men det vi syftar på just idag är den där egenheten att vi till varje pris måste ta samma foto som alla andra.
På de kände turistmålen står vi uppradade och fotar samma sak. Någon med stativ, någon enstaka är kreativ och går ner på knä mot samma motiv. Somliga radar upp flickvännen, halva släkten och svärmor på bilden framför sevärdheten också, så att vi andra måste vänta jätte, jättelänge och bli lite bittra och gnälliga innan vyn eller föremålet blir fritt och det äntligen blir vår tur att ta Bilden.
När vi alla egentligen kunde ha köpt varsitt vykort eller tittat på andras (bättre!) bilder på Instagram.
Vi är förstås likadana. För det finns ju bilder som man bara måste komma hem med.
Soluppgången över Angkor Wat
Nej, det duger inte att komma hem från Angkor Wat utan soluppgångsbilden. ”Vi behövde sova ut”, ”Det var ändå mulet” eller ”Solnedgången över dammen var egentligen vackrare” duger inte som ursäkter. Så vi ställer klockan på 4:30, stiger på fastande mage och iförda strumpor och fleece in i vår tuktuk. För vi har ett uppdrag att utföra.
Vi blir ett gäng, visar det sig. Japaner med objektiv som skulle ha gjort Freud avundsjuk, kineser som armbågas och trängs. Den äldre mannen som hamnar längst bak och aldrig kommer till skott. Hon som ramlar med kamera och allt i dammen.
Jobbet blir gjort. Vi får fotot. Nästan allihopa.
Fiskarna i Hikkaduwa
Frontbilden på varje resereportage från Sri Lanka med självaktning. Fiskarna på sina styltor i havet. Skulle vi få se dem? undrade vi förhoppningsfullt innan. Vi ville ju så gärna ha bilden.
Ja, skulle det visa sig. För så har man ju slutat fiska för länge sedan på Sri Lanka. Alldeles för ineffektivt. Numera är de skådespelare på en perfekt arrangerad scen. Sitter där hela dagarna med spön oengagerat dingladen i havet. En manager på strandkanten. Bilar och bussar som stannar till i en strid ström. Det är ganska dyrt att fota ändå. Men ingen kamera slipper undan managerns skarpa blick.
Ska man stolt knycka på nacken och mena att vi deltar inte i sån kommers? Eller ska man tänka att det ger ju jobb och är kanske till och med bättre än att smyga runt och fota privatpersoner som bara gör sitt jobb? Vi tramsar inte så mycket utan cashar upp. För vi vill ju också ha vår omslagsbild.
Adams Peak – mer Sri Lanka
Man tror att det ska vara de 5500 trappstegen upp som ska vara utmaningen. När den egentliga utmaningen handlar om att lyckas armbåga sig fram till en fotoposition mot soluppgången utan lyktstolpar, elaggregat och utedass i vägen.
Yes, där satt den!
Tålmodigt vänta på att objektet blir fritt
Ett indiska par, det är lugnt, de är snart klara.
…och ett till indiskt par…
Äntligen min tur. Men what the f…. Hur många är de?
Fotokön – ytterligare ett charmigt inslag på resan in i människans psyke
Ibland är det så många som vill fota sig framför något att man helt enkelt sett sig tvungna att styra upp det hela med en kö. Som till betongsuggan med texten ”Southern most point” i Key West.
Och vid skylten ”Godahoppsudden”.
Och så vidare.
Välkommen att följa 4000mil på Facebook för fler resetips och reseberättelser.
Hahaha, underbart inlägg!
Ha en fortsatt bra midsommar!
Kram Lena
🙂
Fortsatt trevlig midsommar till dig också!
Haha jätte kul inlägg!
🙂
Det där med fiskarna i Sri Lanka var ju sååå intressant! Just detta kände jag inte till, men jag kan förstå hur det funkar. Vill nog gärna säga att jag är en sån som inte jagar såna bilder. Men kanske gör jag det ändå, om tillfället ges. Turism är en viktig business idag och ska ju inte underskattas. Kanske ska vi resebloggare ta de här traditionella bilderna … men också andra. Så som ni gjorde nu. Fantastiskt! Vi gillar ju det ärliga. Det är det som skiljer resebloggare från reklam. Att vi är ärliga. Om vi slutar vara det har vi förlorat. Tror jag.
Så sant. Ta bilden och sen berätta om att den egentligen är fejk. Och hur det går till. För om vi inte hade stannat och betalat hade vi inte kunnat skriva om det sen…
Ha, ha, ha! 🙂
Tummen upp. Intressant läsning.
Tack! 🙂