Jag sitter i en solstol på stranden vid Hotel Mövenpick i Aqaba, Jordanien. Röda havet för mina fötter. 33 grader i skuggan. En svalkande fruktjuice i min hand. Själva sinnebilden för den västerländska lyckan Jag borde ta ett foto med mobilen, lägga upp på Facebook.
– Njut! skulle bekantskapskretsen svara då.
Jag känner mig sur. Missbelåten. Eller kanske bara låg. Har försökt gaska upp mig en stund nu. Men kanske ska man inte alltid gaskas upp. Kanske ska man då och då bottna i känslan. I stället för att skämmas för den.

Bottnat har jag inte gjort så ofta nu för tiden. För att bottna är att drunkna i ett hav.

Bakom mig spelar en högtalare upp orientaliska hits. Det är glad musik, det förstår jag också. Så nära man nu kommer party. I den här delen av världen. Framför mig under ett gigantiskt parasoll har två kvinnor brett ut handdukar. De ska be. Fotsida dräkter och slöja. Runt dem leker barnen och maken/sonen i badshorts. Jag försöker låta bli att titta.

Vore livet enklare med en gud att be till? Skulle jag ha orkat hålla mig i form ända till 47 om ändå ingen någonsin såg min kropp? Två parallella tankar som far genom mitt huvud med samma hastighet, men helt klart med olika syfte och mål.

Jag tror att jag är sur för att ingen ser mig nu heller. För att jag är en hastigt åldrande medelålders tant. För att den här resan har gjort det så klart för mig att utan Christofer är jag bara det. En grå, blek och sur medelålders kvinna med det bästa av livet bakom mig.

Allt det där underbara och fantastiska, det var ju bara vi och aldrig jag. Jag är inte charmig, rolig och vacker när det bara är jag. Då är mitt hår alltid stripigt och huden blossande röd. Beduinerna på campen pratar ju hellre med de två unga norskorna förstås. Fastän jag rimligen borde ha så mycket mer att berätta. Tycker jag själv.

– Min man kan köra i ökensand. Det gjorde han i Namibia, förklarar jag för mina guider i öknen. Och han dyker så djupt när han snorklar. Jag bara flyter upp som en kork, jag!

Jag är så stolt över honom, han som allt kan, han som alla alltid ser på.
Men minns sen att körkortet är ju borta nu. Och dyker, det gör han aldrig mer.

Jag känner en stor tung tår mot mitt bröst. Mitt i den västerländska lyckodrömmen. Men det gör ju inget. För ingen ser åt mitt håll förstås. Trots att jag hållit mig i form i alla dessa år.

Det var alltid vi. Det var aldrig jag som var underbar. Snälla dö inte ifrån mig.

 

Tags

18 Comments

  1. ❤<3

  2. Rakt in i hjärtat. Så sorgligt vackert!
    Du trollar med orden. Tack för dina texter 🙏🏻

  3. Karina

    Så vackert utlämnade och sorgligt, det går aldrig att förstå om man inte varit med om det men dina ord gör att man ändå kan ana hur det känns.
    Känner så med er❤️

    • Gunilla Yourstone

      Tack, nej det går nog inte att förstå rädslan. De som ”ligger före oss” säger att det tar ett år ungefär innan man slutar vara rädd för döden och accepterar livet efter de förutsättningar som är.

  4. Monica

    Igenkänning. Förstår precis ❤️ Har en liknande situation.

    • Gunilla Yourstone

      Tack. Det är en tuff situation men man får försöka leva i nuet. Hoppas att både du och jag kan hitta lugnet så småningom. <3

  5. Nu blev jag ledsen för din/er skull. Måtte det gå bra för er.

    • Gunilla Yourstone

      Bli inte det. <3 Många lever i en liknade situation. Om man tex har en mycket äldre partner är man ju i ett liknande läge. Att förmodligen få tillbringa många år på egen hand.

  6. Anneli

    ❤️

  7. Ann Beutler

    Det var nog så att båda ni två var underbara…men två personer lyser mer än en. Och att bli äldre ÄR inte det roligaste..även om man har mer att berätta…alla besitter inte den kunskapen att efterfråga det. Att finna sin roll..är en pågående process..Wish y luck!

    • Gunilla Yourstone

      Nej att bli äldre är inte roligt. Men inte så tokigt om man betänker alternativet. 🙂 Hopps på att vi ändå kan resa vi två mer i livet.

  8. Men Gunilla muslimska män högaktar mogna kvinnor och En moder/mamma ”Modeera” ser de upp till och har väldig respekt för. Jag bodde och arbetade 15 månader i mellanöstern och de muslimska Jordanska män jag arbetade med var oerhört artiga med otrolig respekt för min erfarenhet och kunskap. Fantastiska och mycket trevliga (och roliga då vi lärde känna varandra).

    • Gunilla Yourstone

      Ja absolut högaktar. Fast också vana att ta om hand. Och lite bestämma över. 🙂

  9. Marianne

    ❤❤❤ och kramar från Kroatien!

Leave a Comment

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *