Christofer är som sagt hemma igen och livet har gått in i en ny fas.

Jag jobbar heltid igen, efter att först ha varit sjukskriven från jobbet heltid och sedan 50%. Sjukgymnaster och logoped kommer på hembesök och tränar. Jag sköter ruljansen som jag är van. Efter 10 år som självgående förälder. Det känns vant och egentligen ganska självklart att återgå till mitt normalläge. Att vara den som handlar julgranen, skottar snön och sätter upp utebelysningen. Det vill säga om det nu alls ska bli gjort.

Jag tänker att det ändå fanns någon liten mikro-process i bådas våra hjärnor, som nog trodde någonstans, att bara vi kommer hem, så blir allt som vanligt. Det blev det förstås inte, utan tvärt om.

Men det finns ändå något meditativt med vårt liv just nu. De basala tingen och göromålen har blivit viktiga igen. Vi gläds och nöjer oss med det som vi förut kanske inte ens lade märke till. Och samtalen som vi tar oss tid till. Lindar in oss i. Söker skydd under. Livnär oss på. De som vi inte alltid gav oss tid till. Eller unnade oss. Förut.

Äntligen. Vintergymet är levererat!

Och nu inser jag att jag har glömt att berätta för er! Christofer kan äta och svälja igen. Inte som förr än, men ändå. Enorma, vidunderliga och sällsamma framsteg.

De kom direkt efter magoperationen faktiskt. Vi som var inställda på månader utan mat via svalget. Och så började han, direkt efter operationsfastan, helt enkelt bara att äta.

– Det är nästan pinsamt, viskade han i telefon till mig i tisdags kväll. De som kostat på mig en operation och allt. Men jag åt både lax och potatis.

Och på den vägen är det. Mag-knappen används mest som extra vätskeintag, eftersom vanligt vatten konstigt nog fortfarande är svårast att svälja.

Logopeden, en erfaren och trygg kvinna, var helt chockad i veckan.

– Det måste jag säga, det trodde jag inte. Men jag fick helt fel!

Måltiderna kommer heller inte gratis, måste vi även säga. Christofer får kämpa en hel del. Och all mat funkar inte. Vi försöker hitta lättsvalda rätter. Bakad potatis, rotsaksgratäng, lasagne, soppa.
Men ändå liksom. Men ändå!

 

Tags

9 Comments

  1. Johan på jobbet

    Skönt att det går framåt! 🙂 Hoppas det fortsätter så och att ni får en fin jul – hinner Christofer bemästra julskinkan, tro? 🙂

  2. Lena weber

    Hej jag har länge läst era reseberättelser vilket alltid har varit intressanta. Och nu får jag läsa om Christofers kämpiga resa tillbaka, glädjer mig å era vägar när det går framåt för Christofer. Önskar er en bra och lugn Jul och hoppas på det bästa när det gäller Christofer.

  3. Therese Orsenmark

    Hej! Råkade hitta din blogg via en resesida på Facebook. ”Vi som gillar att resa”. Ser att din man är fänrik Yourstone. Han var vår instruktör när vi gick GUF i Umeå nu i november. Jag kan tala för alla elever som hade Fänrik Yourstone att han är en fantastisk ledare och instruktör. Lugn, pedagogisk och väldigt snäll fast han är auktoritär och väldigt respektingivande. Det gör mig fruktansvärt ont att läsa vad som drabbat honom. Jag önskar honom all bättring och att han återigen ska kunna lära ut sin fantastiska kunskap på sitt sätt. Det är tack vare fänrik Yourstone som jag klarade ak4:an. Varmaste hälsningar Therese Orsenmark

  4. Marianne

    Än en gång- du skriver så fint, berörande och läsvärt Gunilla
    Jag följer er nya ”resa” och gläds åt framstegen på håll eftersom jag följt er blogg under 2018
    Nu önskar jag er en fin och God Jul !

  5. Markus Umefjord

    Så skönt att höra att det går framåt med sväljandet Christofer! Tänker ofta på dig och håller tummarna att det fortsätter i samma positiva riktning. Vill också passa på att önska en riktigt god jul och ett gott nytt år till hela familjen!

Leave a Comment

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *