Nemrut Dagi - Gudarnas berg, halvvägs till himlen

Nemrut Dagi – Gudarnas berg, halvvägs till himlen

Nemrut Dagi är en dröm. Inte en Instagramdröm, för Instagram finns väl knappast än när vi börjar drömma, men en fotodröm. En sån som uppstår när man ser ett foto och inte kan glömma. Man får det inte ur skallen förrän man själv har tagit sig just dit, till den plats man sett.

Så kommer det sig att vi en förmiddag i maj 2015 kliver på ett plan till Adiyaman, mitt i ingenstans i centrala Turkiet och dessutom bara 8 mil från Syriska gränsen och ett fruktansvärt krig.

Redan på planet är jag den enda kvinnan utan slöja och flygplatsen i Adiyaman ligger i ett exotiskt landskap med snötäckta berg som fond. En härlig känsla av att, nu är vi långt hemifrån, sprider sig i kroppen!
Vår förbokade hotell-transfer är inte på plats. Ankomsthallen töms snabbt på folk medan vi försöker reda ut utan språk. Det ordnar sig förstås. Så som det alltid gör. En mycket trevlig taxichaufför kör oss de 8 milen till vårt bokade hotell för 130 lira. Vi har bokat in oss på Hotel Euphrat, det hotell som enligt uppgift ska ligga närmast till för den stundande bestigningen av Nemrut Dagi.

Vår värd är ett under av gästfrihet och omsorg. Efter att ha anvisat oss vårt rum placerar han oss resolut i varsin stol på hotellets terrass. Vi förses med först varsitt glas sött turkiskt te, sedan en lätt lunch och så varsin nyckelring med Nemrut Dagi´s stengudar på.

Vi bokar in oss på både solnedgångs- och soluppgångsturen upp till toppen och av bara farten även en guidad rundtur till traktens andra sevärdheter under morgondagens transfer tillbaka ner i dalen, trots att vi egentligen bestämt att skippa den.

Vi pratar om kriget.
– IS (Daesh som man säger i den här delen av världen) are mad, säger vår värd. They are not muslims. The koran says you cannot kill!
Han har tagit sig an en syrisk familj som bor hos honom på hotellet. Hela familjen jobbar mot husrum, mat och lite lön. Vi får träffa familjens två flickor. De har redan lärt sig en hel del turkiska, men för föräldrarna går det trögare.
Vi sticker till flickorna en större sedel, men känner oss sedan olustiga för att just vi har möjligheten att kunna sticka till andra människor allmosor, medan just de behöver ta emot dem. Ingen av oss har på egen hand förtjänat vår position i världen.

Vid 5-tiden är det så dags för Mount Nemrut.
Nemrut är ett 2150 meter högt berg, på vars topp kung Antiochus I Theos några årtionden före Kristi födelse lät uppföra tre terrasser med statyer föreställande honom själv tillsammans med de samtida mäktigaste gudarna, t.ex. Zeus, Apollon, Herkules. Med tiden har den norra terrassen i stort sett helt utplånats, medan den östra och den västra är mer välbevarade, förutom att huvudena på statyerna halkat av.

Vi besöker nu den västra terrassen för lite solnedgångsvyer och stengudar i kvällsljus. Bilfärden från hotellet tar 20 minuter. Så gör även vandringen upp för berget. Den bekväme kan hyra sig en åsna, men så jobbar ju inte vi förstås. Kvällen är kylig, långkallingar fleece, gore-tex, vantar och mössa är helt rätt outfit.

När vi kommer tillbaka till hotellet serveras en fantastisk middag, bestående av soppa, sallad och en köttgryta.
Tidigt i säng sen, vi har ju även en soluppgång att tänka på.

04:20 avgår bilen igen upp mot toppen. Denna gång är det förstås den östra terrassen som ska bevakas.
Soluppgången är vackrare än solnedgången, anser vi efter att ha provat båda, men vi är glada att vi körde en dubbeltur eftersom väntan på solnedgången bjöd på mycket stämning.

Vi tillbringar sedan förmiddagen med att bli runtskjutsade av vår entusiastiska värd till diverse romerska broar, borgar och grottor. Behållningen blir en studs samspråk med en kurdisk försäljare, samt en entusiastisk grupp ungdomar som har 1000 frågor till oss och som allihop vill fotografera sig tillsammans med oss.

Efter en mycket god lunch i Kahta, kliver vi på den buss som ska ta oss till Kappadokien. Vi har förgäves försökt boka denna buss hemifrån, men väl på plats kan förstås vår värd reservera de 2 sista platserna på bussen via en “vän” på bussbolaget.

Ett härligt litet sammansvetsat gäng blir vi där längst bak i bussen trots att språkförbistringen är stor! Min rese-sovkudde väcker stor munterhet och fotograferas omsorgsfullt. Vi blir bjudna på hembakat turkiskt “pannkaksbröd” och bjuder själva runt våra inköpta kex och kakor.

När bussen till slut rullar in i Kayseri är vi 2 timmar försenade och det är redan mörkt. Vi tar en taxi till Maccan Cave Hotel i Göreme. Fem i tio kan vi beställa in kvällens middag, den första måltiden sedan 11 i förmiddags. Nästa etapp av äventyret kan ta sin början.