Ett känsloladdad jubileum – Idag är det 1 år sedan Christofers stroke

Många strokare verkar ha ett komplicerat förhållande till sin årsdag. Få verkar helt glömma bort den och inte bry sig. Det är en dag när man minns, när man är lite extra rädd att det ska hända igen. Också en dag när man summerar. Hur långt har man kommit? Vad är kvar?

Andra ser dagen som sin andra födelsedag. Dagen när livet trots allt fortsatte och man fick en chans till. Chansen som andra inte fick.

Läs också: Christofer har fått en stroke

Jag vet inte riktigt om vi direkt har bestämt oss för hur vi ser på dagen. Om vi alls ska se på dagen på något särskilt sätt. Helt klart verkar det mest vara jag som dels är orolig för en ny stroke och dels som nojar över datum eller annat magiskt tänkade, som jag skrivit om förut. Typ ”om jag slutar oroa mig för en ny stroke så kommer det en” eller ”om jag går ur strokegrupperna som vi är med i på FaceBook så kommer en ny stroke” osv.

Men dagen till ära kan vi väl unna oss att prata lite. Om året som gått, om hur det känns och om hur stroken förändrat oss.

Gunilla:
Visst har det väl gått bra ändå, jag menar du har ju ganska mycket återhämtat dig fysiskt?

Christofer:
Ja men absolut. Att jag skulle bli så här bra, det hade jag inte kunnat föreställa mig de där första dagarna på sjukhuset. Jag tänkte att jag får vara nöjd om jag kan hasa mig fram med rullator från och med nu.

Är det sant, tänkte du så? Vad hemskt! Nej jag var alltid säker på att du skulle kunna gå igen. Benen funkade ju, och balansen, den sa de ju skulle ge med sig.
Däremot var jag mer oroad av sväljfunktionen. För då blev läkarna tysta och började humma när man frågade om den. Och jag tänkte på vilket uselt liv det skulle vara. Att aldrig mer kunna äta eller dricka.

Men vad har du kvar nu?

Att gå obehindrat i trappor. Och att kunna springa. Att hålla balansen bättre. Nu vinglar jag ju direkt när jag utmanar mig.
Och sen har jag ju faktiskt lite, lite av det som kallas dysartri. Alltså att folk ofta frågar om när jag pratar. För att jag pratar lite tyst och lite nasalt. Även om detta blivit mycket bättre.
Att jag behöver sova så mycket. Fortfarande 10-11 timmar gärna. Det är svårt att jobba heltid så länge det är så. Då skulle man behöva gå och lägga sig direkt efter middagen varje dag för att orka.

Sen kan jag väl känna att jag är lite långsammare i tanken. Lite trögare så där. Och så högerögat som inte hänger med alla dagar.

För mig känns det som att jag inte riktigt vågar lita på att din hjärna funkar som den ska. Inför våra resor har jag förutom allt jag ska packa och hålla resa på inför resa för egen räkning, också känt att jag måste hjälpa dig och påminna dig om vad du ska packa med dig. Först komma ihåg att påminna och sedan komma ihåg att följa upp och kolla så att du verkligen packade det. Det brann nästan i huvudet för mig innan Nice för allt jag kände att jag måste ansvara för.

Och nu med renoveringen i stugan. Jag vet inte riktigt om jag vågar lita på att du har koll och jag kan släppa det, eller om jag borde vara där och följa upp dig. En stress och en oro.

Men du har ju också förändrats positivt i och med stroken?

Jag bryr mig betydligt mindre om vad folk tycker. Är mindre konflikträdd. Helt enkelt för att jag inte orkar engagera mig i konflikter och sånt längre. Det känns så oviktigt.

Jag tänker också att nu har du plötsligt tid för dina syskon. Förut så orkade du ju aldrig riktigt hålla kontakten med dem. Nu har du varit nere i Stockholm och Göteborg massor av gånger och träffat dem det senaste året.

Mmm

Men vårt förhållande då, hur har det påverkats?

Jag tänker att vi nog kommit närmare varandra. Även om vi var nära innan också. Fast innan var det så mycket annat som störde hela tiden. Sen har det ju varit lite problematiskt med min ångestmedicin, Cipralex. Den tar ju bort alla typer av känslor.

Men nu trappar du ner på ångestmedicinen?

Ja, från 2 tabletter dagligen är jag nere på 0,5 nu. Och tänkte ta mig ner till 0. Jag vill gärna ha tillbaka mina känslor. Blev lite rädd på din mammas begravning när alla grät runt omkring mig och jag liksom inte kunde känna något.
Men man måste skynda långsamt med sån här medicin. Jag kan få sekundsnabba ångestflashar nu när jag trappar ner, men det är tydligen normalt.

Jag tänker också att vi kommit ännu närmare varandra. Och att vi faktiskt, faktiskt var på väg lite åt fel håll innan stroken. Jag var helt inne i resorna och du helt i det militära. Vi sågs inte så mycket tiden innan stroken.

Annars kan jag tänka ibland att det är lite otäckt, men jag minns faktiskt inte riktigt hur saker och ting var innan stroken. Hur du var. Nu är det Stroke-Christofer som är det normala. Men du var nog tuffare, starkare och tåligare då. Det fanns inget du inte klarade. Och samtidigt lite skörare och mindre mogen, fast du inte förstod det själv. Då var du så rädd. För djupa och relationsmässiga diskussioner. Nu väjer du inte för några ämnen längre. 

Och nu ska du börja jobba 25%. En omställning även för mig som hunnit välja mig med en hemma-man. Som kan börja med maten och handla saker som fattas.

Ja vi får se hur mycket jag orkar av sånt när jag börjar jobba.

Hur tror du förresten att det hade blivit för oss om det var jag som fått en stroke och inte du?

Du har varit fantastisk. Jag tror inte att jag hade klarat det lika bra, kanske. Hur du tog hand om mig under ångestattackerna som kom i januari och februari. Du var så lugn och stabil. Jag hade inte gjort det lika bra.

Mm, ångesten känner jag också. Det har gått 10 år nu sen då när den härjade i min kropp. Du fanns där vid min sida då. Men som en liten, liten pojke. Rädd och skör. Jag fick skydda dig då. Istället.

Men om det varit tvärt om. Jag hade inte åkt ifrån dig till Uganda. Inte om du mått så dåligt som jag gjorde då.

Men jag hade ju inget val. Det var ju bara 1 timme kvar till avresa. Allt var klart. Alva skulle med, hade tagit ledigt från skolan. 4 personer hade fått ett pris som var beroende av att jag åkte dit och skrev. Hade du verkligen stannat hemma i samma situation? Det var ju omöjligt att stanna hemma. Om du bett mig några veckor innan hade det varit en helt annan sak.

Jo jag hade gjort det. För din skull.

Hm.

Men vet du vad? Grejen är att jag tror att det var bra att du åkte. Jag behövde det. Att känna att jag klarade mig själv. Att det gick bra utan dig. Det var det som fick mig lugn. Jag tror att jag mått betydligt sämre idag om du stannat hemma från Uganda.

Relaterade inlägg:

Idag skulle vi åkt mot Maldiverna och Kerala Christofer har fått en stroke Hur mår Christofer och kommer han att bli bra? Och livet svingar sin stora jävla gjutjärnspanna