Jag berättade för några veckor sedan om vår hund Trulles dramatiska färd ner till Sundsvall för att kolla upp en eventuell tumör i strupen.

Läs inlägget här.

Hur har det då gått för Trulle sedan dess?

Jo, efter Schweiz åkte Trulle och jag ner till Sundsvall på nytt. Nu var även Alva med. Denna gång hade vi en bokad tid. Vi skulle vara på plats redan 9:00, så kvart i sex rullade bilen från Umeå. Vi åt frukost i bilen på vägen.

Trulle lämnades in och Alva och jag kunde sedan åka därifrån. Man trodde att Trulle skulle kunna påbörjas runt lunch ungefär. Sedan skulle veterinären ringa när Trulle var sövd och man kunde ta sig en titt i halsen obehindrat. I värsta fall skulle det bli dödsdom redan då. Om det man såg var bortom all räddning.

Vi satte oss några timmar i loungen på Hotell Södra Berget. Fördrev tiden bäst vi kunde. Åt lunch på Södra Berget.

Nu började vi bli riktigt nervösa, sneglade mer och mer på telefonen. Ringer han inte snart?

Gick ut på en promenad. Hittade Tarzanstigen, en äventyrsstig för låg- och mellanstandieåldern. Perfekt för oss med andra ord. Vi klättrar, svingar och balanserar oss igenom stigen.

Inget samtal.

– Om vi kör upp till Birsta köpcentrum, så ringer han nog. Kommer jag på. För då är vi på fel sida stan.

Sagt och gjort, vi kör till Birsta. Hinner bara in på Stadium för att kolla kajakshorts till mig, så ringer veterinären.

Trulle är sövd nu. Är väldigt trång i halsen. Så det kommer att vara en stor risk med att väcka honom. Inte säker att han överlever det. Så att vi är beredda. Han ska ringa tillbaka om en halvtimme igen. Då vet han om Trulle har den aggressiva tumörformen. Den som de var allra mest rädda för i Umeå. I så fall är det bäst att aldrig väcka honom.

Vi försöker köpa böcker till Alva. Och temuggar till stugan. För att hålla oss sysselsatta.

Så ringer han igen. Trulle har inte den aggressiva tumören. Om det är någon annan tumörform måste avgöras på labb och det tar två veckor att få svar därifrån. Man har börjat väcka Trulle. Det verkar gå bra. Men det bästa brukar vara om vi kommer på en gång. Så att han ser bekanta ansikten.

Vi kastar oss i bilen. Kör tillbaka över Sundsvallsbron till djursjukhuset i Kubikenborg. Trulle ligger inlindad i en fleecepläd med tassmönster. Vaknar bra i våra armar. Får nya mediciner utskrivna. På en timme får vi åka hem med honom. Då är han utom fara efter sövningen.

Sedan följer två veckor när Trulle mår okej. Orkar inga långpromenader, men annars så.

I fredags ringer veterinären igen. Provsvaren har kommit och man har inte hittat några tumörceller. Hurra, alltså. Fast vad det nu var han hade i halsen måste ju läka ordentligt. Annars väntar nya undersökningar. Och nya sövningar.

Så ja, det har gått bra för Trulle, men faran är kanske inte riktigt över än.

4 kommentarer

  1. Vad fint han mår bra och hoppas det får förbli så länge till.
    Alltid jobbigt när våra djur blir sjuka.

    • Gunilla Yourstone

      Ja det är så hemskt! När man inte vet säkert vad som är fel heller. 🙁

  2. Åh dom ögonen!!! Vad skönt att allt har gått bra!

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *