Så har vi landat hemma igen efter en vecka på Madeira. Detta skrivs fredag eftermiddag. Jag har just sovit några timmar. Nattflyget hem via Lissabon är praktiskt om man vill utnyttja tiden, men tär en smula på krafterna för den inte längre nyss har fyllt tjugotvå.
Veckan har varit intensiv, minst sagt och jag vågar nog lova att vi provat på en merpart av det bästa ön har att erbjuda.
Madeira är bara 5,7 mil lång och 2,4 mil bred. En egen liten värld som för 25 år sedan tog timmar och åter timmar att färdas över. Sedan anlände EU-pengarna och tunnlar och broar byggdes. Nu kan man köra tvärs över ön, från söder till norr, på mindre än 40 minuter. Och i varje dalgång man passerar skiftar vädret mellan regn och sol.
Att lämna ön för första gången, något de flesta Madeirabor verkar göra i ungdomen någonstans, är en chock. För världen därute är så stor, så stor. Man återvänder. För här på Madeira finns ju allt man behöver i livet. Man odlar allt på ön. I sina trädgårdar och på sina små terrasser. Allt skördas för hand. Hur skulle en maskin rimligen få plats på en smal terrass på bergssluttningen? Vinet är fottrampat, bananerna smakar äpple och avokadoskörden så riktig att mycket måste lämnas som fallfrukt.
Det stora blå
Havet finns alltid där på Madeira. Alldeles intill dig, eller åtminstone bakom nästa krök, synligt från nästa krön. Havet skvalpar hemtrevligt eller skummar och slår med rasande kraft över badklipporna under oss när vi sover på vårt hotellrum på Roca Mar i Canico på sydöstra Madeira. Havet låter sig färgas av solen första strålar när vi äter vår frukost. Det bär kryssningsfartygen fram och åter över Atlanten någon timme innan skymning, när vi sitter på vår balkong. Och färjan till Porto Santo, den hemliga ön.
Havet är det första vi ser på morgonen och det sista vi hör innan vi sluter ögonen på kvällen. Och det som vi ibland bara måste tassa upp och titta på mitt i natten, när det skummar som värst. Spritt språngande nakna. Och förundrade.
Det skimrande gröna
Madeiras berg är nästan 2000 meter höga. Dramatiska spetsiga toppar och gröna frodiga sluttningar och dalar. Ibland omslutna av ulliga fluffiga moln. Ibland av kolsvarta och hotfulla dito.
Vi vandrar, åker off-road, provar den lokala romen och besöker de sötaste stugorna som vårdas av de allra mysigaste farbröderna.
Och så har vi levadorna, 200 mil långa tillsammans. Och gröna de med förstås. Med åren.
Men allt detta ska vi återkomma till. Omsorgsfullt och i tur och ordning. Vi börjar i morgon med dagen när vi befann oss 1861 + 17 höjdmeter i från varandra. Jag på toppen av Pico Ruivo, Madeiras högsta berg och Christofer samtidigt 17 meter ner under havets yta.
Gilla oss på Facebook, så missar du inga inlägg.
Resan genomfördes som en pressresa i samarbete med VisitPortugal och Madeira Promotion Bureau.
Åh, Madeira är ju så fint! Synd att jag lyckats slarva bort de flesta foton jag framkallat då jag var där för kanske 15 år sen.. ser fram emot fler inlägg
De där gamla fotona. Från förr i den och som är analoga. De har jag också lyckats slarva bort. Tyvärr. 🙂
Oj vilken fin beskrivning av en reseupplevelse som låter som något helt utöver det vanliga! Bilderna är väldigt lockande! Ser fram emot del 2!
Mycket vacker natur och fina vandringar. Kommer att skriva massor här på bloggen de närmaste veckorna.
Å Maderia är så vackert! Fick du förresten redan på varför man inte ska dricka vattnet i Levadorna?
Njae… förutom att det är öppna ledningar så att säga?
Så fina bilder från den här vackra ön. Ni är verkligen mästare på att fånga vackra solnedgångar (har förstått att ni gärna söker upp dem).
Ser fram emot fortsättningen av er rapportering….
Tack. Ja vi letar gärna upp solnedgången. Och soluppgången. Men den här gången var det faktiskt inte nödvändigt. Den bara fanns där rakt framför oss från balkongen. 🙂