Jag är lite orolig för det här inlägget faktiskt, redan innan jag kommit igång att skriva det. Rädd att det ska bli cheesy och slirigt som fasen.

Eller att det ska dra iväg och bli Tage Danielsson-Grallimmatik. Jag kan ju passa på att säga det rakt ut och lite fritt nu, när ändå alla filter är borta. Bland det värsta jag vet är just sånna blogginlägg.

Tage Danielssons Grallimmatik

Men vi kör väl på och så får vi se var vi hamnar. I värsta fall får jag väl kasta allt och börja på nytt inlägg i morgon i stället.

Ni är ju unga och mitt i livet. Det här är ju så klart en jättekris för er.

Sa läkaren på vårt anhörigsamtal.

Jag hajade till, märkte jag. Jaha, är vi? I en jättekris, alltså? Jag hade inte kommit på att se det så förut. Jag hade haft fullt upp med att hantera. Fullt upp med att gång på gång och nätterna igenom köra hjärnan genom en brödrost, att andas genom trycket över bröstet. Att försöka sortera vad som är viktigast just nu. Var ska jag lägga min energi, vad kan jag skippa? Vilka saker kan jag bara släppa rakt ner på golvet just nu? Är det nu jag ska sälja bilen? (nej) Se Idol med Alva? (ja) Laga mat? (ja) Klia Trulle på magen? (ja) Köra stora lass till återvinningen? (nej) Lägga tid på människor som suger energi? (nej)

Jag hade haft fullt upp med att sitta hos Christofer, hålla hans nålstuckna hand i min och luta huvudet mot sjukhussängens metallhandtag. Fullt upp med att känna en oändlig tacksamhet över att han fick leva ändå, eufori över de små, små framstegen. Blåbärskrämsklicken, den klassiska. Ramlösan och äppeldrycken.

Jag borde varit chockad och bestört. Jag borde ha anklagat högre makter för deras orättvisa och grymhet.

– Varför just han, varför just vi? borde jag ha skrikit.

Men jag hör inte till dem som utgår ifrån att livet ska vara perfekt och alla ska vara friska och glada. Lekande barn, böljande klänningar, solsken och ett perfekt inrett hem. Livet är aldrig så. Inte för mig och förmodligen inte för någon. Livet är tunga jävla kriser. Smällar så man tappar balansen och vacklar. Livet står alltid berett bakom nästa gathörn med höjd gjutjärnspanna. När du minst anar, smack så sitter den i pannan.

Men jag blir inte förvånad längre, för jag förväntar mig inget annat.

Christofer är det bästa som hänt mig i mitt liv (och nu räknar vi för enkelhetens skull bort barn och sånt, ja ni fattar). Det vackraste och det lyckligaste. De bästa stunderna har jag haft med honom.

Och jag har nog fattat och varit rädd, att det inte skulle få förbli så.

Mitt förhållande med döden är ganska nära och intimt efter min olycka i Kuala Lumpur. Han var så nära då att man kände vindpusten. Och sen dess tänker jag på honom ofta. När jag sätter mig i en bil och det är riktigt otäckt väglag, så tänker jag alltid att det är kanske nu det händer. Jag är inte rädd, jag bara tänker att kanske. I flygplanet när det händer något ovanligt. Om man missar en flight och får ta nästa. Det kan vara så att det är min tur nu. Och i så fall så är det så det är.

Men det är bara min egen död som jag kunnat umgås så avslappnat med. Christofers död fyller mig med skräck. Jag vill inte bli ensam kvar, leva utan honom. Det enda jag inte klarar.

Vi har alltid satt varandra främst. Inte varit intresserade av att renovera ihjäl vårt förhållande, starta skrytprojekt eller fokusera på vad andra ska tycka och vad man borde. Vi har lagt all tid och kraft på oss, på vårt och på varandra. Vi har verkligen levt som vi allra helst önskat och gjort maximalt av den tid vi nu får. Och om vi kan fortsätta med det på vårt sätt och med varandra, då säger jag fuck you livet, du missade den här gången och det ska inte bli nån jävla kris.

Och när jag gråter så är det bara för att han inte får vara här nu, hemma hos mig. För att han är så oändligt långt borta.

24 kommentarer

  1. Inte cheesy, bara smärtsamt och ärligt. Tänke på er!

  2. Snälla! Så berörande, realistiskt och smärtsamt.
    😥😥😥
    Fullt av kärlek ❤️❤️❤️ och av förtvivlan!
    Tänker på er och är med er så mycket jag får…
    Kramar om 🤗🤗🤗

  3. Inte ett dugg cheesy. Köra hjärnan genom en brödrost är definitivt en krisreaktion. Sedan har du ju hjälp av att du ser världen som du gör och har andra erfarenheter än läkaren vet. Tänker mycket på er.

    • Gunilla Yourstone

      Tack. Krisreaktion eller kroppslig chock, vad vat jag. Kroppen måste få ha sin reaktion i fred i sånna här lägen, är min erfarenhet och sen får man jobba med tanken.

  4. Vilken fin bild och vad fint skrivet.
    Så där känner jag om livet också även om vi har lite olika erfarenheter.
    Alla får vi vår beskärda del av “gjutgärnspannan”.
    Kramar

    • Gunilla Yourstone

      Det är min erfarenhet också att ingen kommer undan. Och de som låtsas ha perfekta liv, döljer kanske något än värre?

  5. Det finns olika slags kriser så klart och alla följer inte “mallen”. Du skriver så starkt och berörande. Jag fortsätter förstås tänka på er och håller mina tummar för att det ska gå åt rätt håll. Kramar

  6. Har tänkt så mycket på er och hur du orkar skriva om det ni går igenom på ett sådant ärligt och smärtsamt sätt. Jag kan inte föreställa mig det ni går igenom men jag kan känna rädslan och skräcken på något som jag skulle önska att ingen skulle behöva uppleva.
    Kramar från oss.

    • Gunilla Yourstone

      Skrivandet är min terapi och min bearbetning.
      Tack för att du tänker på oss.

  7. “Gjutjärnspannan” ska det stå förstås.
    Har ibland lite för bråttom när jag skriver.

  8. Tack! Tack för att du berättar, tack för att du skriver så inlevelsefullt och ärligt. Du/ni har ett helvete just nu, det förstår även den mest härdade och verklighetsfrånvarande. Jag har kommenterat förut…vi känner inte varandra…jag hittade dig för bara några veckor/månader sedan…men, jag känner med dig, jag tar in och det kommer så nära. Alla upplevelser, alla känslor…och jag vet inte vad jag skall säga…jo, jag säger förstås, ta hand om varandra, lycka till och ja, jag tror och hoppas att det ordnar sig, på ett eller annat sätt. Livet är en dans, men ibland går den i moll…

    • Gunilla Yourstone

      Säg inte det, vissa verkar helt ärligt inte fatta…
      Vi kommer att fixa det här, det vet vi båda. Tack för dina ord.

  9. Du skriver så genuint berörande. Vi skickar mer värme och styrka. Kärleken är störst!

  10. Margareta

    Lite fler varma tankar! Ibland är det enda man kan jobba med är sitt eget förhållningssätt -det som hänt har hänt. Jag tror på bättre dagar. Kram från bloggläsaren -och medmänniskan! ❤️

  11. Marianne

    Du beskriver så fint och berörande om hur livet är för er just nu
    Jag tänker på er och följer det du skriver Gunilla
    Skickar kramar och hälsningar igen

  12. Jag tycker det är oerhört starkt att du orkar och vill dela med dig. Det är smärtsamt. Jag väljer ofta motsatsen till dig. Jag stänger i mig ett hörn och vill inte prata om det eller skriva om det. Har med haft en omvälvande höst. Vi sänder massor med styrkekramar till dig och Christoffer <3

    • Gunilla Yourstone

      Jag har för det mesta i livet gjort samma som du. För att jag inte klarat att prata, för att jag måste dölja det som hänt för andras skull osv.
      Men nu gör jag tvärt om och dessutom på mitt sätt och det känns oerhört befriande och stärkande.
      Vet inte vad som hänt dig, men sänder styrka tillbaka ändå.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *