Precis exakt samtidigt som Corona-viruset slog till mot Europa med fullaste kraft, gav Trulles hjärta upp. Vår fina lilla Cavalier King Charles Spaniel som bara fick bli 9 år.

Först kommer ju den omedelbara sorgen förstås. Över att för honom är det över nu. Det här som kallas livet. Och för alltid liksom, det var det här det blev.

Sedan den fysiska saknaden. Ingen att snava på i köket, ingen som snarkar på natten från hörnet vid min säng. Ingen som viftar när man kommer hem, vaktar matskålen vid 5. Ingen som behöver en promenad, ingen som skäller från trädgården och vill in. Ingen som på slaget 22, går upp för trappan och går och lägger sig med en djup suck i korgen.

Tajmingen för Trulle och oss var också ovanligt ooptimal, för de senaste månaderna skulle vi ju ha haft tid för honom som väl aldrig förr. Inga resor som konkurrerar, hemmajobb och promenader som ersatt gymmet. Just när fler människor än någonsin skaffar hund, så mister vi vår.

Vi har ju sagt hela tiden, att efter Trulle blir det ingen mer. Vi reser för mycket, har drömmar och planer på än mer inför framtiden. Och vår mesta hundvakt, pappa, har fyllt 85 år och kommer inte att vara ung och spänstig för evigt.

Men längtan kommer ändå. Efter lukten av hund, efter en blöt nos och en viftande svans. Efter oförbehållslös kärlek och entusiasm. Någon som verkligen vet och kan hur man jobbar övertydligt med kroppsspråket, som alltid är rädd att bli kvarglömd när bilen packas och som är beredd att göra precis allt för en Dentastix.

Vi har till och med annonserat i en hundvaktsgrupp här i Umeå, att vi kan vara jourfamilj om någon hundägare blir sjuk. Vi fick 100 likes och hjärtan. Men ingen liten fluffig hund att passa.

Så vad gör man? Tja ingenting, för en hund behöver kärlek, närvaro, lunchpromenader och någon som är hemma i 10 år minst. Kanske 15. Om inte den här Coronan har tänkt stanna här så länge. Om det börjar luta åt det, då slår vi till. Direkt.

Så här ser mina drömmar ut.

Etiketter

2 kommentarer

  1. Förstår er, som uppväxt med hundar finns alltid min längtan där. Jag är också barnsligt förtjust i cavalierer, så ni kan aldrig lägga ut för många bilder på Trulle! Precis som för er vet jag att vi inte har tid för en hund, vardagen tar för mycket tid just nu, det skulle bara bli synd om hunden. Men den där längtan….

    • Gunilla Yourstone

      Ja längtan finns nog alltid där, en gång hundägare, alltid hundägare. Men det är klokt att sätta hunden först.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *