Lulep Gierkav har gäckat oss länge. Ett maffigt berg i Stora Sjöfallets nationalpark. Ses från Stora Sjöfallets naturum, från Soldalen där vi vandrade förra året. Från sjön Langas och från snart sagt varje plats i Saltoluokta fjällstations närhet.
Jag har läst på om Saltoluoktas dagsturer. Idag är det söndag och vi tänker vandra till Pietsjaure och samevistet där. Men killen i receptionen kan meddela att caféet där är stängt på söndagar. Typiskt. Vart ska vi gå då?
– Lulep Gierkav! tycker receptionskillen. Det ser förvisso respektingivande och brant ut, men jag har ju läst att den ska vara förhållandevis enkel. Absolut, vi nappar på förslaget och ger oss av.
2 timmars vandring till bergets fot ungefär. Ju närmare vi kommer, desto mer undrar vi hur sjutton vi ska komma upp här. Så börjar själva bestigningen. Så brant att man får ta i med händerna här och var för att ta sig upp. Christofer inser ganska direkt att det här är inget för honom. Tar sig ner igen och sätter sig tillrätta på fjällheden.
Jag vill prova förstås. Gå åtminstone en liten bit, få utsikten åt andra hållet också. Kolla läget. En timme, säger jag till mig själv. Jag ger Lulep Gierkav en timme. Längre än så tycker jag inte att man kan låta Christofer sitta och vänta heller.
Klättrar i högt tempo, blir andfått och svettas. Kommer upp för den första branten och får den åtråvärda utsikten över Sarek. Lite klippklättring återstår och så första avsatsen. Som vi sett på håll. Minns jag rätt är det 3 avsatser på berget? Här uppe finns en liten tjärn. Nästa brant börjar i en snölega. Klockan börjar bli mycket och höjdmätarappen visar på 1000 meter. Lulep Gierkav är 1139 m.ö.h. Jag kommer inte att hinna längre. Vänder tillbaka ner till Christofer.
Tillbaka högst upp på den där första branten där Christofer vände möter jag en ensam man. Vi hejar, passerar varandra. Hinner jag två minuter? Sen hör jag ett skri! En skräck-skrik, det behöver ingen översättning.
Jag vänder mig om. Vad har hänt med mannen? Men han klättrar vidare ovanför mig. Det var visst falskt alarm. Ett det-var-nära-ögat-skrik. En incident, inte en olycka.
Vad hade jag gjort om han ramlat? Då hade han bara haft mig.
Christofer har installerat sig där nere. Har 4G och lyssnar på något amerikansk tv-inslag om det politiska läget.
Vi frigår över fjället. Hittar benen från en död ren. Bestiger en annan liten minitopp. For the sake of it. Och när solen kommer fram hittar vi en sån där perfekt plats att luncha på. En höjd, men med en snölega som våren glömt kvar. Smälter snö för att koka spagetti. Svänger ihop en Pasta Arrabiata i all enkelhet. En gnutta parmensan. Livet är inte så tokigt ändå. Fastän det inte blev någon topp idag.
Safety before exposure. Pleasure before pain idag.
Och sen läser jag ju vandringsbeskrivningarna igen när vi kommer hem. Och det var ju Buollámtjåhkka som var enkel att bestiga. Inte Lulep Gierkav som ju är ”brant och stenig” och kräver både sin man och sin kvinna. Precis som man gott kan tro, när man tittar upp på den.
Läs om vår vandring till ravinen och förfallna kåtan här.
Missa inga inlägg. Glöm inte att gilla 4000mil på Facebook.
Synd att du inte kom ända upp. Minns vandringen upp till toppen som lite lång, men rätt enkel. Utsikten västerut mot Ahkka är en av Sveriges vackraste, men det är ju inget fel på utsikten på vägen upp heller. Pietsaure och Slugga är ju värt en titt det med så det är ju fint att gå bara halvvägs också.
Ja men precis. Man måste inte komma ända upp alltid. 🙂