Ett inspirationsinlägg om vatten – 50 shades of blue, höll jag nästan på att skriva

Jag vet inte om du som brukar läsa 4000mil även läser andra resebloggar. Eller rättare sagt, när jag frågat förut verkade det som att ganska många av er läsare faktiskt inte gör det.

Faktum är att vi resebloggare faktiskt har ganska mycket samröre och utbyte med varandra. Vi har en Facebook-grupp där vi frågar varandra om råd och och diskuterar olika saker. Det finns även en annan Facebook-grupp, Rese- och utlandsbloggar, med syftet att dela sina blogg-inlägg och att hitta och läsa andras. Ett tips om man gillar att läsa om resor av alla typer är att gå med i den.

Vi inspireras ofta av varandra och spinner vidare på varandras teman. (att inspireras är ju helt okej och gillas, så länge man anger källan, annars not so okej) och ibland cirkulerar listor och ”bloggutmaningar” att hoppa på för den som känner för det.

Exempel på listor vi skrivit utifrån inspiration av andra bloggare är Huvudstäderna man bara måste besöka, de man kan skippa och de vi önskar att vi hade besökt och Vilka restyper är vi egentligen?.

Bloggen Marias Memoarer hade i april en bloggutmaning som bestod i att publicera bilder på vatten. Vi är ju lite sena av oss. Och har trots att vi borde veta bättre, i Corona-tider, reseförbud och allt, fullt upp med idéer, utkast och halvfärdiga blogginlägg. Plus den där eländiga blogginläggs-frysen då. Där man var tvungen att kasta in massor av prima reseinlägg när man plötsligt en dag i början av mars insåg att det var helt politiskt inkorrekt och stört omöjligt att publicera dem.

Men så plötsligt när april till och med var slut och allt, drabbades jag av inspiration till den där vatten-utmaningen. För vatten är ju underbart. Och kan vara så mycket.

Att dricka i kåsa ur en fjällbäck

Den bästa formen av vatten är alltid det man dricker. Själva ursprunget till allt liv. Och det godaste vattnet är det man dricker i bäckar till fjälls.

Det sorgliga vattnet – det som fattas

Motsatsen till liv är det vatten som fattas. Vattnet som inte längre finns. Vattenfallet som dog i Stora Sjöfallet eller forsen i Harsprånget.

Eller sjön som blev en öken. Om än en förödande vacker sådan.

Vattnet som porlar försiktigt och brusar otyglat

När vattnet blir ett ljud, ett porlande, lett och arrangerat av människohand. En del av den symfoni som är en japansk trädgård. Att synas, men framför allt höras, i en fulländad komposition. Människans redskap.

Tillsammans med vattnet som låter sig ledas i en omsorgsfull bluff. Precis på ekvatorn.

Och det vatten som vägrar låta sig tyglas. Som lever sitt eget liv. Och tar liv. Om det är så att någon vågar komma för nära.

Vattnet som ursinnigt grävt ut grottor och kanalsystem på sin mångtusenåriga färd ner ifrån glaciärerna på Jugfarujoch-massivet. När vi är där i början på juli är första veckan som vattnet lugnat sig så pass att det är möjligt att gå in i grottan.

Djävlens strupe på gränsen mellan Brasilien och Argentina. Som skördar liv varje år. Som suger ner ens blick i gapet. Hypnos. Skrämmande. Lockande.

Victoriafallen som sprejar allt och alla på flera hundra meters håll genomblöta på några sekunder.

Kokande vatten

Jordens egen saliv,som spottas ut en gång var 6:e minut i en väldig kokande gejser.

Eller sipprar ut i en bäck och blir till det perfekta badvattnet.

Vattnet med de overkliga färgerna

Vattnet i sjön Bled i Slovenien var klargrönt.

På Malta kanske det allra blåaste hav vi sett?

På Zanzibar så sjukt turkost.

Och på Maldiverna än lila, än rött.

Och guld i Ålands skärgård.

Vatten som utsikt

Om man frågar svenskarna vilken deras drömutsikt är, svarar de flesta vatten. Det är det man helt vill se ut över. Från frukostbordet, från sin säng. Vi bokar gärna sjöutsikt när helst vi kan.

Men tryggast och mest invand är ändå utsikten där hemma. Över ”vårt” vatten.