Båten från Kebnats över till Saltoluokta fjällstation går tre gånger om dagen. 10:20, 11:20 och 16:05. Till 16:05 vill vi förstås inte vänta, vi är ju på plats i Jokkmokk redan kvällen innan. Men 10:20 känns som att späka sig i onödan. Det är ju ändå 1,5 timme att köra. 11:20 får det alltså bli. Före 12 är vi framme på fjällstationen. Lunch i form av våfflor, som man gräddar själv, står färdig i matsalen. Men något rum är förstås inte klart än.
– Ja tack, våfflor vill vi gärna ha, men sen en vandring tack. Solen skiner och dagen och tillfället ska utnyttjas.
Ravinen, Lilla tallsjön och Förfallna kåtan, rekommenderar den unge mannen i receptionen. En fyratimmarsvandring som kan modelleras om lite efter eget huvud under vägens gång. Och med tre tydliga highlights liksom.
Taget.
I matsalen står två av den fria världens sämsta våffelgräddare före oss i kön. En kvinna från Kalifornien utropar dramatiskt:
– I never really made waffles before! medan hon rör runt ett våffelsmetsfärgat kladd i järnet. Dansk-amerikanen bredvid lyckas inte mycket bättre han.
Men efter att ha sanerat båda järnen grundligt, gräddar vi oss två stycken finfina våfflor var. Med crème fraiche, rödlök, pepparrotsröra och renkött på.
Ready to explore.
Man börjar längs Kungsleden. Alla vandringar här i Saltoluokta börjar längs Kungsleden ska det visa sig. En bred stig där rötter slitits blanka av 1000-tals fötter, jordlager sköljts bort av erosion och vårflod, nya stigar anlagts vid sidan av, och gått samma öde till mötes.
Efter 1,5 kilometer kommer skylten till ”Ravinen”. Åt höger. Men det kommer en skylt till och den stigen är bättre, så vi avvaktar några 100 meter till innan vi svänger av. Nu börjar kalfjället och vyerna ut över Langas. Eller Luleälven som det ju egentligen faktiskt är.
Ravinen är kanske inte jättemärkvärdig, men ett tydligt delmål på vår vandring. Ett litet vattenfall ser vi på andra sidan.
Vid Lilla tallsjön blåser det upp och driver in moln. Här ska man vid den norra änden kunna se en gammal tall som konserverats på botten. Vi ser ingen tall. Men tittar inte så noga heller. Vi är inställda på rast med lite fika i stället. Vandrar vidare förbi fornlämningar. Härdar och fångstgropar. Området är rikt på fornlämningar.
Förfallna kåtan når vi efter 2 timmar ungefär. Den är numera så förfallen att den inte ens står upprätt själv, utan måst få hjälpa att staga upp sig av en metallstör. Lite komiskt kanske men ett bra landmärke ändå, så man vet att man kommit till vandringens vändpunkt. Vi släcker törsten i fjällbäcken nedanför och tar en annan väg tillbaka.
Solen kommer tillbaka igen och det blir långa pauser. Vi har inge brådska tillbaka och är långt ifrån mätta på Stora Sjöfallet-vyn på länge än.
En perfekt introduktionsvandring till området. Vacker och fridfull, vi möter inte en levandes själ på vår vandring. Även om delmålen i sig, Ravinen, Lilla Tallsjön och Förfallna kåtan, kanske inte var höjdpunkterna i sig, så var vandringen som sådan en höjdpunkt på vår första dag på plats på Saltoluokta fjällstation.
Fakta om vandringen till Förfallna kåtan
Vandringen till Förfallna kåtan, via Ravinen är c.a 7 km lång fram och tillbaka. Den tar 4 timmar att gå i sin helhet och är en enkel och lättsam vandring utan några stora höjdskillnader. Men ändå med fina vyer. Passar som halvdagsutflykt, eller kanske heldag med barn.
Läs om vår vandring till samevistet vid Pietsjaure här.
Missa inga inlägg. Glöm inte att gilla 4000mil på Facebook.
