Det blir lätt långa romaner och monologer när jag ska försöka svara på det. För det är inte så enkelt.
Christofer fick sin stroke i hjärnstammen, dvs hjärnans ”skaft” ner mot ryggmärgen. En av de farligaste platserna att få en stroke på, för detta är hjärnans sambandscentral som sköter kommunikationen med övriga delar. En stor stroke här ger totalförlamning, och annan extremt omfattande förödelse.
Men Christofers stroke var i ett väldigt litet blodkärl och kunde hejdas i tid, tack vare att han befann sig 10 minuter från Sveriges bästa sjukhus, förstod vad som drabbade honom och fick skjuts in.
De problemområden han har är stark yrsel och balansproblem, problem med ögonrörelserna (som gör att han helst blundar hela tiden), koordination på höger sida av kroppen, känselbortfall på väster sida, samt det som för honom själv är värst; att han inte kunnat svälja. Alla dessa problem är typiska för just stroke i hjärnstammen.
Det som vållat oss mest oro är faktiskt sväljandet, eftersom läkarna inte velat ge någon prognos runt detta och eftersom vi inser vilken otrolig påverkan på livskvalitén det skulle bli att aldrig mer i sitt liv kunna äta eller dricka. Att ständigt gå omkring och spotta saliv är väl heller ingen drömsituation.
Man har inte ens tänkt tanken förut, att vara tacksam över sin sväljfunktion. Förrän den plötsligt inte finns där. Det är mycket man tar för givet.
Nu efter 5 dygn har han gjort framsteg inom samtliga områden och blivit bättre.
Första dygnet låg ha stilla på väster sida och blundade helt tiden. Hans arm for okontrollerat när han försökte greppa saker, det gick vägen först efter några försök. Hans röst var förändrad när han pratade.
Nu rör ha sig mer i sängen, byter sida. Koordinationen i armen har blivit lite bättre. Han kan sätta sig upp själv och kan sitta upp på sängkanten utan att få yrsel och utan stöd. Första gången ville han tippa omkull åt höger. Ögonen är mest stängda med öppna ibland ändå. Och idag måndag stod han till och med upp en kort stund, mellan två sjukgymnaster.
Rösten är tillbaka mer som vanligt och han pratar mer och med styrka i rösten. Även om hans skämt ofta går under radarn på sköterskorna, som är mer den vårdande, moderliga typen, så kan vi två sitta och fnissa ganska mycket. Pratar om att jag ska göra en Papphammar med rullskridskor bland alla droppställningar och slangar. Försöka tänka ut den allra äckligaste maten som han ändå skulle kunna tänka sig att äta nu, bara han fick svälja. Skorpionerna i Kambodja? Sill kokt i svagdricka, som i Historieätarna?
Sist men inte minst, idag måndag har han för första gången kunnat svälja. En liten, liten klick blåbärskräm slank ner. Sen kan det ändå vara en lång väg via flytande och passerat innan han får äta sin första riktiga portion mat. Men detta kändes ändå som ett fantastiskt genombrott.
Han kontrolleras tätt. Syresättning, blodtryck, kroppstemperatur. Massor av blodprover. Röntgen i tillräcklig omfattning för att vi ska känna oss trygga i att någon reflexväst lär inte behövas i vinter. I början väcktes han varannan timme på natten för att kontrollera att han fortfarande kunde röra armar och ben. Nu får han sova och kontrollerna är mer sällan.
Hela han är full av slangar. Dropp, sondmatning och kateter. När kroppen är overksam kan det bli följdproblem annars med tarmar, njurar osv.
Läkarna är försiktiga med utfästelser. Det finns inga garantier. Men vi och läkarna tror att oddsen för att komma tillbaka till ett någorlunda normalt liv ser hyfsade ut. Men det kommer att ta sin tid. I stroke-världen pratar man månader och inte dagar.
Sen kan det ju mycket väl bli så att han inte kan träna taekwondo mer. Hur det blir med vapenlicensen och hemvärnet vet man ju inte heller. Kanske kommer han inte att orka jobba heltid igen. Kanske kommer han aldrig att känna skillnad mellan varmt och kallt på vänster sida igen. Men allt sånt är trivialiteter som vi inte bryr oss om.
Försiktig men ändå ljus tro på framtiden då låter det som. Vilken otrolig tur att han förstod vad som var på gång och att det var så nära till sjukhuset, sådant är rätt avgörande och där hade ni verkligen oddsen på er sida.
En stund i taget, ett framsteg åt gången … Låter bra att ni kan fnissa tillsammans, jag tror sådant är mer viktigt än man kan tro i en sådan här kris.
Kram på er och fortsatta varma tankar från mig och Stefan.
Tack, ja gårdagen var ljus och positiv. Hoppas på liknande utvecklingskurva de kommande dagarna.
Det låter dramatiskt det där, men ändå skönt på nåt sätt att det går framåt. Om än i små små steg. Skönt att få lite uppdatering. Tänker på er!
När man får höra sånt här så får man helt klart en tankeställare på hur man lever. Eller snarare har levt. Med mycket stress och tankar på morgondagen istället för här och nu. Så viktigt att ta hand om sig och värdesätta nära och kära!
Kram Lena
Ja det går framåt och vi hoppas på det bästa. Men nöjer oss med det näst bästa.
Jag hoppas innerligt på ett tillfrisknande. Tänker på er. //Linda på jobbet
Tack. Det ska nog bli bra.
Tack! Jag glömmer aldrig presentationen av dig som han gjorde på bloggen 🎈Det tar lång tid vet jag av erfarenhet, men han är ung och stark. (Djävla skit det som hände rent ut sagt! Morrrrrr!) Stor kram!
Tack, ja det kommer nog att ordna sig så småningom. Vi kämpar på.
Vi har ett bra sjukhus i Umeå.
Låter som Christofer får den bästa omvårdnaden.
Hoppas allt ska gå åt rätt håll om än det kan ta sin tid.
En resa med små viktiga steg.
Kramar till er.
De är fantastiska här på Strokecenter. Ett stort team som ständigt fixar och aktiverar.
Vilket hoppfullt inlägg! Hoppas allt fortsätter gå åt rätt håll, ta hand om varandra och det ni har! Kram
Tack. Gårdagen var verkligen ett genombrott. Idag är han tröttare men har ändå varit uppe flera gånger och gått några steg.
Det går åt rätt håll låter det som. Vi tänker det bästa! Min pappa fick en stor stroke vid 57 och jag känner igen mycket av det du beskriver. Bl a humorn, som är en oslagbar tillgång och ett fantastiskt redskap. Och håller med: han är på rätt ställe, här får han bäst vård! Tänker p er! ❤️
Ja tror också på humor och en pragmatisk livsåskådning. Det som har hänt har hänt, nu jobbar vi härifrån.
Åh. Så overkligt detta. Går inte att föreställa sig. Stor kram <3
Tack Jennifer.
Håller tummarna för er och hoppas att allt blir så bra som det bara kan bli. /Johan på jobbet
Tack Johan.
Jag är glad att det går framåt för Christofer, och håller tummar och tassar att han blir så bra som det bara går.
Sänder varma kramar till er båda! <3
Tack Josefin.
Styrkekramar till er!!
Tack.
Va skönt med lite ljus i tunneln!
Ja det går ändå framåt.
Vet inte riktigt vad jag ska skriva, men vill ändå säga att jag tänker på er och hoppas att allt blirså bra det bara kan bli även om det tar tid.
Tack Helena.