Känns lite tungt att skriva och berätta om detta. Jag är rädd att ni ska bli upprörda nu.
Upprörda känslor, ilska, irritation och bitterhet är en lyx som vi själva inte har råd att unna oss just nu. Det kan man kosta på sig om man missat att fynda på Black Friday, om det blev dåligt väder på Holbox över jul, om hotellet låg längre bort från stranden än man trodde när man bokade. Men inte nu, inte för oss. Vi har bara råd med ödmjukhet och tacksamhet över livet.
Den 11:e februari 2016 satt vi på en öde uteservering i Mirissa på Sri Lanka. Vi hade tagit oss upp på en höjd vid en fyr, lite bortanför stranden och centrum. Vi ville se solnedgången. Plötsligt kom en stickande känsla inuti Christofers näsa. Sedan huvudvärk och en våg av svett. Han tog av sig skjortan för att den inte skulle bli genomblöt. Så småningom avtog symptomen. Hela förloppet tog kanske en halvtimme.
Vi tyckte att det var olustigt och obehagligt men hade inte aning om vad som kunde ha hänt.
Två kvällar senare var det dags att flyga hem. I incheckningkön kom symptomen tillbaka. Men nu lutade, liksom ”drog” hela han åt höger. Jag fick staga upp honom på höger sida för att han skulle gå rakt.
Via gatepersonalen slussades vi till flygplatsläkaren. Han satt i en lite skrubb och gjorde en primitiv undersökning av Christofer. Kollade att han kunde föra pekfingrarna till näsan osv. Friskförklarade honom, ”Du är nog bara lite överansträngd” och satte oss på planet.
Det där med överansträngd köpte vi inte alls, men var samtligt glada att få åka hem.
På Arlanda tog vi direkt kontakt med sjukvårdspersonal, men det fanns bara sjukvårdare och ingen läkare på plats.
– Det kan ha varit en stroke du haft, sa de. Vi rekommenderar att ni åker till närmaste akutmottagning. För om det var en stroke, kan det komma en till och då vill ni inte sitta på tåget till Umeå.
Vi satte oss alltså i en taxi till akuten i Uppsala. Stockholm hade ju varit närmare, men vi tänkte att då blir det närmare upp till Gävle sen där vi kan sova hos mina föräldrar.
I Uppsala fick vi vänta i flera timmar. Så fick Christofer till slut komma in, berättade om förloppet och vad sjukvårdarna sagt. Läkaren tog blodprov, som enligt hen såg bra ut, och skickade hem honom. Ingen röntgen.
Väl hemma i Umeå fick Christofer hög feber och kräktes. Detta varade i 3-5 dagar. Efter detta sökte han återigen läkarkontakt, denna gång på vårdcentralen. Även denna läkare friskförklarade honom.
Sedan sökte Christofer faktiskt läkare ytterligare en gång, något år senare. För att han tyckte att det var något som var fel. Han kände sig förändrad, trögtänkt. Inte ”i slag” alls liksom i huvudet. Denna gång blev diagnosen ”du är nog lite utbränd”.
Symptomen på Sri Lanka var ju snarlika med dem i torsdags, bara att nu var de ju mycket, mycket värre. Så det kom inte alls som en chock för oss när läkarna i veckan meddelade oss att de hittat en gammal ”mikro-stroke” på exakt samma ställe där den nya nu uppstod.
Vi har nu lite försiktigt hört oss för vad standardproceduren är om någon kommer in till akuten och berättar att man haft yrsel, huvudvärk och slagsida åt höger för 12 timmar sedan och det verkar som att man gör en röntgen då. Åtminstone i Umeå. Men i Uppsala, åtminstone den gången, valde man att inte göra det.
Det går ju i det här läget inte att undvika tanken. Om läkaren i Uppsala hade röntgat så hade vi kanske inte varit där vi är idag. Med rätt förebyggande medicinering hade denna stroke kanske kunnat undvikas.
Men det som har hänt, har hänt och det kan vi aldrig ändra på. Och mycket värre hade å andra sidan också kunnat ske. Så vi är inte bittra, utan ödmjuka och tacksamma att Christofer lever.
Det låter mycket märkligt att man inte röntgade med de symptomen. När jag för ett par år sen fick en bristning i en stor artär i nacken upp till hjärnan med pistolskottshuvudvärk, yrsel och kortvariga förlamningssymptom kastade sig läkarna över mig med röntgen, ryggvätskeprov mm. Dock försökte ambulanspersonalen avfärda det med att det var en panikångestattack. Nu gick det ju bra, annars hade det nog varit lätt att bli bitter.
Tänker på er och önskar en snabb återhämtning.
Ja tråkigt och konstigt, men man vet inte var vi hade hamnat i en alternativ värld.
❤
Tack.
Man får ju skrämselhicka så lättvindigt att skylla allt på stress Hu hu Hoppas för Er skull att fortsatt vård kommer att vara till belåtenhet🙁
Tycker att man inte ska diagnosticera utbrändhet på en patient bara utan vidare. Bättre att säga ”Jag vet faktiskt inte vad som är fel med dig. Så läkare jag är.”
Här i Umeå känns personalen mycket kompetent.
<3
Så fel! Men så rätt att inte fokusera på det nu.
Nej det finns annat som är viktigt.
Så hemskt tråkigt att höra om Christofers sjukdom men hoppas att han ska bli riktigt frisk och stark snart igen. Ni är så positiva och fina människor och har delat med er länge av era fantastiska resor som är så intressanta att läsa om! Önskar er bägge allt gott och många intressanta resor igen! Med varma hälsningar/Anita L.
Tack Anita. Det ska nog bli bra det här också. Så småningom.