Så vad tyckte vi om Gran Canaria? – massturismens flaggskepp

Om vi ska vara helt ärliga, så såg vi väl inte ens själva den här resan komma. Gran Canaria har överhuvudtaget inte funnits på kartan för oss som resmål. I stället har vi tillbringat stor del våra reseliv med att upptäcka annorlunda resmål som inte alltid varit så enkla att ta sig till och som relativt få personer åker till. Burma, Kambodja, Namibia, Uganda, Costa Rica, Brasilien, Dominica, Sydkorea, och så vidare.

Vi har båda var sin upplevelse av Teneriffa på 90-talet. Fullskalig charter med hotell mitt i de värsta komplexen. Min Teneriffa-resa var nog faktiskt min sämsta resa någonsin. Länge har jag tänkt att Gran Canaria är samma, fast 7 resor värre. Så att säga.

Varför vi ändå valde Gran Canaria

Men så hände två saker. Dels en vän som jag börjat umgås med på senare år, som själv bott på ön och som skrutit upp den rejält för mig. Att Gran Canaria är så mycket mer än charterorterna.

Dels att resandet blivit besvärligare efter pandemin. Förseningar, borttappade väskor, ombokningar och extraövernattningar på Arlanda.

Ta tex vår resa till Costa Rica. Vi bokade en hyfsat bra biljett från Arlanda 9 månader innan avresa. Via Frankfurt. Först ställdes vår flight Stockholm-Frankfurt in och vi ombokades till en tidigare flight. Detta medförde dels att vi måste sova på Arlanda eftersom vår flight gick redan 06:00. Sedan 6 timmars väntan i Frankfurt. Sedan ställdes flighten Frankfurt-Arlanda in och vi ombokades till senare flight. 6 timmar på Frankfurt igen, efter en natt på väg över Atlanten och sedan ny hotellövernattning på Arlanda, eftersom vi nu kom fram 23:30. Drygt och dyrt!

Vi kände att nästa resa måste bli enklare och slog till på direktflyg från Umeå till Gran Canaria med Ving.

En förkrossande mängd flighter in till Gran Canaria varje dag – vart tar alla vägen?

Vi börjar väl här. Om man kollar på flygplatsens arrivals en vanlig dag är det förkrossande många. Jag hittar statistik som säger 327 flighter per dag. Hittar en siffra på 13,26 miljoner personer per år som flyger in till Gran Canaria. Det är lika många som till Lissabon, alltså en huvudstad för ett helt land. Eller hälften så många som för Arlanda, som servar hela Sverige.

13,26 miljoner för en ö som bara mäter 5 mil i diameter och har 865 000 innevånare. Av dessa 13,26 miljoner åker en majoritet sedan vidare till några få vikar längs den södra kusten. San Agustin till Playa de Mogan. En kuststräcka på mindre än 2 mil.

Södra kusten

Ja vi åker till södra kusten. Som en dagsutflykt en av dagarna. Parkerar bilen i San Agustin och tar strandpromenaden västerut. Vi blir positivt överraskade ändå. Även om det är exploaterat. En trevlig känsla. Men sen kommer Playa del Inglés och Maspalomas.

Restauranger med inkastare och restauranger med menyer på svenska och med inplastade bilder. ”Ät så mycket kinamat du vill”-restauranger, irländska pubar, tingeltangel. Ölkapsylöppnare i snoppform som souvenirer. Ett hav av tätt sammantryckta människokroppar längs stranden.

Hur blev det så här just i Spanien? Resonerar vi om sedan. För visst är det just i Spanien som massturismen är som allra massturistigast liksom? Och ärligt talat ocharmigast. Var det för att man var först ut där på 50- och 60-talen? Eller handlar det om vilken politik landets styrande för?

Hållbarhet eller turism-kollaps?

Hållbarhetsindex för Gran Canaria har halverats från 70-talet och fram tills nu. Vattentillförseln i form av regn har minskat med 30%. Avloppsvatten släpps ut i havet i orenad form på sina håll. Vi ser påfallande lite solpaneler. På en så solig ö.

Den 20 april planeras stora demonstrationer på ön, mot att inget görs för att reglera massturismens negativa inverkan på både naturen och människors dagliga liv här.

Resten av ön

Men resten av ön då? Där vi tillbringar de andra 6 dagarna av vår resa? Här förvånas vi istället av hur få andra medturister vi hittar. Vandringarna vi går är vi, om inte ensamma på, så i alla fall i glest sällskap. Under påskprocessionerna får vi intrycket att det i stort sett bara är lokalbefolkning i publiken förutom oss.

I Agaete finns turismen. Men på ett annat sätt. Lagom. Det är charmigt och trevligt. Så som man vill ha det. Lokal mat med tyngdpunkt på havet. Härliga havspooler att bada i. En fin strandpromenad. De vackra bergen bakom.
Inga snoppformade kapsylöppnare så långt ögat når.

Gran Canaria som vandringsdestination

Som vandringsdestination tycker vi att Gran Canaria är trevligt. Inte en världsomvälvande måste-destination. Men ett trevligt alternativ med gott om vackra vyer. Ett enkelt vandringsresmål, när Europa ännu är kallt och lite vintrigt.

Klimatet på vintern

Det är ju därför så många åker. För att få lite värme, men inte behöva resa så långt. Vi som nästan bara vistas på den norra delen av ön, hade nog förväntat oss att det skulle vara varmare än det faktiskt var, sista veckan i mars. I bergen frös vi om inte solen var framme. På kvällen i Las Palmas regnade det. Och i Agaete blåste det upp så att gigantiska vågor rullade in från Atlanten. Till och med att lokal tv var på plats och filmade.

Kanske var det en lite ovanlig vädervecka vi var där? Veckan 13 börjar i vår väderbok faktiskt bli lite ökänd. Veckan 13 2022 snöade det i London och vecka 13 förra året till och med snö i Kappadokien i Turkiet.
Men det detta sagt, helt klart är vädret ändå så mycket behagligare än hemma i Umeå förstås.

Enkelheten vinner

Sammantaget då, kommer vi på oss själva med att tänka att vi kommer tillbaka. Enkelheten får oss totalt på fall, eftersom det är direktflyg från Umeå. Vi säger saker som att
”När vi blir pensionärer kan vi långhyra en lägenhet i Agaete hela vintern” och
”Man skulle kunna tillbringa ett par månader med att resa runt till alla sju öarna”.

Så ja, vi gillar Gran Canaria. Bara inte Maspalomas, Playa del Inglés och området däromkring.

Missa inga inlägg. Glöm inte att följa 4000mil på Facebook och på Instagram.