Du begär för mycket av sommaren
Så börjar en dikt av Göran Grejder som stämmer allt för väl in på mig. För jag begär alltid för mycket av sommaren. Och sen av hösten och vintern och så våren också. Jag vill maxa varje dag. Varje dag vill jag stå på toppen av ett berg och skrika:
– I am the king of he world!
Vi åker till Madeira. För att maxa helt klart. Vi vill uppleva, se och göra. Förvånas och förundras. Över den stora blå Atlanten. Över de vidunderliga gröna bergen.
Vi åker på jeeptur. Börjar dagen på Pico do Arieiro, Madeiras tredje högsta berg. Har tur med vädret. Vår guide låter oss förstå att det är inte varje dag som Pico do Arieiro är ”öppen”, som han säger. Utan moln alltså. På moln svävar däremot vi. Ensamma där uppe med hela Madeira för våra fötter. Hittar en stig. Börjar gå.
– Nej vi måste vända tillbaka, säger Christofer. Vi skulle åka vidare kvart över. Guiden hade fler utsiktspunkter han ville att vi skulle hinna se.
– Jag ska bara gå en liten bit, säger jag. Jag kommer ikapp.
Jag går som i trans. Det dröjer inte länge innan jag förstår. Detta är leden till Pico Ruivo. Det måste det vara! Leden som jag bestämt mig för att vandra när Christofer dyker på onsdag. Leden som jag inte kan stå ut med att inte ha vandrat. Om jag nu en gång är på Madeira.
Jag står där som en varg med nosen i vädret. Stigen lockar och ropar som ett skogsrå. ”Kom, kom med mig! Tänk inte mer på jeepturen. Eller din man! Du kan lämna allt, du har det bättre här med mig.”
De två världarna sliter och drar i mig. Jag ylar, långdraget och sorgset mot leden en sista gång och så vänder jag så åter mot jeepen. Mot mitt liv, mot civilisationen.
Här ska jag vandra. Men inte idag.
Två dagar senare. Väderapparna förvandlas på Madeira till riktiga rysare och nagelbitare. Idag verkar vi ha mest chans till sol mellan 10 och 12. 12 till 13 någon gång kommer regn. Som sedan tilltar vid 15. Leden tar 5 timmar någonstans, så jag har valt en tidig start. Upphämtning av taxi halv nio och strax efter nio är vi på plats där uppe. En grötfärgad dimma täcker toppen idag. Min chaufför säger försiktigt att bilens instrumentpanel visar på 10 grader där ute.
– Har du regnkläder? frågar han milt.
Vi byter WhatsApp-nummer och testmessar.
– Om det känns för farligt, kan du vända, så hämtar jag upp dig här igen, lirkar han. Vi brukar inte rekommendera att man går här ensam.
Jag kliver ur taxin. Han kör iväg. Jag köper en mössa. Ska den ha texten Madeira eller Portugal? Portugal känns ju liksom bredare ändå? Mer all-round-mössa av den liksom? Vantar har de inte i souvenirshopen. Att använda toaletten kostar en halv Euro. Better be safe than sorry.
Well, nog pjoskat, nu kör vi.
Jag börjar min vandring. Dimman är inte kompakt, den böljar lite fram och tillbaka. Avslöjar kanske de göttaste konturerna ändå. Att det stupar brant ner på bägge sidor av stigen. Coolt!
Tänker på vår levada-guide från i söndags. Som visade oss på de gamla traditionella Madeira-husen. De har antingen små pojkhuvuden eller duvor i varje hört av taket. Om en familj önskade sig många barn, valde man pojkhuvudet. Önskade man sig i stället ett fridsamt liv, blev det duvor.
När guidens farmor för första gången berättat detta för honom hade han övermodigt sagt ”Jag skulle sätta två av varje på mitt hus, så att jag får båda”. Farmodern hade då blivit mycket upprörd och arg. ”Du begär för mycket! Man kan inte få allt av livet.”
Kanske begär jag också för mycket, tänker jag, om jag önskar mig ytterligare en molnfri dag här uppe på Madeiras tak. Kanske borde jag vara tacksam över de gånger när dimman glider isär och avslöjar en reva av bergsformationer och gröna frodiga dalar. Kanske begär jag för mycket av hösten nu igen?
Vi är några stycken vandrare. Som hör varandra mer än ser. Franska röster framför. Amerikanska bakom. Kamerafästet på ryggans rem förblir ganska oanvänd ändå. Trots att jag fick dimma på min dag.
Min sula glider en gång. Men det finns vajerräcken nästa överallt. Och jag har ett stadigt tag. Det ska nog gå bra det här med. Fastän jag nu vandrar ensam.
Första tunneln. Bra, då vet jag var jag är. Ägnade en stund åt att studera kartan innan jag gick. Och fota av den, för den delen.
Och på andra sidan! Dimman är borta! Dalen öppnar sig. Jag är tacksam. Amerikanerna som jag hört, materialiseras och tar selfies. Fransmännen skalar av några lager.
Trappor, stup och vajrar. Vi vandrar vidare. En krökt tunnel. Tur man har ficklampa på mobilen. Plötsligt känns det inte lika absurt längre med det vår levadaguide berättade om, att han ibland har turister som vägrar gå in i tunnlarna. Jag fattar grejen där jag går ensam i mörkret med min ficklampa.
En fransk familj med tre barn, den yngsta, en flicka, ser inte ut att vara äldre än sju, kör om. Men jag stannar ju och fotar så mycket, inget konstigt med det. Alls faktiskt.
Vi tappar oroväckande många höjdmeter. För allt ska tas igen. Before the fat lady sings. Som det heter. Testar min höjdmeter-app. Men vet ju inte om den visar rätt.
Så börjar stigningen. Branta ståltrappor, närmast stegar. Klungan tätnar, vi går alla på led nu, uppför, uppför. Flera hundra höjdmeter plockar vi. Jag flåsar och svettas. Trots att jag nu går i kortärmat bara. Ett krön. Och benen skallrar nästan. Vi rör oss runt berget vi ska bestiga. Långsammare takt uppåt nu. Här har skogen brunnit. Träden är döda nakna spökträd, medan resten av naturen redan hunnit ikapp.
Nu kommer avtagsvägen som jag ska ta på nerväg. Mot parkeringen där jag stämt träff med min chaufför. Jag tar vänster.
Sista biten kvar nu till Madeiras högsta topp. Jag ser ju själv att jag kämpar mot tiden. Molnen sveper in även här. När jag tar klivet upp på toppavsatsen, är den en värld av ulligt vitt. Utsikten är noll i samtliga väderstreck.
Jag begär för mycket av hösten. Det behövs ju ingen utsikt just här. Jag har redan fått min andel.
Sätter mig ner. Messar min chaufför. Där fick han minsann. Välbehållen och före schemat, står jag på toppen. Det får han tugga i sig bara!
Packar upp min matsäck. Går direkt på sockret. Kakor, banan, mandarin och KitKat. Kroppen vet bäst vad den behöver. Sådetså.
Nu öppnar sig toppen igen. Utsikt norrut mot Santana och havet.
-I am the f-cking king of the world!
Nedstigningen till närmaste bilväg och parkering vid Achada do Teixeira tar 1 timme. De ”vandrare” jag möter nu har axelremsväskor och loafers. Inga Portugal-mössor, ingen nödproviant och inga packade regnkläder.
Jag tittar deltagande på dem när vi möts. För de har gått miste om så mycket. Är inte lika hardcore och hårdkokta. Som jag. Och den 7-åriga franska flickan.
Fakta om vandringen
Vandringen från Madeiras tredje högsta topp, Pico do Arieiro till den högsta, Pico Ruivo är endast 6 km lång men betecknas som ”hard”. Man börjar på 1818 m.ö.h, men går upp och ner ett antal gånger med en sammanlagd nedstigning och uppstigning på 1000 meter. Man avslutar på 1861 m.ö.h. Leden tar någonstans mellan 2 och 4 timmar beroende på förutsättningar och hur snabbt man går. Själv gick jag på 2,5 timmar ungefär.
Sedan följer en timmes relativt enkelt vandring till Achada do Teixeira för att nå närmaste väg och bilparkering.
För att kunna göra denna vandring måste man alltså ordna skjuts till startpunkten och sedan upphämtning vid slutet. Detta ordnas enklast genom att låta hotellet boka en taxi. Min taxitur kostade totalt 80 Euro. Chaufförerna på Madeira är mycket vana vid att hämta och lämna turister för olika vandringar och hämtningen arrangeras vid telefonsamtal, sms eller WhatsApp.
Använder man istället hyrbil får man gå tillbaka till Pico do Arieiro i stället för till Achada do Teixeira. Funkar ju det också förstås.
Läs alla våra inlägg från Madeira här och om alla våra vandringar runt om i världen här.
Gillar du också att vandra på resa? Glöm då inte att gilla 4000mil på Facebook.
Resan genomfördes som en pressresa i samarbete med VisitPortugal och Madeira Promotion Bureau.
Så otroligt vackert! Men jag hade nog varit livrädd för att halka, trots vajrarna.
Det var lite slirigt där på morgonen. Men man får gå lugnt och försiktigt bara, så ordnar det sig.
Det ser jättevackert ut! Så härligt med vackra vyer och även med vädret som man inte riktigt rår över! Älskar det när det blir av med vandringar och turer i naturen på våra resor, skulle önska det blev oftare bara!
Vi älskar också verkligen natur och vandring och tar alla chanser som finns till detta på resa.
Häftigt!! Wow vilken prestation. Anar att adrenalinpåslaget kan vara stort i tunnlar, längs vajrar och på toppen. Fantastiska bilder (som vanligt 😊)
Tack! 🙂 a det kändes verkligen mäktigt att få göra detta.
Vilken vandring och vilka foton!! Tack för detta,
Tack själv! 🙂
Vilket fantastiskt sagolandskap!
Ja underbart! 🙂
Jösses vilken vandring! Att du vågar ge dig iväg själv på sådana extrema vandringar….ja du måste älska det!
Intressant att läsa! Maken o jag gillar också att vandra, men i jämförelse med detta skulle jag kalla det vi ägnar oss åt för ”promenader”🤣
Fast det var inte så farligt som det ser ut tror jag. Det var ju trappor och vajerräcken överallt. Fast man får ju inte vara höjdrädd.
Men att vandra är alltid en höjdare. Oavsett svårighetsgrad. 🙂
Åh, så fantastiskt vackert! det verkar ha varit en tuff vandring.
Ja det var några tuffa partier, men eftersom vandringen inte var så lång så gick det bra. 🙂
Jag och min sambo besökte Madeira för någon vecka sedan och gjorde samma vandring som du, men gick returen tillbaka samma väg vi kom tillbaka till Pico do Arieiro. Vandringen var ortooligt vacker trots att vi hade molnen med oss största delen av vandringen. Hela vandringen gick för oss på 6h, inklusive fotopauser andningspauser och lätt lunch på Pico Ruivo.
Jag hade stor hjälp av ditt inlägg om vandringen före resan men vi tvivlade länge på om vi kunde göra returen (vi hade hyrbil och ville gärna använda den istället för taxi). Men jag ville slänga in en kommentarer till nya Ruivo vandrare och säga att det är mer än möjligt att gå returen! Jag är inte vältränad och var helt slut den sista biten men det var bara att bita ihop och se omkring sig så kom krafterna tillbaka 🙂 Kom ihåg att starta i tid och ta med mat så fixar man det. Happy hiking 🙂
Kul att ni gjort den turen! Återvägen borde kanske vara lite med nerför och lättare? Det enda jag tänkte på var trapp/steg passagen. Om det är många vandrare kanske man får vänta att ta på att det blir fritt så att man kan gå ner? I och med att de flesta går uppför där?
Men det är ju en förmån att få se all vacker utsikt en gång till. 🙂
Vi startade tidigt, kanske 8 tiden på morgonen. Då var det väldigt lugnt å vi fick i stort sätt gå hela vägen själva vilket var så härligt, ensam i bergen! Det var mycket mera rörelse på tillbakavägen och ja, vi fick stanna vid få tillfällen för att låta folk komma förbi men jag såg dem som en extra andningspauser 😁
Svårt att säga vilken väg som var tyngre, men det var mera trappsteg vi Arieiroänden så man fick verkligen kämpa in i det sista! Men SÅ värt, skulle gärna gå den igen!
Hittade din blogg via en annan blogg. Just Madeira är en av våra resor på vår bucket-list. Dit vill vi och vandra inom några år och du visar ju en fantastiskt härlig vandring. Såna där vandringar vill man ju ha så fint väder som möjligt på för utsiktens skull. I somras när vi vandrade i Österrike var det en vandring som vi lyckades få fint väder på vid tredje försöket. Gillar ni vandring kan jag rekommendera Rocky Mountain i Kanada, där hittade vi många spännande och fina leder. Men ni verkar ha varit nästan överallt 🙂
Hehe, inte riktigt överallt. Än. 🙂 Tack för tipset, det kan bli en nationalparksresa i USA om några år.
Den här vandringen på Madeira blev rätt häftig med dimma också.
Vi var där i slutet av februari, gick knappt halva vägen sen vände vi tillbaka. Vi mötte en svenska som sa att det var långt kvar, och när man då skulle tillbaka samma väg, så vände vi om. Vi hade hyrbil som stod och väntade. Lite synd tyckte jag. Vi tog god tid på oss, många fotograferingsstopp, vilken utsikt och vilken natur! Helt fantastisk upplevelse, den bästa på hela veckan! Vi hade lite molnigt, och mycket sol på vägen ut, mer moln på vägen tillbaka. Vi är sugna på att resa tillbaka igen när Corona har lagt sig, och då vill jag göra hela vandringen.
Åh vad tråkigt att behöva vända. Fast den häftigaste delen av vandringen är nog den i början.
Wow vilken spännande vandring och fantastiska bilder, läckert med dimman/molnen. Skulle gärna vilja resa dit o vandra men då får jag försöka övervinna flygrädsla och Madeiras flygplats🤭
Ja det är verkligen en fantastisk vandring!
Du får tänka på att massor av plan landar på Madeira hela tiden utan några som helst problem. 🙂
Wow, blev helt tagen av texten och bilderna. Fina beskrivningar över din upplevelse, jag blir så sugen själv. Har bestigit min första topp i Sverige några dagar sedan, och känslan var obeskrivlig. Vill mer mer och mer. Du fångade precis den viljan och känslan jag hade själv. Hit vill jag också en dag!
Visst är det härligt med toppbestigningar. Man blir alldeles ”hög” 🙂
Klart du ska hit någon gång och uppleva denna vandring.