Att vandra Fishermans Trail / Rota Vicentina i Portugal – 3 bra förslag på rutter

Jag åker till Portugal för att vandra Rota Vicentina.

Den där vandringsleden som jag läste ett par rader om för flera år sedan och sedan inte kunnat släppa tanken på. Jag provar tre olika avsnitt. Eller kanske tre och en halv, för jag kan ju inte motstå att provvandra lite uppe vid startpunkten i Porto Covo också redan första dagen.

Rota Vicentina är en vandringsled genom Alentejo och Algarve i Portugal på sammanlagt 445 km. Dels finns Fishermans Trail som går längs med kusten och dels finns Historical Way som går genom inlandet.

Farol da Cabo Sardao – Zambujeira (9km, 2h)

Jag blir avsläppt vid fyren. Farol da Cabo Sardao. Långsamt dag för dag pusslas portugisiskan ihop. Farol är dagens ord. Fyr.

Nybyggda trätrallar leder till utsiktpunkter och informationstavlor. Jag är immun mot de där flora-tavlorna. Kan inte intressera mig för vilka växter som växer någonstans förrän jag själv sett dem live och undrat över dem. Vad heter busken med vita blommor som blommar i hela Portugal just nu? Först då vill jag veta.

Jag läser ofta på om saker efter att jag varit där. När jag blir nyfiken och börjar fundera. Före är det det visuella som drar i mig. När jag sett fotot.

Som vanligt har utsiktspunkten inte den bäst utsikten. Man måste gå bortanför, ut på klipporna för att det ska hänt nåt.

En liten hund möter mig på trätrallen. Ser riktigt renrasig ut. Välnärd och avlusad. Halsband med bjällra i. Det syns att den har väntat på just mig. Vet inte till sig av glädje när jag äntligen kommer. Krumpsprång och utfall i luften. Jag spelar med. Lajar lite. Busar, kliar på magen. Men sen får det vara bra.

-Höpp! som jag säger till Trulle därhemma för att markera. Nu är det bra, hem med dig! För nu ska jag vandra.

Men hunden är inte mottaglig för några Höpp! Här ska inte lommas hem utan här ska ju också vandras.

Jag ignorerar hunden så gott det går. Börjar min vandring. Fishermans Trail är de delar av Rota Vicentina som går längs med havet. Just denna del av leden är en ganska bred grusväg snarare än stig. Den går en liten bit upp från klipporna. Sedan löper mängder av småstigar kors och tvärs i buskarna längre ner mot klipporna. Den vandrare som, liksom jag, är på jakt efter de mest dramatiska vyerna och närkontakt med klippkanten småspringer alltså fram nere på dessa stigar istället. Dubbla avståndet blir det säkert man tillryggalägger på detta sätt. Ut på uddar, tillbaka igen, byta stig, prova nästa, gå tillbaka. Och så ibland upp på den riktiga leden.

Dramatiska klippor. Skummande vågor. Ibland en sandstrand långt där nere. Som sjöfåglarna äger.

Vi suger in allt med alla sinnen. Är i vinden och vågorna och måsarnas, som passerar förbi på samma höjdmeter, skrik. Jag och hunden. Dagens två vandrare. Ibland är jag före. Ibland han. Ibland tror jag att han gett upp. Men så hör jag bjällran igen.

Så ser vi den första. Storken som byggt sitt bo högst upp på en konformad klippa. Ingen landkontakt. Här är hennes duniga, fjuniga unge helt säker. Fler storkbon följer. Vi smyger närmare där vi kan. Hoppas att storken inte känner sig hotad av vår närvaro. Tar ett foto, smyger lite till. Hunden och jag. Jag har med sträng min skickat hem honom 100 gånger. Det har inte hjälpt. Har man bestämt sig för vandringsdag så har man.

Leden tar 2 timmar ändå. Som den ska ta. Fastän jag sprungit fram och tillbaka på alla de där småstigarna. Stannat och fotat 100-tals gånger. Suttit ner och andäktigt tagit in klipporna, havet och storkarna.

Jag har förberett ett försvarstal. Om hur jag ofrivilligt blev med hund. Nu ska jag gå in en sväng på mitt hotell, Herdade do Touril. Dricka ett glas färskpressad apelsinjuice, ta ett sånt förföriskt litet portugisiskt bakverk. Och be någon skjutsa hem hunden, 9 km bort.

Jag vänder mig om. Och hunden är… borta.

Monte da Estrada route (14km, 4h)

Vädret kunde ha varit bättre. Det är till och med regn-jacka på där ett tag. Jag, Paula och Paulas hund Candy är vandringssällskapet för dagen. De där buskarna översållande med stora vita blommor följer oss överallt. De är utmärkta att elda med får jag veta. Buskarna alltså. Inte blommorna. Vi vandrar över tre kullar. Varav den fösta pryds av ett litet kapell på toppen. Utsikt över Portugal landsbygd. Vi befinner oss en halvtimme inåt land. Där Rota Vicentina ömsar skinn och inte längre är den brusande, djärva Atlantens sällskap längs Fishermans Trail.

Paula har en ecolodge, Figueirinha Ecoturismo. Allt drivs av solenergi på lodgen. Gästerna äter tillsammans varje kväll. Det finns vanliga rum och så de två afrikanska tälten. Och storslagna planer på trädkojor.

Leden vi går är ny för i år. Vi möter får som betar och candy får tag på vallningsgenerna där ett tag.

Korkekarna. Alla märkta med varsin siffra. För året då barken senast skalades av. Portugal producerar och exporterar kork till hela världen. När det är säsong är det svårt att tjäna bättre pengar på landsbygden, än som korkeks-skalare. De äldsta träden vi ser är 500 år. En korkek kan leva och producera länge.

Vi stannar vid en brunn. Äter vår matsäck och dricker girigt av vattnet vi fiskar upp.

Paula är född i Mocambique. Familjen såg sig tvugna att lämna landet efter revolutionen. 1 miljon människor kom till Portugal från kolonierna under 70-talet. De var föraktade och fick inga jobb. Idag tänker ingen på vem som en gång kommit från Mocamique, Kap Verde osv.

– Jag tänker på det nu när folk förfasar sig inför att ta emot 5000 syrier, säger hon. Det är ingenting! Portugal klarade 1 miljon!

Amado Beach route (8km, 2h30)

På Amado Beach råder febril aktivitet så här på morgonen. Folkabuss efter folkabuss anländer. Solbrända surfare, dreadlooks. Bikinis och coola tatueringar. Frukostar dukas upp på campingbord. Inne i bussarna står flaskorna kvar från igår.

Det här är surfarnas strand. Utrustning hyrs ut. Surfingskolorna anländer från den turisttäta sydkusten med vans och deltagare.

Själv är jag inte här för surfingen. Jag är här för att vandra förstås. Rota Vicentina satsar på cirkulära rutter nu. Flerdagsrutterna har lockat ”hard hikers” i flera år nu. De vandrar hela dagen, sover. Vandrar vidare nästa dag. Bryr sig inte om lull-lullet. De cirkulära rutterna är för ”Soft hikers”, som jag själv. Vi som vill kombinera lite. Vandra, bo bra, äta gott och varva med kulturella upplevelser. Eller bad.

Jag, Martha och Carla ska bli de första vandrarna på denna rutt. Helt ny och obeprövad. Första ledmärket är inte ens på plats än, för att ingen ska börja gå innan allt är klart.

Vi vandrar uppåt på klippan i slutet av stranden. Mot vindarna, havet och ensligheten. Hittar nästa strand. Öde. Endast ett par fotspår rakt över. Bortanför varje exploaterad strand finns alltid en öde. Det gäller bara att finna den.

Svänger inåt land. Blommor, ödehus och ruiner. Vi ska testa ledmärkningen. Kommer folk att hitta? Vi är försökskaniner! Ibland blir vi osäkra. Blir stigfinnare, nosar som hundar. Springer en bit in på stigar. Vänder igen om vi inte får upp vittringen.

Mot havet igen. Vi vandrar en bit ovanför stranden. Försöker allt vi kan att inte låtsas om nakenbadaren som tror att han är osynlig bakom sitt vindskydd. Han har rätt, dvs om man inte kommer ovanifrån, som vi.

Det blir en hamburgare till lunch idag. Ihop med de coola kidsen på beachen, innan jag styr hyrbilen mot nästa anhalt.

Läs alla mina inlägg om Rota Vicentina här.

Glöm inte att gilla 4000mil på Facebook och Instagram om du vill ha mer reseinspiration i dina flöden.

---

Resan till Portugal genomfördes som en pressresa i samarbete med VisitPortugal och Rota Vicentina